Hoppfullt
historieberättande

Frank Fernández
Cuban anarchism: the history of a movement
See Sharp Press, 2001

Boken finns gratis i html och pdf.

Frank Fernández är exilkuban, anarkist och medlem i Movimiento Libertario Cubano en el Exilo (MCLE). I The history of a movement berättar han om den kubanska anarkiströrelsen och från dess framväxt under mitten av 1800-talet och fram till idag.

De första anarkistiska influenserna kom till Kuba genom spansk invandring, och bestod i första hand av proudhonistiska idéer om ekonomins och arbetets organisering. Den första sammanslutningen, Alianza Revolucionaria Socialista, bildades 1873 och den första anarkistiska tidningen, El Obrero, kom ut första gången 1883. En annan tidning, El Productor, lanserades 1887.

Fernández tecknar en bild av en rörelse som främst består av män, européer och europeiska ättlingar, och vars främsta engagemang är arbetets organisering. Typen av konflikter som Fernández tar upp inom den kubanska anarkismen känns igen. De handlar i stort om att antingen hålla fast vid principer eller inleda samarbeten med staten, reformister, antikolonialister eller andra. Fernández ståndpunkt är inte svår att urskilja; anarkister ska syssla med sånt som har en klar och direkt anknytning till anarkistiska mål.

Den kubanska anarkistiska rörelsen fortlevde under flera koloniala och auktoritära styren. Aktivister blev slängda i fängelse och avrättade, tidningar nedstängda och rättigheter indragna så fort de utgjorde ett hot. Men det som verkligen fångade Kubas frihetliga i ett stryptag är utvecklingen av dagens auktoritära kommunistiska regim på ön. Det är Fidel Castro och hans vänner som stängt ner och förbjudit tidningar och fackföreningar, som fängslat och avrättat dissidenter i mycket högre utsträckning än någon tidigare regim.

En viktig faktor i Castro-regimens lyckade förtryck av den anarkistiska rörelsen på Kuba är omvärldens tystnad, misstro och svek. Det tog decennier innan organisationer runt om i världen, främst västeuropa, förstod att den kubanska revolutionen inte var bättre än den ryska. Istället utmålades exilkubaner som Fernández som högermarionetter av Castro-regimen, något som stora delar av den frihetliga rörelsen köpte och trodde på.

Men Fernández är trots historien positiv till framtiden. Som många andra hoppas han på förändring i samband med gubben Castros sviktande hälsa och förestående död. Castro själv tror mer på systemet än på människorna. Om hans död verkligen innebär en förändring för den statskoloss som styr och ställer på Kuba återstår att se. Att de frihetliga värdena inte är döda är tydligt.