Oaxaca är en feministisk
angelägenhet

Just nu råder en kris i Oaxaca i Mexiko. Ursprungsbefolkningen har redan tillbringat de senaste fem månaderna, levande under ett hot om militärinvasion från Mexikos regering. 27 och 28 oktober så fullföljde slutligen den mexikanska regeringen sina planer och sände in militären i Oaxaca.

Även om situationen kan verka komplicerad för dem som inte är bekanta med mexikansk politik, så är själva fundamentet i konflikten att lärarfacket i Oaxaca kräver att Oaxacas guvernör avgår. Ulises Ruiz har ett rykte av våld och arbetarfientlig politik gentemot invånarna i Oaxaca och lärarfacket tror att det bästa sättet för att goda förhandlingar ska nås är att han avgår. Ett antal jurister i Mexiko delar denna uppfattningen.

Allt eftersom tiden går, desto mer komplicerad blir historien om konflikten, men den utgår från förtrycket mot ursprungsbefolkningen som utövas av den mexikanska regeringen. Till exempel, en milstolpe i konflikten hände 1 maj i år när en grupp försäljare från ursprungsbefolkningen i Atenco blev våldsamt attackerade av regeringsstyrkor för att de försökte sälja blommor på en marknad.

Arresteringarna som följde på den regeringssponsrade attacken resulterade i att många kvinnor som protesterade blev våldtagna och utsatta för sexuellt våld av styrkorna. Även om attacken föregick den nuvarande attacken på Oaxaca använder invånarna slagordet "Vi är alla Atenco". Eller tydligare, som subcomandante Marcos har noterat: folket som protesterar och lever i Oaxaca är i hög grad av Mexikos ursprungsbefolkning. Människorna som protesterar och lever i Atenco är i hög grad av Mexikos ursprungsbefolkning. Attackerna som genomfördes/genomförs mot båda samhällena är inte isolerade eller ovanliga.

Foto: Anna Johansson

Men varför ska en västerländsk feminist bry sig om detta? Tydligt är, att många feminister inte har märkt att det råder en konflikt till att börja med. Antagligen har det att göra med att svart/vit dikotomin dominerar nästan alla diskussioner om ras (vilket innebär: det finns svart, det finns vitt, resten av oss existerar inte), men det är egentligen en helt annan diskussion.

För att inta ett positivt tänkande är, låt oss anta att människor inte vet hur man kopplar ihop en kamp som pågår på ett annat språk med människor som de inte känner igen i sin egen feminism. Att det är som så att man inte kan räkna ut vad Oaxaca har att göra med feminism. Som ett resultat, är det inte som så att människor inte bryr sig, de känner att det finns andra saker de måste diskutera i stället.

Även om man kan gå in på några specifika detaljer kring hur ursprungsbefolkningars suveränitet är intimt sammanbunden med ursprungsbefolkningens kvinnors frigörelse så återigen, det är en annan diskussion. I sammanhanget ger det mer att se på nedanstående foton:

Foton: Indymedia Mexiko

Se det här (speciellt runt 5 och 11-minutersmarkeringen).

Och det här (Speciellt det som startar 12.48 in i klippet)

Även om Indymedia tenderar att privilegiera manliga röster – kan man inte undgå att notera den massiva närvaron av ursprungskvinnor I dessa bilder/videor och manifest. Ursprungsbefolkningens sociala rättviserörelse sätter oföränderligt hela samhället i sin rörelse. När (vita) feministiska rörelser tenderar att kräva "rättigheter" och "jämlikhet", kräver ursprungskvinnor återställandet av deras samhällen. Det är för att deras samhällen levt under en 500 år lång attack och det är genom (radikala färgade kvinnor/tredje världens) feminism som ursprungskvinnor söker återställandet av deras samhällen.

Även om ursprungsbefolkningars kvinnor är aktiva deltagare i beslutsfattande, rebellrörelser och protester – och som så, det är samma kvinnor som är mål för staten för vedergällning och sexualiserat våld. Just som det inte är ovanligt att se videoband med kvinnor som stänger ner mainstreammedias negativa täckning, är det inte heller ovanligt att ha kvinnor i fängelser och sexuellt utnyttjade heller.

Motstånd har ett pris – och för ursprungsbefolkningens kvinnor I Mexiko, är det priset ofta mord på deras barn och ett våldförande på deras kroppsliga integritet. Men inget motstånd innebär fattigdom, sexuellt våld och död. Som subcomandante Marcos ofta har noterat: ursprungsbefolkningarna är redan döda – att göra motstånd är bara ett annat sätt att dö på.

Alla feminister borde rikta sin uppmärksamhet till vad som händer i Oaxaca. Ursprungsbefolkningens kvinnor är i ledningen för kvinnlig frigörelse – vilket betyder att deras krav för tillgänglighet till födelsekontroll bär samma vikt som deras aktioner för tillgång till samhällelig radio gör, de kommer också i skottgluggen för det våld frigörelse ofta medför. Men deras hela samhälle vet att de aldrig kommer att få frigörelse (alltså offentlig sjukvård, frihet från fattigdom, ren luft att andas, rättigheter som arbetare, sexuell frihet, kontroll över sitt land etc.) så länge som staten har slutlig kontroll över det som händer med deras kroppar och själar – eller så länge som våld gentemot kvinnor är accepterat i någon form.

Notera vad som händer i Mexiko. Skriv om det. Ring den mexikanska ambassaden, delta i protesterna, kanske till och med: tänk över kring hur du kan omforma dina egna tankar kring feminism. Och kom alltid ihåg att den lilla bit av makt som kvinnorna i Mexiko har är du. Internationella aktivister/allierade har kraften att pressa och övervaka den mexikanska regeringens aktiviteter. Som feminister är det vårt jobb att sätta det trycket mot den mexikanska regeringen. För att låta ursprungsbefolkningens kvinnor i Mexiko veta att de inte är ensamma. Någon tittar, någon vet och bryr sig om dem.

Från subcomandante Marcos:

Mitt namn är Marcos, jag har den personliga bristen av att vara man, macho, hane. Och den kollektiva fördelen att vara vad vi är, vi som är zapatister.

Som sådan, erkänner jag att jag är överraskad och häpen över att se en kvinna resa sig upp och se den styrande församlingens instruktioner brytas sönder, gå i bitar.

En kvinna som ställer sig upp är så vackert att det gör att man skakar bara av att se henne.

Och det är vad lyssnande är, att lära sig att se…

Skål för dessa kvinnor, till våra fängslade compañeras och till dessa som är samlade här

Skål för att ni inte är rädda

Skål för modet som ni för vidare till oss, för den fällande dom ni avger om vi inte gör något för att förändra systemet, vi är alla medbrottslingar i det.

Vi är alla medbrottslingar om vi inte gör något, det är dags att agera.