Olja och gas -
imperialismens drivmedel

Ända sedan det brittiska imperiet förlorade sin status som supermakt efter det andra världskriget har USA ansträngt sig för att vinna kontrollen över områdets rikedomar. Men de ekonomiska och politiska konjunkturerna har hela tiden hindrat Washington från att föra en konsekvent politik. Istället har USA kastat sig fram och tillbaka och stöttat än den ena än den andra regimen, allt efter vad som för tillfället passat den övergripande amerikanska målsättningen: att skydda det egna näringslivets intressen och underminera alla radikala rörelser.

CIA, statskupp och diktatorer

Redan 1953 genomförde CIA en kupp i Iran för att förhindra att landets nya nationalistiska ledning tog över oljebolagen. Efter kuppen blev Iran USA:s viktigaste vakthund i regionen i närmare ett kvartssekel. Med stöd av amerikanska vapen och åtskilliga miljarder dollar arbetade den iranska regimen ihärdigt för att undergräva alla progressiva motståndsrörelser i området och för att avskräcka alla regeringar som vågade lägga sig i prissättningen på det svarta guldet. De mänskliga rättigheter som nu anförs som motiv för USA:s "krig mot terrorn" var en onödig lyx man inte kunde kosta på sig när den iranska underrättelsetjänsten tränades i tortyrteknik av sina kollegor i CIA. USA stödde också de fundamentalistiska islamiska krafterna i Iran, i syfte att motverka uppkomsten av en socialistisk rörelse bland bönderna och arbetarna.

I början av 1960-talet intervenerade USA också i Irak med liknande motiv, efter att Abdul Karim Kassems nationalistiska revolutionsregering börjat kräva att arabstaterna själva skulle få förvalta sina oljekällor. 1963 genomfördes en statskupp med CIA:s hjälp, och Kassem mördades tillsammans med tusentals av sina anhängare.

Då det auktoritära Bathpartiet (som idag leds av Saddam Hussein) slutligen grep makten i Irak 1968 hade CIA återigen ett finger med i spelet. Mycket tyder på att den amerikanska underrättelsetjänsten bistod bathisterna i deras utrensningskampanjer genom att lämna ut namnlistor på medlemmarna i det irakiska kommunistpartiet. Alla oberoende fackföreningar, kvinnoorganisationer och studentföreningar tvingades underkasta sig diktaturregimen, och den statliga terrorn mot kurderna ökade drastiskt.

Irak, Iran och Afghanistan

Allt detta såg man mellan fingrarna med i Washington. Men när Irak senare närmade sig Sovjetunionen och år 1972 nationaliserade det amerikansk-brittiska oljebolaget Iraqi Petroleum Company, då gick man för långt. Irak sattes nu upp på USA:s växande lista över "terroriststater".

Men det dröjde inte länge innan nästa politiska lappkast kom. När den iranska regimen 1979 tappade kontrollen över de religiösa fundamentalisterna, och ayatolla Khomeini tog makten på livstid, gjorde USA ännu en helomvändning. Nu stödde man plötsligt Iraks nye diktator, Saddam Hussein, i ett blodigt krig som kom att vara fram till 1988 och som resulterade i två raserade länder och omkring en miljon döda.

Under samma tidsperiod ockuperade Sovjetunionen Afghanistan, vilket ledde till ännu ett krig som ödelade ett redan fattigt land och skördade närmare en och en halv miljon dödsoffer. Även här stödde USA de religiösa fundamentalisterna i kampen mot Röda armén. I efterhand visade sig detta vara en draksådd. Genom att finansiera den islamiska gerillakrigföringen under 1980-talet lade USA ironiskt nog den viktigaste ideologiska och materiella grunden för al-Qaida-nätverket och andra terrororganisationer som nu utpekar USA som den stora Satan i väst.

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev det fritt fram för USA att driva en långt mer ohämmad utrikespolitik. Under Gulfkriget 1991 visade det enda återstående imperiet musklerna genom att bomba Irak tillbaka till bronsåldern i en månadslång kampanj för att "försvara demokratin" i den lilla diktaturstaten Kuwait. Saddam Hussein förvandlades över en natt från "en av våra pojkar" till "vår tids Hitler". President George Bush (senior) deklarerade med stolthet att vi trätt in i en "ny världsordning", där huvudregeln för internationella politiska beslut kunde sammanfattas i en enda fras: "What we say goes."

Under hela 1990-talet har sedan USA och Storbritannien regelbundet bombat Irak, samtidigt som man upprätthållit drakoniska sanktioner mot alla former av import till landet. Enligt såväl internationella biståndsorganisationer som FN har kriget och sanktionerna hittills krävt omkring en miljon dödsoffer - de allra flesta barn under fem år.

Historiska lärdomar

De imperialistiska strider som beskrivits här har alltså dödat och lemlästat flera miljoner människor, och drivit ännu fler på flykt. Listan kunde göras mycket längre och bland annat inkludera Palestinakonflikten och Turkiets apartheidpolitik mot kurderna. Men krigshetsarna i USA räknar kallt med att deras tidigare allianser och konflikter ska försvinna spårlöst ner i det orwellska minneshålet, och att auktoritetstron och vardagsrasismen ska få hemmaopinionen att distansera sig från lidandet i Afghanistan.

Historien finns dock fortfarande där för den som vågar studera den närmare. Och den har ett och annat att lära oss i en tid när frågan om skuld och straff är på allas läppar.

Först och främst bör vi komma ihåg att talibanerna själva är en produkt av de senaste årtiondenas konstanta krig - ett krigstillstånd som huvudsakligen framtvingats av yttre interventioner.

De självutnämnda demokratierna i väst har inte förrän alldeles nyligen reagerat mot talibanernas barbariska regim. I Washington lyfte man inte ett finger då flickorna kastades ut ur skolorna eller då inbördeskriget trappades upp vid mitten av 1990-talet - Istället uppfattade man diktaturen i Kabul som en viktig strategisk allierad i kampen mot Iran, och man stödde den politiskt genom Saudiarabien och Pakistan.

Pipelines går före människoliv

Under hela perioden mellan 1994 och 1997 ökade faktiskt USA sitt stöd till talibanerna i samband med att det amerikanska energibolaget Unocal projekterade för att bygga en viktig gasledning genom västra Afghanistan (ett av de få sätten att bygga en pipeline från den kaspiska regionen till ett världshav, utan att tvingas dra den genom antingen Iran eller Ryssland)

Det var inte förrän trehundra kvinnoorganisationer, fackföreningar och människorättsgrupper hemma i USA vände sig mot regeringen som politiken ändrades. När samtidigt de fallande oljepriserna fick Unocal att lägga ner sitt projekt i Afghanistan hade USA inte längre något större intresse av att ge talibanerna sitt stöd.

Men när talibanerna idag fördöms och bombas får vi inte inbilla oss att detta sker med hänsyn till den afghanska civilbefolkningen. Detta bevisas klart och tydligt av det faktum att USA och Storbritannien verkar villiga att sätta ytterligare flera miljoner människors liv på spel - de människor som är helt beroende av att livsmedel och annat bistånd kommer fram innan vintern slår till på allvar. Det finns inte ord för att beskriva cynismen bakom detta angloamerikanska agerande.

Vi får inte heller för en sekund inbilla oss att kriget enbart är riktat mot Afghanistan eller mot "terrorn". Kriget utnyttjas tvärtom som en förevändning för att befästa USA:s makt över en stor del av den eurasiska kontinenten - från Makedonien i väster till Kina i öster. Denna maktkonsolidering genomförs i första hand med hjälp av mutor, men också med rena hot. Attackerna på Afghanistan (och kanske snart Irak igen) är precis som vid Gulfkriget avsedda att skicka en tydlig påminnelse till staterna i Mellanöstern och de unga och instabila republikerna i Centralasien om innebörden i pappa Bushs ord om den nya världsordningen: "What we say goes".