Marknadskrafter mot de
arbetslösa

Som Mats Barrdunge skriver i en kommentar här intill, så ska ytterligare en piska snart svingas av en helt ny myndighet, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring. 275 000 arbetslösa måste jobba hårdare för att konkurrera om mindre än 10 000 jobb.

Politiken är självklar, inte bara för att det gäller att spara pengar. Kodordet är marknadsanpassning.

Ett marknadsanpassat företag måste vara vinstmaximerande. Arbetskraften ska vara flexibel. Flexibel blir man om man som arbetslös är mycket fattigare och mår mycket sämre än om man skulle arbeta. Då ställer man färre krav på det jobb man borde vara tacksam för att få utföra. Det måste givetvis också finnas ett visst antal arbetslösa (den "naturliga arbetslösheten") för att lönerna och inflationen ska hållas nere och för att vinsterna ska hållas uppe.

Marknadsanpassningen från det som i Sverige tidigare kallades blandekonomi började på 1980-talet och har sedan fortsatt. Det har inte gett någon ökad ekonomisk tillväxt, men däremot har det gynnat de rikaste på de fattigastes bekostnad.

Anpassningens mantra låter likadant i de flesta länder: på grund av den djupa kris vi befinner oss i måste vi avreglera, ändra skatterna till de rikas fördel och skära ner i den offentliga sektorn, inte minst i arbetslöshetsförsäkringen.

Vi kan absolut inte demokratisera de offentliga företagen genom att ge de anställda makten över sin arbetsplats. Istället måste vi avdemokratisera, privatisera dem, så att makten och vinsten hamnar hos dem som har råd att köpa flest aktier.

Finns det ingen kris, så kan man alltid uppfinna en. Därför blir det i alla industriländer en stor nyhet varje gång det kommer larmrapporter om att samhället måste marknadsanpassas ännu mer på grund av den åldrande befolkningen, trots att ekonomin växer i länderna.

En annan sorts larmrapporter i industriländerna handlar om statsskulden. Där råkar man glömma att prata om hela den offentliga sektorns finanser och dessutom glömmer man att nämna de finansiella tillgångarna när man pratar om skulden. Tar man med både finansiella skulder och tillgångar blir siffrorna inte alls skrämmande.

Det är också ganska talande att larmrapporterna helt glöms bort varje gång man pratar om hur bra det vore om exempelvis förmögenhetsskatten (eller något annat som irriterar de rika) sänktes eller helst togs bort.

En rapport från Statistiska Centralbyrån (SCB) beskriver 1990-talet, som påbörjades, dominerades och avslutades av socialdemokratiskt styre. "De med högst inkomster har ökat sina disponibla inkomster betydligt. De med lägst inkomster har upplevt en lätt minskning i inkomst under det senaste årtiondet", skriver SCB.

Mätstickorna för ekonomisk ojämlikhet når ständigt nya rekordnivåer. I det socialdemokratiska samhället ska det vara en rejäl skillnad mellan folk och folk. Där kan man för syns skull muttra lite förmanande åt pampar och företagsledare med höga löner utan att något ändras. Men de arbetslösa, de sjuka, fattigpensionärerna, flyktingarna, de lågavlönade kvinnorna och uteliggarna däremot, dem ska man klippa till så att det känns.