Söndag 14 maj 2006
Mustafa Can
Tätt intill dagarna
Norstedts, 2006
Om man, som jag, har mist en älskad förälder på ett likartat sätt som Mustafa Can har varit med om är det tungt att ta sig igenom de detaljerade avsnitten som beskriver hans mors smärta under den utdragna tiden till döden. I andra ömsinta beskrivningar av mamman får jag mina egna minnesbilder. Jag fick också höra hur pappa var en särskilt god människa, inte av denna värld, som alltid satte andra före sig själv. När Can låter funderingen över varför han inte kan hitta någon som kan se brister hos sin mor löpa under hela boken, ser jag konflikträdslan.
Beskrivningen av modern och sökandet efter att lära känna henne är en del av den sorg och samvetskval som Can slits med. Men jag känner också en tveksamhet inför att en person som inte godkänt att bli ingående beskriven inför alla som vill läsa om henne/honom.
Cans intresse för att känna sin mor är främst att prata om de barn som dött från henne och hennes man, hur hon orkat sitt strävsamma liv. Han får av moderns syster ett klarsynt besked att fattiga inte har råd att prata om minnen. Och att lära känna en människa fullt ut, hur nära du än lever med den, är en omöjlighet.
Can är mindre intresserad av andra val. Det blir för mig inte begripligt att Cans mamma, som framstår som en handlingskraftig person, är analfabet livet ut. Inte för att läsa och skriva är oumbärligt för att leva och att det finns andra värden, men det kan i en känsla av isolering och utanförskap vara en tröst.
När jag precis läst ut boken såg jag den ett sorgearbete och inskriven i arbetarromantraditionen, men i den invävt exil och etnisk tillhörighet och icke tillhörighet i Sverige. När jag sen läste texter i en antologi om självbiografiskt minne, om minnen som identitetsmarkörer läser jag in mer i Cans bok. Det ger mig fler infallsvinklar, som kanske inte författaren har tänkt, men läsaren konsumerar inte bara en text utan gör egna tillägg. Då blir funderingar över identiteter och minnen, som förändras över tid, mer synliga i Tätt intill dagarna. Om man vill kan man då se hur Can sätter sina personliga ord på det och hur det bär texten. Sorg bearbetas med minnen som vi minns på olika sätt efter våra behov över tid.
Jag blir också tydligt påmind om att vi läser texter i ett sammanhang som påverkar vår syn på texten och att samtidiga intryck med läsningen färgar vår upplevelse av texten. Det är värt att ha i huvudet när man läser recensioner, som ibland under tidspress ska spottas ut i media.