Brev från en krigszon

Det är måndagen den 24:e juli 2006.

Israels krig mot Libanon, förstörelsen av ett land, det regelrätta folkmordet, pågår fortfarande. Hittills har 750 000 människor, främst från byarna och städerna i södra och östra Libanon och de södra stadsdelarna i Beirut, fått lämna sina hem för att ta sin tillflykt till skolor, kyrkor och moskéer. Hittills har 362 civila skadats och 1500 dödats.

På radio skickar människor meddelanden i sökandet efter familjemedlemmar som de tappade bort i flykten från sina byar eller genom att de blivit skadade och förda till olika sjukhus. De vet inte om familjemedlemmarna lever eller är döda.

I Tyre begravdes 72 barn, kvinnor och män som dödats av israeliska bomber. Många av kropparna identifierades aldrig. På radion varnar också läkare. Det finns inga mediciner, inget vatten, inga fler sjukhusplatser. Men ändå kommer det varje dag bara fler och fler skadade som behöver vård. Tonvis med israeliska bomber faller fortfarande och dödar människor och förstör Libanon.

En massgrav i Tyre

Tonvis med mat och mediciner har redan skickats till Libanon men Israel släpper inte in hjälpsändningar i landet. Förra veckan träffade israeliskas bomber en lastbil fullastad med mediciner och en annan lastbil som transporterade madrasser till nödställda. Samma vecka totalförstördes en fabrik som tillverkade serum och medicinska redskap av en bombattack.

I går bombades civila fabriker, moskéer, hälsocenter och sociala center av israeliska Apachehelikoptrar och F16-plan. För tolfte dagen i rad jagade bomberna civila i sina hem, i bilar och ambulanser, i ett systematiskt dödande. Brända och söndertrasade kroppar ligger fortfarande kvar på gatorna i regionen Tyre. Kroppar och skadade människor ligger fortfarande kvar under resterna av sina hem i de södra byarna nära gränsen till Israel. Ögonvittnen säger att stanken från döda kroppar är stark och att djur redan har börjat äta på kropparna.

Israeliska bomber jagade en civil bil på en väg i Oana och dödade journalisten som körde den. I lördags bombades TV-stationer i södra Libanon, men de klarade sig. Även i går bombades en civil bil mitt på vägen och strax därefter även ambulansen som var på väg till sjukhuset med de tre skadade, som nu skadades ytterligare.

En timme senare, ungefär vid 12.30 förstördes ett hus i byn Sheihien och när byborna gjorde ett försök att rädda de åtta människor som låg under rasmassorna fortsatte bomberna att falla. Ingen kunde få ut dem förrän sju nästa morgon och då var två döda och de andra sex allvarligt skadade. Framför sjukhuset i Tyre träffades en civil bil och brände inne alla som satt i den.

På sjukhusen frågar skadade barn efter sina föräldrar och syskon.

Zainab 18 år berättar från sin sjukhussäng:

”(…) Vad kunde jag göra? Vi var två familjer, sammanlagt 28 personer och 23 dödades. Efter ett tag bombades vi igen av de israeliska planen och de som inte redan var döda dog nu. Jag träffades av spikbomber i magen, benen och händerna. Jag såg min brorsdotter Lara, 4 år, gråta vid sin döda mammas kropp. (…) På vägen såg jag en karavan av bilar som försökte fly från byn och jag stoppades dem och sa åt dem att vända eftersom israeliska plan just hade bombat de första bilarna som försökt fly. I dem satt min familj, mina bröder och systrar och deras barn.”

I en annan sjukhussäng ligger 12-åriga Fatmeh som just gått igenom sju operationer för att rädda hennes kropp från tredje gradens brännskador. Bredvid ligger hennes systrar, den ena skadad i huvudet och den andra med delar av handen bortsprängd. Hennes mamma ligger brännskadad i ett annat rum. Fatmehs pappa, som förlorade båda benen efter en bombattack, besöker varje dag sin familj på sjukhuset. Hans döttrar frågar honom varför Israel gör detta mot dem.

Ibland tänker jag på de hundratals demonstrationer och direkta aktioner jag deltagit i och undrar vad som gick fel, varför ockupationen och kriget fortgår och varför det fortfarande förekommer påtvingad fattigdom och systematiska folkmord av fattiga och hjälplösa runt om i världen. Hur som helst. Vi måste göra vad vi kan, vad våra känslor och vårt förstånd säger åt oss att göra, för att avslöja och protestera mot krig och dödande och mot supermakternas galna försök att dominera världen.

Översättning: Johanna Isaksson