Förtryckarkramare till
höger och vänster -
förena er!

Men icke. Denna gång var det kd:s före detta partiledare Alf Svensson som nyligen gjorde ett försök att för en av kvällstidningarnas reportrar ursäkta Tunisiens diktator Ben Ali, som bjudit in Alf som valobservatör och dessutom betalat resan för honom och hans fru. Tunisien är i praktiken en enpartistat där Ben Ali enligt uppgift fått 99 procent av rösterna i de senaste tre valen (i det val Alf nu övervakade fick han dryga 94 procent). Fullt jämförbart med Saddam Husseins valresultat i Irak eller - för den delen - Castros valresultat på Kuba (varför man nu bemödar sig att åka som valobservatör till något av nämnda länder är ju en delikat fråga).

Montage: Jonas Lindkvist

Det finns fler paralleller att dra mellan det afrikanska landet och den västindiska ön. Exempelvis att båda regimerna utsatts för hård kritik från människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch. Tortyr och politiska fångar lyder anklagelserna bland annat. Det är onekligen spännande att notera att förtryckarkramare både till höger och vänster använder samma typ av argument för att försvara sina favoritdiktaturer. Den värdekonservative Alf Svensson står skuldra mot skuldra med hårdföra marxist-leninister. Liberalerna gjorde samma sak redan 1973 när de med hänvisning till det "ekonomiska undret" gick ut i försvar för Augusto Pinochet och hans fascistregim. Det är tydligt att det knappt någonstans på den politiska skalan, bortsett från möjligen den frihetliga vänstern, finns partier eller rörelser som konsekvent betraktar demokrati och frihet som ofrånkomliga medel och mål.

Visst finns det skäl att vara nyanserad när det kommer till att förkasta förtryckarkramarnas argument. Speciellt när de pekar på en förbättrad levnadsstandard för befolkningen. I ett fattigt land som Kuba - eller Tunisien för den delen - är förbättringar av den materiella välfärden ingenting att fnysa åt. Att befolkningen har tillgång till sjukvård och utbildning - som i fallet med Kuba - är ovärderligt. Men det får heller inte tas till intäkt för att försvara inskränkningar i friheten. Eller: ingen kan leva av bröd allena. Då riskerar argumenten att hamna i samma kategori som "...men Hitler byggde ju bra motorvägar". Utan uttrycksfrihet i såväl tal som skrift och vad gäller kulturella uttrycksformer så stelnar och dör varje samhälle. Det påpekade redan Rosa Luxemburg apropå Lenins åtgärder just efter ryska revolutionen 1917. Och hon fick onekligen rätt.

Eller som Che Guevaras dotterson uttryckte det i en av kvällstidningarna apropå förhållandena på Kuba: Vi "är slavar under omständigheter som tvingats på oss och allt vi är är vad vi tillåts att vara. Och det min vän, är inte frihet".