Feminister: våga vara
vänster!

”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöder varandra.” Nej, det är inte ett citat av Gudrun Schyman, utan av Madeleine Albright – USA:s första kvinnliga (och konservativa) utrikesminister. Det säger ganska mycket om hur problematiskt ett begrepp som ”systerskap” är om det inte kombineras med ett klassperspektiv och framför allt en problematisering av att ”kvinnor” behandlas som en självklar biologisk kategori.

Feminism bär i teori och praktik på en hel del motsättningar, synnerhet när det kommer till att blanda in klass. Vilken sorts systerskap finns egentligen mellan Albright och kvinnan som städar hennes toaletter? Vilken sorts feminism skulle kunna tala för dem båda? Ett systerskap utan ”klassolidaritet” riskerar bara att bli en dimslöja, fördunkla klassmotsättningar och enbart leda till att förtrycket ändrar karaktär, om ens det.

Feminismen grundläggande enligt Fi

I förra veckan gjorde Fi:s talesperson Gudrun Schyman och Maria Carlshamre, EU-parlamentariker för folkpartiet, ett gemensamt utspel på DN Debatt – en artikel som tydligt illustrerade detta feltänk kring systerskap. Carlshamre klargjorde att, och varför, hon ställer upp för Feministiskt Initiativ (Fi) i riksdagsvalet – som tvåa på listan, efter Gudrun Schyman. ”För oss är feminismen grundläggande” menar de i debattartikeln och försvarar sig mot kritiker som tycker att det borde vara omöjligt att som Fi gör frångå höger- vänsterperspektivet.

De skriver att klasspolitiken i årtionden formulerats och bedrivits av män och det motiverar det akuta behovet av ett renodlat feministisk partipolitiskt alternativ. Visst har feministiska frågor under lång tid, både inom och utanför parlamentet, underordnats den ”viktigare klasskampen”, men frågan är om det måste finnas en motsättning. Klasspolitik och feminism är ju i allra högsta grad förenliga om målet med den feministiska kampen är jämlikhet och frigörelse från alla former av maktstrukturer. Sett ur det perspektivet borde det till och med vara omöjligt att skilja dem åt.

När Gudrun Schyman lämnade vänsterpartiet 2004 sa hon att ”den feministiska politiken kräver nytänkande – både till form och innehåll”. Är detta nya förhållningssätt till kön och klass vad som kallas ”nytänkande”? Att skippa klassanalysen och liera sig med liberala feminister? Klart vi inte ska vara enögda, liberaler har ofta gått i spetsen för feminismen. Men det var historiskt. Nu är det annorlunda. Nu är det nya krav som ska formuleras och då har liberalismen blivit samhällsbevarande. Feminismen som trovärdig samhällsomstörtande ideologi måste ha högre mål än att kvotera in fler kvinnor i bolagsstyrelserna. För det förändrar inga strukturer och leder bara till att förtryckarna byter kön. Vi måste sikta högre än så.

Parlamentarismen är patriarkal

Det finns ett problem till med Schymans uttalande. En feminism som för det första ska stå över höger-vänster-skalan och för det andra i sitt politiska arbete utgå ifrån parlamentet löper uppenbar risk att fastna i de politiska strukturer som Gudrun Schyman själv erkänner som patriarkala. Den kommer att lämna de grundläggande klassmotsättningarna orörda och den statliga förtrycksapparaten kommer även den att bestå.

Alla riktigt stora och viktiga progressiva politiska förändringar har haft sitt ursprung i starka påtryckningsgrupper, utomparlamentariska organisationer och ett omfattande gräsrotsarbete. Feminismen har potential att stöpa om samhället från grunden, men det förutsätter att den aldrig anpassar sig och kompromissar. Feminismen får aldrig sluta slåss.

Det handlar inte om att ta patent på begreppet och fylla det med ett valfritt, godtyckligt innehåll. Det handlar om att se till vad feminismen faktiskt är, utifrån vad den är en reaktion på. Det handlar om så mycket mer än ett ”perspektiv” på hur politiska beslut och händelser drabbar specifikt kvinnor. Fi:s Devrim Mavi påpekar i Arena (#1 2006) att ”feminismen kan aldrig vara feminism om den inte är tydligt antirasistisk och emot vissa människors exploatering av andra.” Det är bara en del. Fler perspektiv måste till för att radikalisera den.

Frigörelse för alla

Feministisk teori har framgångsrikt ”byggts ut” med postkoloniala teorier, om västvärldens roll och etnicitetsperspektiv där bland annat vita och icke-vita kvinnors olika villkor uppmärksammats. Därtill kommer queerfeminismen och intersektionalitet som sammantaget skapar en skarp maktkritik som riktar sig mot socialt konstruerade identiteter och såväl patriarkala strukturer som hierarkiska sådana i allmänhet. Dessa ”påbyggnader” som kommit till efter hand är inget annat än en logisk förlängning av den feministiska teorin.

Feminismen lovar inte bara frigörelse för kvinnor utan frigörelse för alla – från förtryckande normsystem och socialt konstruerade könsroller. Den bär på drömmen om ett socialt liv där alla är jämlikar. Och därmed kan den inte vara annat än frihetlig. Det går inte att kombinera radikal maktkritik och jämlikhetsideologi med deltagande i förtryckande patriarkala politiska strukturer eller kombinera ett frigörelseprojekt med ett klassamhälle där den absoluta majoriteten lever utan någon som helst egentlig makt eller demokratiskt inflytande över sina liv.

2005 må ha varit ett ”de många käftsmällarnas år” för feminismen, men nu är det hög tid att blicka framåt och våga erkänna att en verkligt hotfull feminism måste vara vänster, måste i teori och metoder vara frihetlig. Den måste till varje pris kämpa mot alla former av auktoritära system som manssamhället är uppbyggt av och ständigt reproducerar.