Hej då, Fidel!

Bild: Wikimedia Commons.

Den kubanska diktaturen är faktiskt en angelägenhet för fler människor än kubanerna. Men det är inte för att den har varit något större hot mot världsfreden under de senaste årtiondena, till skillnad från världens massmördande militära stormakter.

Fidel Castro har däremot varit en nagel i ögat på alla som anser att diktatur inte är förenlig med någon socialism värd namnet. Under det folkliga upproret mot Batista-diktaturen 1959 manövrerade han och hans medbrottslingar till sig makten och upprättade helt enkelt en ny, förtryckande diktatur som han kallade socialistisk.

Vidare, så brinner våra hjärtan för våra medmänniskor på Kuba. Lång livslängd, låg spädbarnsdödlighet, hög utbildningsnivå och en relativt tillgänglig och bra sjukvård för att vara ett utvecklingsland är ingen ursäkt för partiets diktatur över samhällspolitiken och arbetsplatserna, för bristen på mångfald inom pressen, för bristen på fria fackföreningar eller för bristen på tolerans för avvikande åsikter.

Vi vill samtidigt inte heller att kubaner, helt utan att tillfrågas, ska påtvingas en sådan rövarkapitalism som har drabbat ryssar och kineser. Det finns många vägar att välja på som leder bort från diktaturen.

Varför nöja sig med en parlamentarisk köpe-demokrati av västerländskt snitt, med despoter på korttidsvikariat som fattar impopulära beslut, nästan lika oberoende av de berörda människornas åsikt som Fidels beslut har varit?

Varför inte istället slå de självgoda härskarna i Europa och Nordamerika på fingrarna genom att gå ett steg längre för att i framtiden fatta alla viktiga beslut med deltagardemokratiska metoder, där alla kubaner har lika mycket att säga till om?

Och varför inte då fatta ett gemensamt, jämbördigt beslut tillsammans med alla kubaner, om samarbetet på Kuba med västliga kapitalister, som i turistorten och prostitutionsmagneten Varadero, ska förändras? Eller om staten ska styra arbetsplatserna? Eller om medarbetarna själva ska få styra dem?

En annan viktig fråga är att sätta press på USA att ta bort den långvariga ekonomiska blockaden mot Kuba.

För det första är den hycklande, eftersom USA samtidigt håller sju resor värre despoter under armarna i bland annat Saudiarabien, Etiopien, Egypten och Pakistan. För det andra är den grym, eftersom den drabbar vanliga kubaner värre än vad den drabbar den kubanska regimen. För det tredje är den kontraproduktiv, eftersom den ger regimen ytterligare ett svepskäl för sin fortsatta existens, som en fyrbåk mot den imperialistiska grannen.

I Sverige finns det fortfarande en grupp människor som håller väckelseliknande möten till Fidels och den kubanska diktaturens ära. Som ser den kubanska regimen som en lysande ledstjärna mot en röd diktatur även i Sverige. Men denna rörelse blir allt tystare i takt med att 68-vänstern blir äldre eller byter åsikt.

Rörelsen lämnar efter sig ett tomrum som vi har för avsikt att fylla med helt andra slagord.

Som "ned med diktaturen på Kuba" och "frihet, jämlikhet och syskonskap åt kubanerna - och åt alla oss andra".