Kriget mot de upproriska

Med en stark, nyliberal, ekonomisk politik vill Mexiko träda in i i-länderrnas värld. Landet har redan medlemskap i OECD och NAFTA, och i juli detta år startar frihandelsavtalet med EU. Och medan i-ländernas regeringar ser mellan fingrarna på det som sker i Chiapas, kan den mexikanska regeringen fortsätta att föra sitt smutsiga krig.

Sofistikerat krig mot ursprungsfolken

I slutet av 1994, nästan ett år efter zapatistupprorets start, lyckades EZLN bryta den militära omringningen av rörelsen i Lacandonadjungeln. De intog positioner i 38 kommuner, utan att avlossa ett skott. Strax därefter rasade peson och Mexiko hamnade i en svår ekonomisk kris. Viktiga internationella aktörer klagade hos den mexikanska regeringen och bad den göra sig av med de revolterande ursprungsfolken. Regeringen slog bakut och anklagade zapatisterna för att ha orsakat krisen. I början av 1995 sändes militär in i konfliktområdet för att ockupera zapatistjord. Det var starten för det som kallas det lågintensiva kriget i Chiapas.

Genom en utnötningsstrategi där den civila befolkningen dagligen trakasseras, hotas och förföljs vill man minska eller eliminera folkets förmåga och vilja till organisering och kamp. Denna strategi härstammar från USA. Den utvecklades efter erfarenheterna från Vietnamkriget och är välanvänd i Latinamerika och andra länder i tredje världen. Ett lågintensivt krig kräver få dödsoffer, kan döljas utåt och har därför mindre politiska kostnader än en mer konventionell krigsföring. Ur de drabbades perspektiv är kriget knappast lågintensivt, snarare tvärtom. Alla aspekter av livet inkluderas och terrorn blir en del av vardagslivet. På bynivå är resultatet av kriget katastrofalt, med psykiska och fysiska problem, flyktingströmmar och fattigdom.

Ett krig mot all opposition

Regeringen vill krossa EZLN och söndra dess stödbaser. Steg för steg sluter man den militära cirkeln runt zapatiströrelsens starkaste fäste, Lacandonadjungeln. Med en medveten strategi går man in för att isolera och splittra byarna i uppror. Men kriget förs inte bara mot zapatisterna. I och med EZLN:s uppror 1994 fick det så kallade civila samhället i Mexiko nytt liv. Allt fler började organisera sig i opposition mot det dinosauriska statspartiet PRI (Partido Revolucionario Institucional) som med järngrepp hållt i makten i 70 år. Alla grupper som arbetar mot regeringspartiet och dess intressen är i dag måltavlor i detta krig.

Militära ockupationer av stödbaserna

Militariseringen är en viktig beståndsdel i kriget. Det finns siffror som visar att 70 000 av Mexikos cirka 170 000 soldater befinner sig i Chiapas. Denna massiva militarisering har kritiserats av både nationella och internationella organisationer. Därför försöker regeringen finna nya ursäkter för att fortsätta sända in soldater och polis i zapatisternas territorium. Man ger dem nya uppgifter som överskrider deras egentliga arbetsområden. De ska återplantera skog, övervaka vägbyggen och skogsbränder och hjälpa miljöorganisationer i djungeln. De ska stabilisera lugn i byar med påstådda interna problem och hjälpa flyktingar återvända hem.

Förra året påbörjades en våg av militära ockupationer, främst av byar med zapatistiska stödbaser. Permanenta militärläger slogs upp i byarna, och med soldaterna kom alkohol och bordeller, trakasserier och dagliga kontroller av invånarna. För kvinnorna innebär militärens närvaro en ständig rädsla för sexuella hot och övergrepp. Deras deltagande i det ekonomiska och sociala livet krymps ytterligare. Arbetet på åkrarna för det dagliga brödet försvåras. Militär- och poliskontrollerna utanför byarna och kränker byinvånarnas fria rörlighet och integritet med registrering och ibland också fotografering. Byarna isoleras och deras verksamhet som stödbaser saboteras.

Skräckens krig

Men spjutspetsen i kriget mot Chiapas ursprungsfolk är de paramilitära grupperna. Det är mestadels de som gör smutsjobbet: rån, våldtäkter och kidnappningar, enstaka mord men också massakrer. I dag finns runt 7 namngivna grupper som får träning, vapen och pengar av armén och lokala politiska ledare. De som värvas är unga män från ursprungsfolken, fattiga, arbetslösa och utan framtidsutsikter. Att vara paramilitär ger förutom pengar, även droger, status och makt. Deras främsta uppgift är att i byarna skapa en atmosfär av skräck och fruktan för att vad som helst kan hända när som helst. Ryktesspridningar och hot om kommande våldsdåd är ett effektivt sätt att skrämma folket till tystnad och flykt. Och många gånger är det enda alternativet för den förföljda att lämna allt och fly från byn.

Varken fred eller rättvisa

Ett tydligt exempel på hur den paramilitära verksamheten fungerar är Paz y Justicia (Fred och Rättvisa), en organisation i norra Chiapas som säger sig arbeta med utvecklingsprojekt men som även är täckmantel för paramilitär verksamhet. Organisationen bildades av PRI-parlamentariker och har tagit emot miljoner pesos av regeringen som ska fördelas till projekt i byarna. Pengarna går dock ofta till vapeninköp och många gånger rakt ned i ledarnas fickor. Paz y Justicia har genom åren fått en så stark ställning i regionen att militären börjat förlora kontrollen över gruppen. Paramilitärer arbetar inte bara tillsammans med militär och polis utan tar sig också friheten att själva utöva dessas uppgifter. Det finns inga siffror på hur många olagliga häktningar, försvinnanden, tortyr och mord som skett, ingen vet riktigt hur många internflyktingar som finns, och förövarna ställs inte till svars. Varken nationella eller internationella organisationer vågar sig in i området. Området och dess invånare står mer eller mindre övergivet i paramilitärernas våld. Paz y Justicia har erkänt att de besitter vapen, "för att kunna försvara oss mot zapatisternas attacker". Den som inte är med i deras organisation räknas som zapatist.

I Lacandonazonen finns den paramilitära gruppen MIRA (Antizapatistiska revolutionära rörelse för ursprungsfolken). Medlemmarna används flitigt av regeringen för iscensatta zapatistavhopp. Mot ett par bilar, boskap eller pengar klär de ut sig till zapatister och lämnar över vapen till regeringsrepresentanter framför kamerorna. Tv-kanalerna ställer villigt upp. Det är också denna grupp som av militären skickas upp i bergen för att lokalisera zapatistarméns läger.

Kulmen på det paramilitära våldet?

Den omtalade Actealmassakern i regionen Los Altos ägde rum i december 1997. Rykten hade gått om att paramilitärer skulle attackera, och medlemmarna i Acteals zapatistiska stödbas valde att fly till bergen. Las Abejas, en religiös ickevåldsgrupp som lever sida vid sida med zapatisterna, stannade. De anade aldrig att de skulle vara måltavla för paramilitärer. Under en mässa attackerades de och 45 människor mördades brutalt. Det blev en chock för omvärlden som började ställa krav på den mexikanska regeringen. Ännu har inte anstiftarna av massakern identifierats eller ställts till svars. Mycket tyder på att de besitter höga politiska och militära maktpositioner.

De paramilitära aktiviteterna har den senaste tiden inte bara ökat i intensitet, grupperna har också spridit sig territoriellt. Nya grupper har dykt upp i bland annat San Andrés, El Bosque, Comitán och Marques de Comilla. Regeringen förnekar kategoriskt de paramilitära gruppernas existens, och därmed att det skulle finnas koppling mellan den mexikanska armén och paramilitärerna. De hävdar i stället att det rör sig om interna bråk mellan civila beväpnade grupper. Den våldsamma kulturen i bysamhällena beror på bristen på utbildning, påstod den nuvarande presidenten i ett uttalande. Så har de tvått sig från all skuld och slipper ställas till svars.

Mutor till dem som inget har

Ett effektivt sätt att passivisera befolkningen och utöva våld utan vapen, är att förvägra människor grundläggande behov så som mat, hälsa, hus, jord och utbildning. Hela den enorma mexikanska statsapparaten med militärer, institutioner och rättsväsende, hjälper till att bibehålla och fördjupa fattigdomen. Regeringen ger miljontals pesos till de fattiga i Chiapas via populistiska sociala program och utvecklingsprojekt. Men urvalet av mottagare för hjälpen är selektivt. Den som tar emot nytt tak till huset eller pengar till säd måste lova lojalitet till regeringen - partiet. Många av de samhällen som är delade mellan zapatister och regeringstrogna har en gång i tiden varit rena zapatistbyar. Med massiv propaganda, mutor och även hot splittras byarna. Splittringen går genom familjeband, många gånger är det syskon, föräldrar och barn som ställs emot varandra.

Krig som bryter ned, motstånd som enar

Fem år av ensidig krigsföring har placerat zapatiströrelsen i en trängd situation. Många stödbaser har splittrats och de autonoma kommunerna kan inte fungera som de ska. Vad händer med rörelsen om man dagligen måste ägna sig åt att försvara sig mot trakasserier och våld , mot isolering och maktens försök att splittra ursprungsfolkens kamp? Finns det utrymme att utveckla sina samhällen och sin erövrade autonomi? När kan man ägna sig åt idéerna och medvetandehöjning av kommande generationer när det inte ens finns skolor och undervisning åt barnen?

Zapatisternas svar på kriget har varit en enträgen vägran att låta sig provoceras att återuppta vapen. Dels för att den civila befolkningen är den som drabbas hårdast vid ett öppet krig , dels för att det är den ursäkten som regeringen söker för att starta ett fullskaligt krig och krossa EZLN. Samtidigt med regeringens söndringsstrategi, har motståndet enat och stärkt rörelsen. För att stå emot den starka repressionen har man byggt upp ett starkt solidaritetsnät mellan sina samhällen. I många stödbaser har medvetenheten och identiteten som zapatist ökat med förtrycket.

Upproret fortsätter

Zapatisterna är noggranna med att bevara sitt oberoende och sin nyvunna autonomi. Hårdnackat vägrar man överhuvud taget ha något att göra med regeringen, varken genom dialog eller mottagande av materiell hjälp. Fattigdomen är värre än någonsin för dem som lever i motstånd och ett stort hinder i utvecklingen av upproret. Men de har erövrat den direkta makten över sina samhällen. Det finns inga jordägare, inga korrupta politiker som tar beslut över deras huvuden. Storgodsägarnas och PRI:s totala makt har brutits med revolten, och det som hittills uppnåtts släpper de aldrig. Trots det direkta kriget mot dem verkar zapatisterna övertygade om att den dagen snart kommer då de besegrar den onda regeringen och dess förödande nyliberala politik. Fortfarande mobiliserar de sig, och ännu har de inte lämnat ifrån sig sina vapen.