Tystnad råder ett år
efter Beslan

Mellan 1994 och 1996 pågick det första kriget i Tjetjenien. Den ryska ledningen begick misstaget att låta journalister arbeta i konfliktområdet, vilket ledde till en massiv kritik mot övergreppen på de civila. När man drog igång det andra kriget gjorde man, vis av läxan, genidraget att mer eller mindre omöjliggöra rapportering från och om konflikten. Således pågår det nuvarande kriget i ett slags medialt vakuum.

Då och då hamnar dock tjetjener i direktsändning, världen över. Tjetjenska separatister som håller ryska teaterbesökare eller nordossetsiska skolbarn som gisslan. Framför tv-apparaterna sitter vi och låter våra ögon tåras. Inget fel i det, om det inte vore för hur hycklande det är. Vi borde ställa oss frågan vad det är vi inte får se. Vi får inga direktrapporter ifrån Groznyj, vi får inte se tjetjenska civila som flyr för sina liv, ingen reporter som duckar och vrålar om skottlossning och smällar. Vi får inte se det, och vi verkar inte vilja se det heller. Oron över det faktum att Tjetjenien är isolerat från omvärlden har uteblivit i media, och vi mediekonsumenter tycks inte sörja bristen på information heller. Många verkar inte ens medvetna om att något speciellt pågår där borta i Kaukasus utan ser de tjetjenska aktionerna som kopplade till en suspekt, islamistisk kamp. Ett gäng fanatiker som inte drar sig för att mörda civila.

Rövare och banditer?

En liknande syn tycks odlas inom de ryska gränserna, där man i allt större utsträckning ser kaukaser som ett religiöst och kulturellt hot. Synen på människor med kaukasiskt utseende har varit mörk genom historien, men piskas nu upp ytterligare. Svenska Tjetjenienkommittén citerar en rysk dagstidning: "De har sina egna lagar. De bor därute någonstans i naturen, mer som djur än människor och förökar sig kaotiskt, som odjur. De bryr sig inte om vem som har sex med vem, och om någon föder barn i första klass, det är hennes ensak. Men tänk om de vill ha sex med våra 11-åriga döttrar?"

På detta rasistiska sätt slipper man befatta sig med det egentliga problemet: att det ryska krigsmaskineriet sett till att minst en tiondel av den tjetjenska befolkningen dött. Att man enligt uppgift kan stå i Groznyjs centrum och se rakt ut över ruinerna, ända ut i till förorterna. Att tjetjenska föräldrar förmodligen undrar varför ryska soldater förgriper sig sexuellt på deras 11-åriga döttrar. Och hur de kan få göra det utan att omvärlden verkar bry sig nämnvärt.

Vem är terroristen?

Putin var inte sen att beskriva det ryska agerandet i Kaukasus som ett led i kriget mot terrorismen. Med tanke på den världsbild som blivit så tydlig efter 11/9 2001 kanske det inte är förvånande att övergreppen på den tjetjenska civilbefolkningen möts med sådan tystnad. Det har blivit svårt att hävda att världen inte är svart eller vit, uppdelad i ont och gott.

Hösten 2002 följde världen gisslandramat på en teater i Moskva. Även det dramat fick ett tragiskt slut, men efteråt vändes blickarna åt något annat håll. Vi glömde bort. Tjetjenien igen. Dessa aktioner riktade mot ryska civila kan således beskrivas som helt meningslösa. Men i valet mellan att bli helt bortglömd eller åtminstone kunna höras i mediebruset någon gång väljer man det sistnämnda. I alla fall om pappa mördats, brodern "försvunnit" och systern våldtagits. Om ens stad bara är spillror och ingen verkar komma till ens hjälp. Kanske fanns det inga onda människor överhuvudtaget i den där teatersalongen? Kanske fanns där bara en grupp människor, vissa med bomber kring sina midjor och pistoler i händerna, som blivit ofrivilliga spelbrickor i en säkerhets- och geopolitisk maktkamp på mycket hög nivå?

Det är inte den ryska befolkningen som för krig mot tjetjenerna. Ryska familjer gråter över sina stupade söner, unga män som skickats söderut för att aldrig komma hem igen. Ryska familjer gråter över sina älskade som gick in på en teater, men bars döda ut därifrån. Det grinas förmodligen ikapp i Moskva, Beslan och Groznyj. Det har gått ett år sedan människor grävde gravar på löpande band i Nordossetsien. Frågan som infinner sig är hur länge vi tänker fortsätta vårt svek gentemot de tjetjenska och ryska civila. När tänker vi bryta tystnaden?