Att organisera
papperslösa arbetare -
från Göteborg till
Spanien

Den europeiska utvecklingen i dagsläget kräver betydligt mer offensiva metoder av arbetarrörelsen. Man uppskattar att cirka 8 miljoner människor lever utan papper inom EU, vilket ses av myndigheter som både ett problem och en tillgång. Kapitalet kan i flera länder inte leva utan den arbetskraft som papperslösa invandrare bidrar med. Med Decios ord ställer arbetsköpare effektivt arbetare mot arbetare för att genomföra lönedumpning, och den exploateringen som pågår är nödvändig för att kapitalismens vinstpress ska fortgå.

I dagsläget uppskattas från 10 000 upp till hela 50 000 personer leva utan papper eller någon form av uppehållstillstånd i Sverige. I Spanien är det drygt en miljon. SAC-syndikalisterna har som enda fackförening i Sverige tagit upp frågan med perspektivet att man bör organisera dessa människor. I Göteborg samarbetar Göteborgs LS av SAC och en lokalgrupp av asylrättsnätverket Ingen människa är illegal kring frågan. Ingen människa är illegal - Göteborg konstaterade i en debattartikel i tidningen Arbetaren nr. 13 -04 att det håller på att "skapas ett rättslöst arbetarskikt" just nu, som på grund av sin situation är villiga att arbeta under vilka villkor som helst, just eftersom man helt saknar några former av rättigheter. Decio beskriver träffande denna totala rättslöshet med att peka på likheten mellan dagens papperslösa och gårdagens slavar. I Spanien finns ingen demonstrationsrätt för papperslösa, att strejka är förbjudet, och det är högst tveksamt om det nya socialdemokratiska regeringspartiet, PSOE som nyligen vann valet i Spanien kommer att förbättra situationen för papperslösa.

Annika Tigerryd från Göteborgs LS förklarade för det 80-tal som sökt sig till Hammarkullens Folkets hus, att papperslösa är välkomna att kontakta LS för facklig hjälp och även Ingen människa är illegal för hjälp med migrationsbyråkratin. Det är främst en fråga om hjälp för självorganisering som verkar bli den övergripande frågan för Göteborgs LS, vilket det också är för CGT i Spanien. Samtidigt betonade Annika att detta är början på något nytt, någonting som inte kan liknas vid CGT:s flera års erfarenhet av offensiv kamp i området. I Stockholm diskuterade en grupp papperslösa arbetare efter det öppna mötet att de ville samarbeta med Stockholms LS.

Ockupationer och utbildning för frihet

Kring år 2001 ökade lokala initiativ i Spanien av papperslösa invandrare, större demonstrationer i protest mot en allt hårdare utlänningslag genomfördes, och ockupationer startades av papperslösa arbetare som krävde uppehållstillstånd på plats. CGT:s roll i dessa har varit att stötta dessa initiativ genom att förankra samarbete lokalt. I en ockupationssituation har man för vana att komma med matlådor, och även hjälpa ockupanter att trycka propaganda för sina ändamål. På så sätt har vänskapsband knutits under en längre tid. Ockupationer tjänar också som ett bra hot mot olika kommuners politiker, som ogärna vill se det hända i just "sin" kommun. Men ockupationer är långt ifrån riskfria. Decio berättar om en ockupation på universitet Pablo de Olavide i Sevilla, där polisen stormade och deporterade ett flertal av de 500 personer som genomfört ockupationen och vägrade de resterande uppehållstillstånd.

Grundmurad solidaritet vid Pablo de Olavide. Foto: Ronny Stansert

En taktik som CGT utnyttjar när papperslösa söker sig till dem och inte får ut löner eller anser att situationen är för hård, är flera. Att hota arbetsköparen med att föra väsen kring det faktum att de anställer "illegal" arbetskraft är ett sätt, vilket gör att krav ofta kan drivas igenom då anställning av papperslösa är belagt med höga böter i dagsläget.

- Nyliberalismen dikterar villkoren, säger Decio.

- Vi svarar med att flytta kampen till gatan, universiteten och försöker involvera kvinnor och inte bara fokusera på arbetsplatsen.

Ett annat problem som splittrar är språket, enligt lag är den spanska staten skyldig att utbilda samtliga personer i landet grundläggande spanska, men i verkligheten är så inte fallet. CGT har på så sätt också tagit tag i frågan om kunskapen på allvar när man arrangerar språkkurser och även kurser i arbetsrätt för papperslösa.

Att organisera alla arbetare

En klassisk syndikalistisk syn på organisering är att alla lönearbetare och arbetslösa ska vara välkomna i den egna organisationen. Den historiska uppdelningen mellan tjänstemän och industriarbetare som bland annat svenska LO i Sverige bidragit till, har man historiskt strävat att motverka. Samma sak gäller synen på invandrande arbetare som sämre och ett hot, eller att organisera kvinnor när det var kontroversiellt och sågs som på med misstänksamhet av reformistiska fackföreningar. CGT:s dagliga kamp har en historisk förankring. Som exempel kan tas den numera lilla fackföreningen Industrial Workers of the World, som idag främst finns i USA och England. IWW utmärkte sig tidigt genom att organisera de européer i USA som den "seriösa" fackföreningen American Federation of Labour (numera AFL-CIO) inte ansåg vara välkomna. Fattiga irländare och judar i USA var det tidiga 1900-talets araber, nordafrikaner och balkanflyktingar i Europa. Skillnaden i dagsläget är inte så stor. Som tidigare finns det reformistiska massfack som såg ner på den invandrade arbetskraften som ett hot, man skyller i dagsläget också sina egna misslyckanden och försämringar i samhället på invandrare. Det påstådda nationella intresset som man har gemensamt med borgarklassen är inget som får rubbas.

Internationellt samarbete är nyckeln

SAC:s och CGT:s samarbete kring dessa föreläsningar är välkommet, vilket också förhoppningsvis förankras bland andra syndikalistiska fackföreningar internationellt, behovet av fördjupad diskussion och samarbete ökar hela tiden allteftersom det rättslösa arbetarskiktet i Europa växer. Att flera lokala samorganisationer i SAC börjar diskutera och ta tag i frågan på allvar är också något som förhoppningsvis underlättar för att stärka den frihetliga organiseringen i invandrartäta städer. Men det får heller inte bara bli en fråga för enbart syndikalistiska fackföreningar att verka för organisering av papperslösa, för om en bredare rörelse ska äga rum måste man försöka att sprida perspektivet av organisering av papperlösa bland andra radikala basfack över Europa som drar liknande erfarenheter. Och samtidigt samarbeta med frihetliga organisationer som har samlat erfarenheter under 1990-talets uppsving av globalt motstånd.

- Fackets roll är arbetarklassens enande, säger Decio en regnig tisdagskväll i Hammarkullens Folkets hus. Det ligger mycket i det.