Det bortglömda
kärnkraftsavfallet

Även bland dem som vill att Sverige ska fortsätta använda kärnkraft efter 2010 är motsätter sig en majoritet att avfallet placeras i deras hemkommun. Långtidsförvaringen av kärnkraftsavfallet betraktas av svenskarna till och med som mer riskabelt än risken för ett haveri i en kärnkraftsreaktor.

Ändå är förstås kärnkraftsavfallet en oundviklig del av hela kärnkraftscykeln. Varje år pruduceras extremt dödliga ämnen i våra kärnkraftsreaktorer, tonvis med radioaktivt uran och plutonium. En miljondels gram plutonium är dödligt om det inandas. Denna produktion av extremt farliga gifter bara fortgår så länge kärnkraftverken är i drift.

Vid uranbrytningen sprids radioaktivitet i naturen, särskilt när det brutna uranet ska renas med svavelsyra för att industrin ska få fram rätt uranisotop till kärnkraftverkens bränslestavar. Produktionen av uran sker framför allt i tredje världen och i områden som bebos av ursprungsbefolkningar. Sverige har stora uranfyndigheter, men på grund av lokal opinion mot den ödeläggelse av naturen som uranbrytning innebär så importerar vi i stället det uran som utgör bränslet i våra kärnkraftsreaktorer.

55 procent av svenskarna vill enligt SIFO behålla kärnkraften. Frågan är vad resultatet skulle blivit om man frågat hur många av svenskarna som vill fortsätta producera det radioaktiva avfallet, och som vill fortsätta förstöra miljön genom uranbrytningen.