Makedonien i skuggan av
inbördeskrig

Striderna i Makedoniens fjärde stad Tetovo har i skrivandes stund varat i sex dagar. Den inbördeskrigsliknande situationen uppstod den 22 januari när Albanernas nationella befrielsearmé anföll polisstationen i Tearce, en albanskdominerad by, med raketer. Under attacken dödades en polisman.

Attacken hade föregåtts av händelserna 14 januari då albanska pojkar och män misshandlades i åtskilliga hus i den makedonska byn Aracinovo; en man fick sin haka bruten av en gevärskolv. Sex män och två femtonåriga pojkar tvingades ligga med sina ansikten mot marken, där de sparkades och slogs, en 70-åring fick sitta upp under behandlingen. Misshandeln pågick i knappt tre timmar och utfördes under förolämpningar som refererade till deras albanska etnicitet. (Yelah.net 15/3 2001)

Den 10 mars klargjorde de albanska rebellerna sina krav på konstitutionella förändringar och det slut på diskrimineringen mot etniska albaner i de makedonska politiska församlingarna konflikten gäller. (Washington Post 01-03-17)

Attackerna mot Makedoniens fjärd stad Tetovo överraskade västpressen, vilket egentligen är anmärkningsvärt. Analytiker har sedan -91 varnat för risken av en blodig konflikt i landet. När den nu bryter ut är den inte oväntad eller ologisk, bara fruktansvärt förutsägbar. Den är resultatet av de djupa motsättningar som sedan 1992 rått mellan makedonier och albaner.

Den allmänna uppfattningen i västpressen har varit rent önsketänkande; Makedonien som multietnisk stat. I själva verket har relationerna mellan de etniska grupperna i landet varit ödesmättat spända sedan landet blev Republika Makedonija, den 17 September 1991 .

Upprinnelsen till den senaste konflikten

Den senaste konflikten startade egentligen 1998 när byborna i samhällena runt Tetovo bildade en självförsvarsmilis för att hindra makedonsk polis från att gå in i deras byar. Syftet var att hindra polisen från att angripa rebeller ur Kosovoalbanska Nationella befrielsearmén, UCK och säkra gerillans förbindelseleder. Dessa aktioner gick i linje med regeringens önskan att bistå den albanska gerillan i Kosovo och överensstämde med NATO:s politik och krigföring mot Jugoslavien 1999. Samma NATO har vänt albanerna ryggen.

Den 15 mars 2001 lät Nato, enligt nyhetsbyrån Associated Press, (AP) den jugoslaviska armén och specialpolisen återvända till den del av Kosovos gränszon som blivit den albanska gerillans bas.

Den jugoslaviska styrkan står under befäl av bland annat general Nebojsa Pavkovic och general Vladimir Lazarevic. Samma generaler som ledde attackerna mot albanska civila i Kosova under 1998-99; de attacker som motiverade Natos anfallskrig 1999.

FN:s speciella sändebud för mänskliga rättigheter i Jugoslavien, Jiri Dinstbir, uttryckte en önskan att det internationella samfundet slutligen ska vakna upp och reagera mot den extremism som destabiliserar regionen". Han jämförde situationen i dag med den som rådde 1999 och menade, enligt nyhetsbyrån Free Serbia, att Samfundet underlåtitatt reagera på ett riktigt vis mot extremisternas ohöljda önskan att skapa ett "Storalbanien.

Troligtvis har Dinstibir och NATO fel i antagandet att de Serbiska generalernas närvaro i gränszonen skulle ha en lugnande verkan i regionen. Antagandet som ligger närmare till hands är att albanerna finner detta stötande.

Händelseutvecklingen den senaste veckan

Carl Bildt har lovat makedonierna EU:s stöd i sina aktioner. Balkanlandet har lovats och ekonomiskt och militärt stöd för väpnade attacker mot gerillan. Anna Lindh har lovat Makedonien 200 svenska soldater, (TV4 nyheterna 22 mars 2001)

De makedonska styrkorna samlade sig enligt nyhetsbyråerna TT-AFP under tisdagen den 20 mars till offensiv. NATO:s Javier Solanas formulerade atlantpaktens strategi sade då: Låt mig säga rakt ut att det är ett misstag att förhandla med terrorister.

I linje med detta lämnade Makedoniens regering natten till onsdagen den 21 mars ett ultimatum till gerillan, där de deklarerade att gerillan hade 24 timmar på sig att ge upp eller lämna landet; annars skulle makedonska arméenheter gå till offensiv i bergen kring Tetovo. Den makedonska vapenvilan bröts under dagen på ett flertal platser. Från städerna Gjerme, Selce och Drenovec kom rapporter om att makedonska specialstyrkors granatattacker, i Drenovec sköt polisen på civila. På kvällen den 21 mars utlyste gerillan ett ensidigt vapenstillestånd, vilket avvisades i ignoranta ordvändningar av regeringen.

Den inte alls nödvändiga makedonska offensiven är antagligen ett misstag. Gerillan rör sig obehindrat i bergen, och den har stridsvana. De är välförtrogna med gerillakrigföringen som strategi; det finns många veteraner bland rebellerna som slagits i Serbien. Och de har säkert lokalbefolkningens stöd. Gerillan kan dock inte vinna, deras numerär och utrustning är alltför liten. Det är emellertid troligt att parterna fortfarande kan nå en förhandlingsfred, sedan rebellernas politiska stöd näst intill är obefintligt. De mer moderata albanska partierna har öppet fördömt det övervåld de uppfattat att rebellerna använder.

Krigshökarna i väst

Men en sådan fred förutsätter att utspel, som det tyska, vilket förklarade att landet var missnöjt med att den moderate kosovoalbanske politikern Ibrahim Rugova: "inte intagit en 'klarare linje' i sitt fördömande av våldet i Makedonien.

Det tyska uttalandet är, kan man befara, kontraproduktivt. Rugova är väl införstådd med situationen i grannlandet, och har goda skäl att vara försiktig, (AMCC, 21 mars 2001). Att peka ut denne sansade politiker som fiende är inte klokt.

Västdiplomater och västpressen måste för en gångs skull låta bli att agera hökar och Göran Persson, Anna Lindh och Carl Bildt borde ta en Sobril så de lättare kunde somna om. På så vis lät de sig störas av krigskåta, adrenalinstinna engelska och tyska politiker.

Makedonien måste vidare ändra sin politik gentemot landets minoriteter. Makedonien behöver genomföra en ordentlig lagändring och ge den albanska minoriteten, minoritetsstatus. De albanska krigarna har rätt i förhållande till de mänskliga rättigheterna; att diskrimineringen av dem måste upphöra. Detta kan de dock inte uppnå genom bruk av våld.