Det som göms i snö...

Idag är det samma problem, i vissa fall värre, som vid folkomröstningen 1980 då en kraftig majoritet av svenskarna ansåg att kärnkraften skulle avvecklas. Brytning, transporter, produktion, bearbetning och slutförvaring - det har visat sig att alla led i kärnkraftsproduktionen innebär stora faror för både människor och miljö.

Profitjakt

Uranbrytningen sker nästan uteslutande i fattiga områden där lokalbefolkningen aldrig tillfrågats. Framförallt är det urbefolkningen som kommer i kläm när de stora företagen jagar profit; indianreservat i USA och Kanada, aboriginerreservat i Australien och bushmenområden i Namibia skövlas och görs obeboeliga. Arbetsförhållandena är ofta direkt vidriga, i Ryssland och Namibia jobbar man några år i det radioaktiva dammet, sedan "försvinner" man. Att utländska investeringar skulle vara något positivt för den så kallade tredje världen har man hört, men behöver verkligen Namibias folk Rösinggruvan som producerar 10 miljoner ton svavelsyra per år och förbrukar 40 000 kubikmeter vatten per dygn?

Det talas ofta om att sannolikheten är så pass liten för att en olycka skall ske att den egentligen inte existerar. Tjernobylolyckan som i slutändan skördade tusentals liv i Ukraina och Vitryssland skylls på realsocialismen. Harrisburgolyckan bortförklaras med en hänvisning till den mänskliga faktorn men är det inte människor som driver alla kärnkraftverk?

Säkerhet?

Trots alla säkerhetsföreskrifter sker det konstant olika tillbud, till exempel drevs en svensk reaktor en hel vecka trots att nödkylsystemet, som skall förhindra en härdsmälta, var satt ur spel. I Japan har det varit ett antal skandaler under 90-talet som myndigheterna försökt att mörklägga. Så är det världen över, men om kärnkraften är så säker, varför vill inte försäkringsbolagen ha med kärnkraften att göra? Istället är det vi skattebetalare som skall stå för notan om det händer något. Och visste du att vid en eventuell härdsmälta kan du bli tvingad att röja upp bland ruinerna

I Tyskland finns det ett flertal förvaringscenter för utbränt kärnbränsle i väntan på att hitta en permanent förvaringsplats. Atomsoporna som fraktas dit i så kallade Castorbehållare passerar genom extremt tätbefolkade områden, bland annat därför har transporterna mötts av ett brett motstånd, men myndigheterna har hela tiden hävdat att Castorbehållarna är säkra. När det till slut läckte ut att det faktiskt sipprade ut radioaktivitet blev det ett jävla liv, inte minst från polisfacket, och transporterna ställdes in temporärt. Men Tyskland har skrivit kontrakt med bland annat Frankrike att ta hand om ett hundratal behållare, så transporterna lär fortgå trots det massiva motståndet från befolkningen.

Slutförvara i Sverige

Castorbehållarna fraktas trots allt i låg hastighet på järnväg och i lastbil, men ett flertal laster med upparbetat radioaktivt bränsle har flugits till Sverige från England, utan att berörda myndigheter som till exempel räddningsverket varit informerade, än mindre det svenska folket. Hemlighetsmakeriet går som en röd tråd genom kärnkraftshistorien.

När det gäller slutförvaring av uttjänt bränsle söker kärnkraftsmaffian med ljus och lykta efter lämpliga platser, ofta nämns det svenska urberget som en exemplarisk plats för dylika företag, och då atomsopor kommer att betraktas som en vanlig "vara" på EU:s inre marknad kan Sverige mycket väl bli en avstjälpningsplats för atomsopor från hela EU. Vilken strålande framtid! Det skapar ju jobb inför framtiden, då halveringstiden för U-238 är 4 500 år

Vad händer i framtiden

Ett annat seriöst förslag är att gräva ner det på havsbotten, men det är samma problem med det som vid ovanstående alternativ. Vi har ingen aning om vilka naturkatastrofer som kommer att inträffa i framtiden, eller hur kontinentalplattorna kommer att röra på sig om 100 eller 500 år. Att gräva ner skiten är ingen lösning, det är enbart att skjuta på problemen till kommande generationer.

Kärnkraften är idag en ekonomisk, social och ekologisk katastrof vars effekter mänskligheten kommer att behöva dras med i hundratals, om inte tusentals år. De stora energibolagens profitjakt och det militärindustriella komplexets behov av "ammunition" till sina kärnvapenmissiler har skapat ett icke hållbart samhälle. Det är dags att sätta stopp nu, inte bara för vår egen skull, utan även för våra barns.

Ursprunglingen publicerad i tidningen Direkt Aktion nummer 18.