Hör du inte
stöveltrampet?

"Jag vill bara att ni ska veta att när vi pratar om krig, pratar vi egentligen om fred", sade George W Bush i ett tal 2002. Man måste tydligen både kunna och använda orwellskt nyspråk för att kunna försvara dagens vrickade världsordning.

När språkövningarna nyligen handlade om att anfalla Iran blev motivet tydligen lite för magstarkt för att fungera. Det slitna varg-ropet om massförstörelsevapen fungerade bara på de allra mest hjärntvättade fanatikerna.

Dessa fanatiker kommer intressant nog från ungefär samma sociala skikt som krigshetsarna på 1930-talet. Då som nu skrek de "JA!" varje gång Det Totala Kriget utlovades.

Sätt in militären mot terroristerna, lyder dagens rop. Sätt in militären mot plundrarna. Sätt in militären mot varenda skurkstat, som förebyggande åtgärd. Sätt in militären mot värdetransportrånarna. Sätt in militären mot allt.

Till attack mot vad det nu kan vara. "Skjut för att döda" och andra gammaltestamentliga taktiker. Oavsett om det är rimligt, oavsett priset i människoliv och oavsett om det bara gör saken värre.

Det värmer tydligen i brallan på vissa när den överlägsna makten släpps lös mot enkla mål utan tvekan och eftertanke. Den starkes rätt var en lockande idé, då som nu.

Terrorismen är verklig, det kan folk intyga i London, New York, Beslan, Madrid och på Bali. Men statsterrorismen är lika verklig och desto brutalare, fråga palestinierna, tjetjenerna, irakierna, uzbekerna eller afghanerna.

Kopplingen mellan dessa två fenomen får inte göras fritt, tycker många. Den inflytelserika journalisten Thomas Friedman på tidningen New York Times vill svartlista, "exponera" alla som har oönskade åsikter om världspolitiken. Stora delar av den svenska dagspressen jublar och höjer hans nya bok till skyarna.

Mer åsiktskontroll. Mer angiveri. Mer övervakning och avlyssning. Mer polisstat och mer korståg. Fler frihetsbomber över fler länder i Tredje Världen.

Mer "säkerhet".

Men då som nu fanns det också många människor som vägrade böja sig. De flesta av dem insåg också att det fanns bättre och mer effektiva sätt att bekämpa stöveltrampet än att själva ägna sig åt terrorism.

Även om det inte var de som stoppade kriget den gången så gjorde de mycket för att förhindra att de totalitära tendenserna rotade sig ännu djupare i samhället.

Dessa modiga människor riskerade ofta mycket av sin egen personliga säkerhet, långt mer än vad de flesta av oss behöver riskera i dag. Men vem vet hur det ser ut om några år.

Och det viktigaste var kanske inte att kritisera krigiska ledare som bodde och verkade långt härifrån, varken då eller nu.

I vår närhet fanns och finns det mer eller mindre insyltade aktörer och medhjälpare i kriget. Liksom personer som spred fascistoida idéer om det brutala kontrollsamhället, eller rentav omsatte idéerna i verkligheten.

Dåliga spiraler går att bryta, bara viljan och handlingskraften finns. För denna gången, precis som alla gånger tidigare, vore det ganska naivt att tro att stöveltrampet kommer att tystna av sig självt.