Facklig organisering för
papperslösa invandrare

Dessa människor, som en del kallar illegala invandrare och andra kallar papperslösa, tillhör den mest exploaterade delen av arbetarklassen. De har arbetat för löner mellan 20 till 70 kronor i timmen. Utan arbetstidsreglering. Utan sjukförsäkring. Utan aretsskadeförsäkring.

De har kommit hit till Sverige för att arbeta, för att tjäna pengar så att de kan försörja sig själva och sina familjer i de länder de kommer ifrån.

När någon utnyttjas på sitt arbete ska väl facket hjälpa till?

Fackföreningar har vi byggt upp just för detta. För att vi vet att det bara är tillsammans i organiserad form som vi kan försvara våra intressen. Ensam är det svårt att göra något men tillsammans kan vi göra mycket.

Men är det någon som verkligen lyser med sin frånvaro här i Sverige i dessa människors liv så är det fackföreningarna! Eller rättare sagt är det vi medlemmar som inte är där och organiserar våra kamrater.

Organisera papperslösa - kan man göra det?

Erfarenheter från andra länder och från min egen fackförening Stockholms LS av SAC visar att det är både möjligt och framgångsrikt.

Fackföreningsaktivister i USA som arbetat med detta under många år menar att uppehållstillstånd delar arbetare i två grupper som ställs mot varandra. Företagen behöver inte bry sig om gränser. uppehållstillstånden är skapade av staten för företagens skull. För att de ska kunna välja och vraka bland arbetskraften. Men fackföreningsrörelsens styrka ligger i vår enighet.

Speciellt måste de mest exploaterade arbetarna organiseras, för att vi ska försvara de förmåner och rättigheter som vi har uppnått för resten av de arbetande människorna i landet. Så resonerar amerikanska aktivister. Och så resonerade städarna i Ken Loachs film Bröd och Rosor (2000)

I Spanien har den syndikalistiska fackföreningen CGT i många år organiserat papperlösa arbetare och kämpat för en bättre och mer human utlänningslag. När regeringen för ett par år sedan förbjöd organisering och strejker bland papperslösa så demonstrerade CGT tillsammans med andra emot detta.

Fackföreningar som arbetar med organisering av papperlösa vet att det inte räcker med krav om löner, arbetsvillkor, strejkrätt och annat kopplat direkt till arbetet. De har arbetat emot de rasistiska och åtskiljande utlänningslagarna också.

De amerikanska aktivisterna i A Troublemakers Handbook berättar att de ofta kunnat hjälpa sina kamrater att söka och få uppehållstillstånd på lagligt sett. Många papperslösa invandrare saknar grundläggande kunskaper om sina rättigheter i det nya landet. Får de rätt hjälp genom exempelvis sin fackföreningen, så kan de ta tillvara sina rättigheter och sin styrka på ett nytt sätt.

I Stockholms LS och i andra LS i SAC har papperslösa organiserat sig. Fram tills nu handlar det om asylsökande. Asylsökande får, vilket många av dem inte känner till, ansöka om tillfällga arbetstillstånd om deras asylutredning väntas ta mer än fyra månader. Rätten att organisera sig och få lön enligt avtal, semesterersättning, arbetskadeförsäkring och så vidare gäller så klart för dem liksom för oss som har permanenta tillstånd. för den som vill finns inga hinder att organisera sig i SAC utan uppehållstillstånd, äkta eller falskt, det är inte tillstånden vi har gemensamt.

I Sverige har Cesar Terran genom ett modigt arbete i närradion Andina hjälpt latinamerikanska arbetare, som lurats att köpa falska tillstånd, genom att avslöja maffian som sålt tillstånd. Han reagerade på orättvisan och exploateringen av tusentals latinamerikaner i Stockholm. De arbetare som under de senaste dagarna sökt asyl på Migrationsverket i Solna har kommit ut, blivit synliga. Förhopningsvis och troligtvis mår de bättre nu. Men problemet är såklart inte löst för det.

I Europa i dag lever och arbetar flera miljoner papperlösa invandrare. I Frankrike talar man officiellt om mellan 350 000 - 450 000 så kallade "sans-papiers". Men flera frivilligorganisationer räknar med att det i verkligheten handlar omcirka en miljon människor. I Spanien har 220 000 papperslösa beviljats uppehållstilstånd genom de senaste årens amnestilagar. Men enligt regeringen finns det efter denna masslegalisering fortfarande omkring 350 000 papperlösa och antalet ökar hela tiden. I Schweiz fanns det förra året mellan 200 000 och 300 000 papperslöa. Och så vidare. I Tysskland. I Storbritannien. I Holland. I Belgien.

För arbetsgivarna är de papperslösa den ideala arbetskraftsreserven. En flexibel arbetskraft som man släpperin när den behövs och kastar ut när behoven inte finns. En arbetskraftsreserv som håller tyst, inte organsierar sig, inte klagar. Man kan helt enkelt behandla de hur illa som helst, de vill ändå jobba och slutar de för att det blir för hemskt så kommer det nya arbetare nästa dag eller nästa år.

Så illa är det. Och så länge dessa arbetare fortsätter att vara osynliga för att vi andra väljer att inte se dem, så länge kommer det att fortsätta vara så illa.

Ibland förvånar det mig att det verkar vara så mycket lättare att bry sig om orättvisor långt bort jämfört med orättvisor i närheten. Engagemanget för utsatta arbetare i tredje världen är idag större än på länge. Den så kallade globaliseringen eller kapitalismen över huvud taget och dess effekter på jordens fattiga är stort.

Men när jordens fattiga finns i vår egen tarppuppgång, i det renoverade huset på andar sidan gatan eller på pizzerian en bit bort, då väljer vi att inte se.

De hundarfemtio latinamerikanska arbetarna som sökt asyl på Migartionsverket i Solna under den senaste veckan har kommit ut. De syns och finns och de är riktiga människor. De finns också när tidningarna slutat skriva om dem. Städaren på din skola finns också. och bygjobbaren mittemot dig på tunnelbanan.

Bjud in dem nästa gång du ska på fackföreningsmöte. det är dina kamrater. Ni sitter i samma båt. Skillanden är bara ett tillstånd.