Octavio Alberola bor i dag i Paris och samarbetar med den internationella frihetligt socialistiska pressen . Han är en av de drivande i gruppen för att revidera skådeprocessen under Franco-Spanien mot de två oskyldigt dömda och avrättade anarkisterna Granado och Delgado - Grupo pro revisión del proceso Granado-Delgado i Spanien och även i gruppen för stöd till frihetliga socialister och oberoende fackföreningsaktiva i Kuba - Grupo de Ayuda a los libertarios y sindicalistas independientes en Cuba (Galsic). Octavio Alberola skriver här för Yelah.net om hur frihetliga socialister som kritiserar Kuba ofta bemöts av Castroregimens anhängare.

Diktatur och oliktänkande på Kuba

Fidel Castro har suttit vid makten i mer än 40 år och efter att han började regera har han inte accepterat någon kritik. Det tog inte lång tid förrän han drog av sig det demokratiska ansiktet och Castroregimen övergick i diktatur. Partierna, pressen, fackföreningarna försvann och det enda som blev kvar var det officiella partiet, pressen och fackföreningen, som låg under regeringen och Fidel Castro. Ekonomin förstatligades och allt blev statens egendom, det vill säga: Castrobyråkratins och Fidel Castros egendom. Castros byråkrater styrde, "förvaltade" och de övriga, arbetarna, arbetade. De hade ingen rätt att protestera och ännu mindre strejka, de hade bara att lyda och applådera kommandanten.

Ungdomar från ett frivilligt arbetsläger hälsar på utländska kubavänner, 1969 foto: Lasse Morin

Detta känner alla på Kuba och alla utanför Kuba till. Detta kallades och kallas fortfarande av Castroregimens hängivna "Den kubanska revolutionen", men vi frihetliga socialister har från början kallat detta diktatur. Skälet är enkelt, vi frihetliga socialister kallar det revolution när det råder självförvaltning av ekonomin från producenternas sida, utan mellanhänder, chefer, privilegier, till förmån för alla och där rätten att kritisera och friheten att pröva sig fram finns. Och för de som inte känner till det vill jag påminna om att det var därför de frihetliga socialisterna tog avstånd från den "Ryska revolutionen" och kritiserade den. Detta även innan Stalin satte sig som diktator och införde stalinismen, denna totalitarism med koncentrationsläger, som kommunisterna själva tvingades fördöma senare.

Vår kritik av Fidel Castro och hans eftersägare utgår först och främst ifrån hans avstånd till de frihetliga ideal som förespråkades av alla som slogs mot Batistas diktatur, till det förräderi som begicks mot Kubas befolkning av de som tog över denna kamp, men också den fruktansvärda övervakning och det förtryck som inrättades av dessa som lagt under sig folkets vilja för att bevara staten (deras stat) ovanför folket.

För varje frihetlig socialist är frihet och diktatur motsägelser, de utgör en oupplöslig motsättning. Varje frihetlig socialist vet att medlen antyder vad målen är, och man kan inte nå frihet genom tvång. Detta är vad som skedde på Kuba, en slags aristokrati, under förevändning att vara proletär, utvecklades inom "folkregeringen", och motsatte sig med all sin kraft och genom alla medel, en demokratisering av det revolutionära projektet.

"Den kubanska revolutionen var inte demokratisk eftersom den i sig själv frambringade de sociala klasser som skulle komma att bli de som förhindrade detta. Revolutionen gav upphov till en borgarklass, en förtrycksapparat beredd att försvara denna från folket och en byråkrati som avlägsnade sig från detsamma. Men framför allt var den odemokratisk på grund av den religiösa messianismen hos ledaren. Att upphöja sig själv till räddare av nationen är en sak, att vara det för alltid är en annan. Fidel befriade ju faktiskt Kuba med sina trupper och en stor del av det civila samhället från den gangsterlika Batistadiktaturen, men genom att envist sitta kvar lyckades han bara göra sig till diktator. Från den unge revolutionären till den gamle tyrannen är det en oöverstiglig avgrund, samma som mellan den unge rebellen med avvikande åsikter och befallningarna från denna person som blivit galen av makten och berömmelsenFrån några uttalanden av Che Guevaras barnbarn Canek Sánchez Guevara i den mexikanska tidskriften Reforma, den 17 oktober 2004.."

Detta är den groteska verkligheten i Castroregimens makt och detta är vad som är kvar av "den Kubanska revolutionen" i dag; en byråkrati, ett borgerskap som anser sig vara herre över allt och som inte har några skrupler när det gäller att helt skamlöst ta emot uppvaktningarDen första november firade företagare från Florida (bland dem presidenten för Florida-Kubas företagarråd, boskapsuppfödaren John P. Wrigth IV) Castros brors födelsedag i Havanna. Varken Fidel eller hans lillebror Raúl deltog i firandet, men man fick reda på att statschefen gav honom en Mercedes Benz och "en välförtjänt semester i Europa" i present på hans 80-årsdag., samtidigt som majoriteten av befolkningen inte har någonting.

Verkligheten i Castros Kuba i dag är ett samhälle delat i två klasser; den som befinner sig nära makten och dollarn, och den som makten exploaterar och betalar i pesos och som också övervakas och trycks ned. Vem som helst som reser på ön kan konstatera detta eftersom det är så uppenbart. Den revolutionära demagogin fortsätter, men vardagslivet för den nya borgarklassen är inte samma som för resten av kubanerna som bor och arbetar i det socialistiska Kuba. Samtidigt som majoritetens misär ökar, hårdnar därför också regimens förtryck.

Det är därför inte något att förvånas över att Castroanhängarna, då även stödet utifrån saknas alltmer, med alla medel försöker tysta eller neutralisera de avvikande rösterna även utanför ön. Precis som alla diktaturer tål inte Castros diktatur att sanningen kommer ut och den accepterar inte kritik, särskilt inte om denna kommer från vänsterhåll. Castroregimen kräver ett villkorslöst stöd eller tystnad och när den inte lyckas få detta reagerar den våldsamt och brutalt och visar sitt verkliga totalitära och repressiva ansikte. Inte bara på Kuba, utan också utanför, genom de villkorslösa anhängare som regimen fortfarande har kvar. Därför har vi, sedan Galsic började uttrycka sig offentligt, attackerats och man har tagit till förtal och falska anklagelser i brist på argument för att neutralisera vår kritik. Det är lika fascistiskt som att sprida ut en massa förtal, för "ingen rök utan eld". Men det som dessa regimanhängare inte vet är att många av oss har slagits mot fascistiska diktaturer i Spanien, i Chile, i Argentina, och vi är vana att bli förtalade. De nämnda regimerna anklagade oss för att vara agenter för "kommunistinternationalen", och Castroanhängarna anklagar oss i dag för att vara från CIA. Det är samma metoder och samma mål. Men de fick inte tyst på oss i går och de kommer inte att lyckas i dag. Vi kommer att till varje pris fortsätta att angripa det auktoritära barbariet, även om det utger sig för att vara revolutionärt. För oss är bara friheten revolutionär, bara genom den kan man uppnå jämlikhet och broderskap.

Vi frihetliga socialister borde vara immuna mot den här typen av förföljelsekampanjer från de villkorslösa marxistiska grupper som i går stödde Stalins Sovjetunionen och i dag Castros Kuba. Det är inte bara i dag, de har alltid använt förtal och falska anklagelser, hot och våld för att tysta eller marginalisera våra röster. Detta är deras taktik när de inte kan uppnå sina mål direkt genom det statliga förtrycket, såsom man har gjort och fortfarande gör på Kuba. Vi vet att de kommer att fortsätta göra detta, och det är allt tydligare att de inte har några argument för att försvara sitt system.

Det råder inga tvivel om att Castros revolutionära retorik fungerar allt sämre och att allt fler som, med tanke på den vardag som den kubanska befolkningen tvingas leva under, säger som Saramago: "Nu får det räcka!" De försöker med alla medel, och genom att anlita sina anhängare, att tysta eller neutralisera de röster som utomlands på ett tydligare sätt kan visa på Castroregimens totalitära natur och den omöjliga återbildningen av "den Kubanska revolutionen". Och detta är vad man nyligen har försökt göra i Sverige.

Knepet är uppenbart: man försökte förhindra att man talar om det som händer på Kuba och fokuserar "debatten" om Jorge Masetti på falska anklagelser. Masetti har inte förrått någon, men eftersom hans kritik av Castrodiktaturen kommer från en vänstersynpunkt attackeras han därför både från Castroanhängare och från de konservativa dissidenterna.

Hans dokumentärfilm om massmedia på Kuba avslöjar det som regimen har velat dölja för alltid, att det har funnits frihetligt socialistiska fackföreningar och massmedia och att det nu enbart finns de officiella fackföreningarna och den officiella pressen. Castroregimen vill inte att de kubanska arbetarna skall återfå de historiska minnena av den kubanska arbetarklassens kamp, eller att de skall få veta att de kunde försvara sig och att de kunde gå i strejk . . . Något de inte kan göra i dag mot sina exploatörer, Castroregimens byråkrati allierad med utländska multinationella bolag. Det är därför de med alla medel försöker se till att det inte finns någon frihetlig arbetaropposition på Kuba. Kampanjen i Sverige svarar mot detta mål.