De nordirländska
nationalisternas sista
strid

Dag efter dag har rapporterna strömmat in om brandbomber mot katolska kyrkor och återkommande försök av "orange"-männen att bryta arméns och RUC:s avspärrningar mot Garvaghy Road, stadens republikanska del. Som vanligt motiverar orden sitt beteende med kryptoreligiös retorik och anakronistiska argument. Den föga källkritiska afton- och kvällspressen har inte ifrågasatt argumenteringen och använder orangeisternas begreppsapparat.

Den presbyritanska protestantismen som den utformats på Nordirland är ett försök att utifrån fabricerad historia bygga en nationalitet åt den övervägande skotska minoritet som britterna exporterade till Irland under 1700-talet.

Skottarna flyttades från England som en som en del av den maktpolitik som bedrevs av britterna för att kuva irländarna efter det mytiska slaget vid floden Boyne, den 1 juli 1689 eller enligt ny tidräkning den 12 juli.

Slaget vid floden Boyne

Vid Boyne vidtogs de vanliga åtgärderna vid sådana här tillställningar; ett vansinnigt inferno, ett ursinnigt buller och blodet flöt - huvudena rullade.

Den engelske exkungen, fursten och romersk-katoliken James II hade samlat en irländsk nationell armé på samanlagt 21 000 unga män, varav 7 000 utgjordes av franska infanterister, ett antal var reguljära irländska kavallerister och resten bestod av en hopsamlad skara illa utbildade irländska dragoner och infanterister, i Oldbridge söder om Boyne.

Den dåvarande brittiska kungen, fursten och presbyritansk-protestanten William III (av Oranien), var bättre på att samla en nationell brittisk armé, han hittade en större numerär, omkring 35 000 unga pojkar. Dessa var; det holländska Blå gardet, två regementen franska hugenotter och några engelska, samt ett antal kontingenter danska, preussiska, finska och schweiziska legosoldater.

När slakten var över stod den nationella brittiska armén som segrare och hyllades för sitt heroiska hjältemod med fanfarer och vimplar.

En rimlig summa av händelsen är slutsatsen att en nuvarande kung är rikare än en exkung. En nuvarande kung kunde köpa sig bättre allierade och fler legosoldater.

Felaktiga slutsatser är i stället de båda nationalistiska; Wilhelm av Oraniens protestantiska Gud gav de tappra engelsmännen segern efter en heroisk kamp på slagfältet. Denna slutsats hävdar vidare att Oranienorden sedan dess (eller åtminstone sedan 1790 då Oranienorden bildades och tog namnet från sin hjälte Wilhelm) marscherat till minnet av segern, varje 12 juli; och att protestanternas Gud inte är kompatibel med katolikernas.

Den andra nationalistiska slutsatsen: den tappra irländska hären som slöt upp bakom James II och slogs heroisk mot, och i kraft av den katolska Guden, mot den brittiska övermakten; men förlorade med 1-0. Sedan dess har inte katoliker och protestanter kunnat leva tillsammans.

The United Irishmen

Naturligtvis är båda resonemangen absurda; Wilhelm av Oraniens seger ledde till konsolidering av de engelska furstarnas herravälde på Irland; och importen av skottar ökade. Detta var dock inte värre än att The United Irish Mens revolution 1798 kunde få ett enormt genomslag; den revolutionära irländska bondehär, vilken planlagts och startas i Wexford (Wexfordarmén), och som samlade tusentalet bönder i gryningen den 28 maj på den bördiga höjden Oulart Hill; kunde helt oväntat besegra den självmedvetne härföraren överste Foots brittiska truppstyrka The North Cork Militia. Resultatet av Wexfordarméns seger blev The Mighty Wave - revolutionsarmén växte i rask takt till en numerär av 20 000; och de gick från seger till seger.

The United Irish Men leddes av en protestant och legend, Theobald Wolfe Tone; Wexfordarmén var en rörelse som bestod av irländska bönder av multietniskt ursprung.

Myten om Boyne exploaterades inte förrän britterna behövde den, som medel i deras imperialistiska söndra och härska-strategi; det var lättare att behålla åtminstone en del av Irland om irländarna slogs med varandra.

Söndra och härska

Söndra och härska var den maktpolitik britterna slog in på efter revolten 1798 vilken resulterade i att det lilla självbestämmande Den gröna ön haft i form av ett protestantiskt parlament upplöstes helt; de irländska protestanterna fick 1801 hundra platser i brittiska underhuset medan öns katoliker fortfarande inte hade någon representation.

Vid sidan om söndra och härska-stragegin använde britterna fattigdom som strategi för att pacificera irländarna och 1846 bröt potatispesten ut; den irländska bondebefolkningen var övervägande så fattiga att de bara kunde odla potatis, dessutom reglerade en lag (Land Act) irländarnas rätt till egendom vilken begränsades så att inte kunde annat än odla denna gröda; och att potatisen ruttnade var en katastrof.

Från en befolkning på 8 miljoner 1841 sjönk antalet irländare till 2 miljoner 1851; mellanskillnaden hade antingen svultit ihjäl eller emigrerat till USA och Australien. Pesten drabbade både Nordirland och Irland men de flesta protestanter räknades som engelsmän och inbegreps därför inte i egendomslagen.

Den irländska nationalismen och Påskupproret

Ingen av härskarstrategierna, vilka används än, fungerade dock inledningsvis. Oscar Wildes mamma, Lady Wilde känd i den irländska kultureliten som Speranza, var hängiven den Irländska tanken - hon talade sig varm för ett självständigt Irland och flera andra liberala protestanter höll med henne. Speranzas viktigaste bidrag till den irländska saken var en sammanställning av Irländska myter i boken Ancient Legends of Ireland, 1888. Dublins och Belfast liberala övermedelklass hade influerats av självständighetstankarna från främst franska intellektuella.

Det tidiga 1900-talet resulterade också i ökade krav på självbestämmande från det republikanska partiet Sinn Fein som bidades vid sekelskiftet (Gaelic: vi själva. Medlemmarna kallades fenier) och den framstående liberale politikern W E Gladstoone lät till sist sig övertygas att lägga fram ett förslag om Home Rule i det engelska parlamentet vilket nedröstades första gången 1886. Det skulle dröja till 1914 innan ett förslag om Home Rule som uteslöt Nordirland kunde gå igenom. Förslaget var dock enastående tamt, men stöddes av protestanterna.

1916 under pågående världskrig, under påskhelgen mellan 24 - 29 april, ledde Padraig Pearses Irish Volunteers Påskupproret (Easter Rising). Valet av tidpunkt gjorde frihetskämparna mäkta impopulära, blodbadet i Somme pågick som bäst, tusentals irländare och engelsmän maldes ned i Flanderns lervälling av tyskt artilleri. Detta skulle dock snart förändras.

Britterna förstod inte att spela sina kort rätt och avrättade de fyra ledarna under bestialiska former, Thomas Clarke en gammal farbror och fenier, den sjuke Plunkett, Connoly som var så illa däran, sjuk och svag, att han fick skjutas sittande (han orkade inte ens stå upprätt), Willie Pearse som sköts för att han var Padraigs bror.

Det mest stötande var ändå statsrättegången mot sir Roger Casement vilken genomfördes i London. Casement dömdes enligt en förräderilag från 1351, Treason Act, vilken var författad utan kommateringar, med en mängd tolkningsmöjligheter på normandisk franska.

Irish Republican Brotherhood

Det Irländska hemliga brödraskapet (IRB), som bestod av intellektuella och vänstermänniskor, var det sällskap som bildat Irish Volunteers. Efter upproret föreföll de handlingsförlamade. Den brittiska behandlingen av martyrerna från Påskupproret ledde emellertid till att IRB fick luft i seglen. I januari 1919 ombildade IRB Irish Volunteers till Irish Republican Army; denna organisation inledde genast ett underrättelsekrig och flera bombkampanjer mot britterna. Initiativet till den väpnade underjordiska kampen togs av den mytomspunne Tom Collins; en intelligent strateg och skicklig gerillakämpe. Collins var mer influerad av den romantiska poeten Rainer Maria Rilke än Karl Marx.

När den blivande irländska presidenten De Valera återvände ur sin fängsliga tillvaro på Maidstonefängelset anslöt också han sig till IRA. Statsgerillakriget ledde till en republikansk delseger och ett självständigt Irland, undantaget De sex grevskapen i nordost 1922. Samma år bildade De Valera en organisation för att bekämpa Collins. Det var Collins som undertecknade självständighetsfördraget; och som visade sig vara en pragmatisk politiker.

Collins sköts i ett bakhåll, men De Valera förlorade kriget.

Terrorverksamheten som bedrevs av IRA efter inbördeskrigets slut var begränsad. Men tog fart igen efter att The Troubles startade och som den enda möjliga fortsättningen på Medborgarrättsrörelsens ickevålds kampanjer under slutet av 1960 och början av -70 talet.

Medborgarrättsrörelsen och Provos

Medborgarrättsrörelsen leddes av Bernadette Devlin-McAleskey som sedermera valdes in i parlamentet. Rörelsen bestod av protestanter och katoliker; Devlin blev deras talesman i parlamentet. Medborgarrättsrörelsen kvävdes i blod och Devlin tvingades under jorden. 1969 hade pogromerna mot lojalister och irländare i Nordirland börjat. Brittiska soldater anlände och patrullerade gatorna.

1969 bestod IRA av nästan bara äldre män; nödvändigheten tvingade fram en reorganisation av gerillagruppen; IRA:s program om revolutionärt krig förkastades; Republikaner från det socialistiska partiet Sinn Fein satte upp Provincial IRA eller The Provos, vars program liknade de kommunistiska spanska antifascisternas: först klassamarbete sedan revolution.

Kriget som därpå följde varade till den 7 maj 1998 när Good Friday-avtalet undertecknades.

Inget religiöst krig

Kriget i Irland har aldrig varit ett religiöst krig. Slaget om floden Boyne var en maktpolitisk uppgörelse mellan två furstar. 1798 års uppror var ett nationellt krig inspirerat av den franska revolutionens idéer, revolutionsarmén bestod av såväl katoliker som protestanter. Påskupproret var en social revolt influerat av marxistiska och romantiska idéer. IRB och IRA:s bombkampanjer och underrättelsekrig var ett befrielsekrig. Inbördeskriget var ett resultat av förfördelning av makt. Perioden från 1968 var ett klasskrig.

Kravallerna i Portadown är likaledes klasskrig. Orangeisterna som är lojala mot britterna är rädda för att de fördelar de anskaffats under den brittiska ockupationen kommer att tas ifrån dem av Gerry Adams Sinn Fein. Deras del av det samlade kapitalet har genom de brittiska maktstrukturerna, söndra och härska och den irländska fattigdomen, blivit ansenlig. Den största delen av all fast egendom i Nordirland ägs av engelsmän och lojalister. Medan de 40 procenten i de sex grevskapen som är republikaner har en mycken liten del av kapitalet men utgör en stor del av arbetskraften.

Marginaliserade

Orangeisterna har dock sedan en tid blivit än mer marginaliserade och stöds nu bara av en mindre del av den lojalistiska befolkningen. De övriga lojalisterna anser att de rabalder som uppkommit i Portadown skadar deras sak.

Orangeisternas retorik klär klasskriget i reaktionära fraser om religionskrig, de marscherar igenom de arbetarklassdominerade republikanska områdena för att strö salt i dåligt läkta sår. De vill på så vis provocera människorna som bor i dessa områden att gå ut på gatorna för att slåss. De tänker sig att lätt vinna sådana slagsmål med RUC:s hjälp och därigenom återskapa slaget om Boyne; att visa vem som har makten så att republikanerna fortfar vara pacificerade: de vill på detta vis skapa enhet och få stöd - detta beteende är dock kontraproduktivt även för personer med liberal och konservativ världsuppfattning. Sådana personer skulle istället satsa på samarbete med det provisoriska parlamentet; de kunde därigenom mycket effektivare försvara sin egendom.

Den nuvarande politiken och strukturerna i Oranienorden påminner mest om NSDAP:s, det tyska nazistpartiet, med en hård kärna av etablerade äldre män i plommonstop och orangea halsdukar som knuffar ett antal unga huliganer framför sig, för vilka de förklarat att de slåss heroiskt för den protestantiska religionen - de utgör en irländsk motsvarighet till Nazitysklands SA (Sturm Abteilung), och skinheads i den moderna Europa.

Oranienorden bör ses som stofiler, vilka slåss för en förlorad sak - ju förr de försvinner desto bättre .

Som fenomen är dock reaktioner av Portadownkravallernas art vanliga symptom på irreversibla samhälleliga förändringar. De är av samma typ som de spanska militärerna som stormade parlamentet i Madrid och trodde de kunde föra tillbaka juntan, eller det misslyckade statskuppförsöket i Moskvas Vita hus, vilka båda fick för förövarnas räkning ödesstigna konsekvenser. Portadown är vägs ände. De reaktionära krafternas dödsryckningar; låt oss hjälpa dem att dö och inte hålla dem vid liv genom att använda deras retorik, som svensk massmedia gör eller fastna i diverse post kallakrigs föreställningar om att folk av olika etniskt ursprung inte kan leva tillsammans. Det vet vi att de kan. Irland håller på att bevisa möjligheten, som Sydafrika redan har bevisat den; inte ens långvariga och blodiga konflikter kan hindra dem. Må alla nationalister duscha och drunkna.