De tänker mörda Mumia

Ty dödsdömd är han, Mumia, och det inte bara på synnerligen tvivelaktiga grunder utan också under åberopande av själva hans kamp i rasfrågan. Och i ett utslag från Pennsylvanias högsta domstol den 30 oktober i år läggs dödsdomen fast. Högsta domstolen finner över huvud taget ingenting vara klandervärt i den rättsliga behandling som Mumia tidigare har utsatts för. Det finns vissa, om än små, möjligheter att få federala myndigheter att ingripa och fördröja avrättningen. Men om inte så sker, kommer datum för Mumias avrättning att bestämmas före januari månads utgång. Och då kan allt gå mycket fort. Det hela kan ta slut lite mer än 17 år efter att det började.

Den 9 december 1981. Mumia Abu-Jamal extraknäcker som taxichaufför. Han är ett känt namn bland radikala svarta i Philadelphia, framför allt på grund av sina radioprogram där han vid upprepade tillfällen har tagit upp fall av överlagt polisvåld mot svarta, men också som aktivist i medborgarrättsrörelsen MOVE och, dessförinnan, i Black Panther Party vars informationschef han var i hemstaden.

På andra sidan gatan ser han sin brors bil, och brodern själv i delo med en vit polis. Mumia stannar, springer ut och vad som sedan händer är oklart - förutom det faktum att såväl polisen, Daniel Faulkner (vilken senare avled), som Mumia blir svårt skottskadade, och den sistnämnde också ordentligt misshandlad när ytterligare poliser kommer till platsen.

Om vad som egentligen skedde går uppgifterna isär, åtminstone till en början. Ett vittne påstod sig ha sett en annan man skjuta Faulkner och därefter springa från platsen, ett annat menar att det var två män som rusade därifrån - dessa vittnesmål tillmäts senare ingen trovärdighet. Sådan beskärs dock tvenne andra vittnen som sade sig ha sett Mumia skjuta Faulkner. Problemet med dem - för alla utom för domstolarna i Pennsylvania - är bara att de, som båda var unga prostituerade varav den ena hade barn att försörja, vid rättegången 1982 ändrade sina ursprungliga vittnesmål (vari Mumia inte utpekades som gärningsman) och i gengäld fick åtalseftergift för andra brott. Att påtryckningar och löften från åklagarsidan var skälet till deras ändrande ståndpunkt har de bägge vittnat om för några år sen, och inte nog med det: de återgår nu till sina första uppgifter enligt vilka de visserligen befann sig i närheten av skottlossningen, men egentligen inte såg något alls. Delstatens högsta domstol väljer nu att inte heller betrakta dem som trovärdiga.

Så gott som allting stinker i den rättegång som följde. Man hade snarast av en slump lagt vantarna på en känd svart journalist och medborgarrättsaktivist, och nu valde de uppenbarligen extremt rasistiska myndigheterna i Pennsylvania att till varje pris statuera ett exempel.

Till att börja med förhalades rättegången av att jurymedlemmarna byttes ut ett flertal gånger. Märkligt nog var det svarta personer som hela tiden visade sig inte hålla måttet. Därefter vägrade man Mumia rätten att föra sin egen talan och tilldelade honom en advokat som själv uttryckligen förklarade sig inkompetent för ett mål av den här digniteten. Genom olika insamlingar fick Mumia så småningom adekvat juridisk hjälp, men i början portförvisades han från stora delar av sin egen rättegång för att inte ha visat tillbörlig respekt för domstolen.

Någon respekt var den heller inte värd. Det ovan relaterade fallet med de konstruerade vittnesmålen är långt ifrån den enda skandalen i detta spektakel av organiserad hämnd. Härnedan ett axplock:

Den domare som har presiderat såväl vid den första rättegången 1982 som vid prövningarna 1995 heter Albert Sabo och har starka och klart fastställda band till organisationen "Polisens brödraskap" som skarpast av alla har drivit kravet på dödsdom för Mumia. Sabo har för övrigt avkunnat fler dödsdomar än någon annan domare i USA.

Just genom "Polisens brödraskap" kom det till allmänheten och domstolens kännedom att den svårt skottskadade och misshandlade Mumia vid ankomsten till sjukhuset skulle ha rusat in i den sal där Faulkner opererades och skrikit: "Jag sköt den jäveln, och jag hoppas att den jäveln dör!". Detta trots att ingen läkare vare sig hade hört eller sett någonting och att den polis som bevakade Mumia skriftligt rapporterade: "Negern sade ingenting". Inte ett ord nämndes till en början härom, men två månader efter händelsen förklarade "Polisens brödraskap" troskyldigt att saken tidigare hade glömts bort i den allmänna upphetsningen. Det låter inte klokt, och det är det förstås inte heller.

Mumia innehade ett vapen av kaliber 38, vilket han hade licens för och som fråntogs honom. Ballistiska prov företogs ej, emedan den kula som ändade Faulkners liv sades vara alltför demolerad härför - enligt vissa uppgifter var den för övrigt av kaliber 44. Några prov på om Mumia själv hade krutstänk på händer eller kläder togs aldrig.

I sin journalistiska gärning hade Mumia utmärkt sig för kritiska reportage om polisens verksamhet. Att han var i stånd till och villig att på egen hand mörda vita poliser "bevisade" domstolen genom att citera ur artiklar som han skrivit under sin verksamhet i Black Panther Party på 70-talet. Det rörde sig om så graverande ting som möjligheten av en väpnad konflikt mellan svarta och vita i USA och citat av ett välkänt uttalande av Mao: "Makten växer ur gevärspiporna". Tro det eller ej, men detta var - tillsammans med de ovannämnda vittnesmål som nu har återtagits - domstolens vägande skäl att döma Mumia Abu-Jamal till döden.

I sexton år har han nu suttit i dödscell. Under tiden har olika resningar och prövningar slutat likadant: dödsdomen står fast. Mumia har själv skrivit två böcker och ett otal artiklar i fängelset, många av de senare handlar för övrigt om andra aspekter av rasfrågan i USA och världen än hans egen. Naturligtvis har han fortsatt att också tala i egen sak under de själsdödande och vidriga förhållanden en dödscell erbjuder. Han har gjort det med en kraft och envishet som svårligen kan förklaras med annat än övertygelse om den egna oskulden.

Man kan givetvis hävda att dödsstraff är ovärdigt en demokrati. Men i detta fall tillkommer ytterligare en faktor, en centnertung: fallet är från början så förvridet, konstruerat och prestigefyllt handlagt från myndigheternas sida att det drar skam över hela USA:s rättsväsen.

Inte någonsin sedan slaveriet upphävdes har man dristat sig till att döma en svart medborgarrättsaktivist till döden av politiska skäl (vad annat är hänvisningen till Mumias verksamhet som svart panter?), och om domen verkställs nu sällar sig detta justitiemord till dem som tidigare har drabbat Sacco och Vanzetti och makarna Rosenberg.

Det är också en signal till det svarta USA: politiskt motstånd kriminaliseras och straffas. Lagfästa rättigheter gäller inte för samhällets förtryckta. Sin fattigdom och utsatthet är de själva skuld till. Missnöje beivras - om så krävs med döden.

Pennsylvanias guvernör gick till val, och segrade, bland annat på löftet att för gott förpassa Mumia från denna värld. "Jag vässar med glädje min penna för att skriva under exekutionsordern." Inget mindre än en internationell opinion kan hejda honom. Det är inte bara Mumias död han är ute efter - det är hans och alla andra förtrycktas tystnad.