Inget bistånd i världen
kan rädda Nicaragua

Nicaragua är i dag ett av världens fattigaste länder med ett av världens största inkomstskillnader. Tre fjärdedelar av befolkningen beräknas leva i fattigdom och arbetslösheten låg 2003 på cirka 60 procent.

Flera biståndsorganisationer arbetar i Nicaragua, och det finns exempel på hur svenskt bistånd tycks ha förbättrat människors livsvillkor i landet. Till exempel har man med hjälp av pengar från Utbildning för biståndsverksamhet (UBV), kunnat bygga 45 latriner i byn San Antonio de Arriba, i det nicaraguanska distriktet Carazo. Genom ett annat projekt har UBV finansierat ett tiotal ungdomars utbildning till snickare, och i ytterligare ett projekt har 38 familjer fått nya spisar. Små projekt ger stora förändringar

Den tongivande svenska biståndsorganisationen Sida berättar på sin hemsida:
"Alla de rika länderna avsätter en del av sina tillgångar till internationellt utvecklingssamarbete. Sverige är sedan lång tid tillbaka ett av de länder som betalar mest till detta ändamål. "Ett verktyg i kampen mot fattigdomen "Målet för verksamheten är att höja de fattiga folkens levnadsnivå och på sikt utrota fattigdomen. " Kort om Sida

Målet att utrota fattigdomen är viktigt, och hjälpen tycks redan finnas. Men den något stolta och storslagna västerländska generositeten är minst sagt problematisk. För att inte säga schizofren.

Godheten fyller nämligen en viktig funktion: genom att skänka allmosor - allmosor som inte ens närmar sig summorna som tredje världen betalar till den rika världen genom räntor på enorma utlandsskulder - skapar man en bild av att västvärlden faktiskt gör något.

Biståndet är de rika ländernas alibi. Ett alibi som möjliggör att väst struntar i att ta ett verkligt ansvar. Genom att väst framstår som givmilt maskeras den verkliga pengaströmmen, som går från syd till norr. Därigenom möjliggörs en fortsatt exploatering av tredje världens resurser.

Biståndet bör därför betraktas som en del av den globala maktordningen i vilken de rika länderna dikterar villkoren för de fattiga.

Den som trodde att slaveriet var avskaffat måste tänka om: amerikanska och europeiska företag etablerar maquiladoras i Nicaragua; fabriker i frihandelszoner som betalar svältlöner till arbetare, som tvingas arbeta upp till 12 timmar dagligen for att överleva. Medan den liberala regeringen skänker bort landets råvarutillgångar till USA för smulor, fortsätter biståndsorganisationerna med fasadputsningen.

Nicaraguanerna är givetvis i behov av latriner och all annan hjälp de kan få. Men vad nicaraguanerna är i störst behov av är en strukturell förändring; ett slut på den världsordning som inte tillåter landet att självständigt välja sin regering, att självständigt utvecklas och ställa sig på fötter.

Med hot och våld har den rika världen sett till att utradera många av framstegen som åstadkoms under de första åren av vänsterpartiet FSLN:s regeringstid på 80-talet. USA, som struntade i Haagdomstolens uppmaning att ersätta de miljardskador man tillfogat Nicaragua, kommer sannolikt inte att agera annorlunda vid en eventuell framtida valseger för Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN). I valet 1990 röstade därför många övertygade partisympatisörer på ett annat parti. Efter underförstådda hot från Washington fruktade man helt enkelt en intensifierad USA-aggression, eller kanske till och med en invasion. Nicaraguanerna var trötta på krig och FSLN förlorade.

Början till verklig förändring mot det mål som Sida har satt upp - ett utrotande av fattigdomen - kan inte initieras av biståndsorganisationerna, åtminstone inte på det sätt som de arbetar i dag. Förändringen måste börja med en ökad medvetenhet hos den rika världens befolkning; många av människorna i Nicaragua är nämligen redan smärtsamt medvetna om vad nyliberalismen och globalisering har fört med sig. Utan globala protester och en stark europeisk och amerikansk folkopinion mot den militära och ekonomiska USA-imperialismen kommer någon varaktig förändring inte att uppnås i Nicaragua. Och det gäller oberoende av vilka projekt som olika biståndsorganisationer har för sig.