Privatisering är inte
längre "den enda vägen"

På torsdagen reade högerregeringen ut ett stort parti Teliaaktier till de grövsta aktiehandlarna. Alliansen fullkomligt tryckte ner mer än en halv miljard kronors rabatt i fickan på dessa, de allra rikaste spekulanterna, som hade valts ut för att de var stora aktörer nog på marknaden.

Små börsspekulanter fick helt enkelt hålla fingrarna borta från det förmånliga köpet. De stora klipparna fick istället köpa Teliaaktier till underpris och kunde sekunden efter välja att sälja aktierna vidare på börsen till ett betydligt högre marknadspris.

Med andra ord, det handlade om stora summor statliga pengar som har tagits av oss andra via skattsedeln och som skulle ha kunnat användas till att minska hemlösheten, minska klyftorna, minska biljettpriset på kollektivtrafik och en massa annat. Pengar som högerregeringen istället skänkte bort till dem som behöver pengarna minst.

Samtidigt gavs en del av makten över Telia från staten till enskilda aktieägare. Staten är visserligen en soppa av toppstyre och pampvälde, men befolkningen har ändå en viss kontroll över den. De börsnoterade aktierna ägs och kontrolleras å andra sidan till 98 procent av de 10 procent rikaste i Sverige.

På fredagen kommenterade finansmarknadsminister Mats Odell (kd) i Aftonbladet varför regeringen nu privatiserar statliga företag:

"Bör staten fortsätta att ha stora tillgångar bundna i sprittillverkning, kommersiell bankverksamhet eller företag som sysslar med uthyrning av kontor? Absolut, om man tror att det privata näringslivet inte klarar att tillverka vodka av hög och ren kvalitet".

Liknande argument hördes av kommunstyrelsen i Uppsalas förste vice ordförande Karolina Hilding (fp) härom veckan, när hon motiverade varför stadsbussarna ska privatiseras:

"Det vi funderar över är om det är kommunal kärnverksamhet att bedriva ett bussåkeri".

Borta är alltså argumentet att vinstdrivande verksamhet är den billigaste och effektivaste. Argumentet kan nämligen, efter de senaste årtiondenas marknadsfundamentalistiska ekonomiska krigföring, enkelt krossas med massvis av konkreta motexempel. Nu heter det att högerpolitikerna helt enkelt marknadsanpassar för att de gillar det.

När högerpolitikerna tvingas på defensiven är det dags för oss andra att börja bli offensiva. Det räcker inte längre att säga nej till privatisering, även om det fortfarande är viktigt. För det gäller nu också att högljutt börja säga ja till något.

Vi kan därför exempelvis säga ja till att statens, kommunernas och landstingens arbetsplatser ska börja självförvaltas av dem som jobbar där. Av alla medarbetare, på lika villkor.

Där topplöner filas av till förmån för en solidarisk lönesättning. Där ledningen av arbetet sker efter ett roterande schema. Där statlig och kommunal utsugning ersätts av ett samhälle styrt underifrån och där de som inte kan eller vill arbeta får betalt av ett demokratiskt välfärdssystem som betalas av dem som bäst har råd.

Vi kan också säga ja till att börja självförvalta de privata arbetsplatserna genom demokrati underifrån. Om vi inte accepterar diktatur i politiken, varför kan vi inte då lika gärna avskaffa chefernas och ägarnas diktatur över arbetsplatserna?

"Vi har inte råd" håller inte heller som argument när det gäller att avskaffa diskrimineringen av kvinnor, invandrare, funktionshindrade och HBT-personer, eller när det gäller att avhjälpa miljöproblemen. Vi har visst råd.

Det handlar om ideologi. Finns viljan, så finns det också minst ett sätt.