Utbildning och arbete
viktigt för afghanska
kvinnor

Sima Samar, som nyligen var på besök i Sverige, hoppade i juni förra året av sin ministerpost i kvinnofrågor i Afghanistan. Hon hade då blivit hotad av fundamentalistiska religiösa grupper.

Samar har dock fortsatt att jobba med kvinnors rättigheter i organisationer precis som hon gjorde förut. Som ordförande för afghanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna arbetar hon för att införa liberal demokrati i landet.

Det börjar skymta en del öppningar för kvinnors rättigheter, men att ta upp homosexuellas rättigheter är otänkbart.

- Ingen kan prata om det. Det är fortfarande både religiöst och kulturellt tabubelagt, säger Samar.

Människor behöver ett tryggt samhälle

Kvinnor har börjat gå tillbaka till sina arbeten före talibanska regimen. Flickor börjar gå i skolan och ofta i separata grupper för att hinna ifatt pojkarna. Men möjligheterna skiljer sig från stad och land. Människor lever inte i tryggt samhälle. Det pågår rivaliserande uppgörelser i olika delar av landet och tillgången på vapen är stor.

- I Kabul finns 5 000 fredsbevarande soldater, men de skulle behövas över hela landet, säger Samar.

Samar tillhör minoritetsgruppen Hazara. Hon säger att etniska motsättningar förstärkts av kriget. De partier som finns i övergångsregeringen bygger inte på ideologier utan etnisk tillhörighet.

Hälso och utbildning för kvinnor

Samar flydde 1984 från den ryska ockupationen och bosatte sig i Quetta i Pakistan och jobbade som läkare. Hon samlade ihop medel för att bygga ett sjukhus för kvinnor i Pakistan och Afghanistan. En stor del av finansieringen kom från kyrkliga organisationer.

Det första sjukhuset stod klart 1989. Samtidigt bildades organisationen Shuhada, som betyder martyrerna på språket Dari. Shuhada arbetar med bland annat hälsa, utbildning och läs- och skrivträning. Hälsa är mycket inriktat på moderskap och familjeplanering.

- I dag har vi fyra sjukhus i Afghanistan, tolv kyrkor med utbildningsverksamhet och 61 skolor med 37 000 studenter, säger Samar.

Verksamheten påminner om kvinnoorganisationen Rawas (The Revolutionary Association of the Women of the Afghanistan) verksamhet. Rawa bygger inte sjukhus, men driver sjukhus för kvinnor i Pakistan och Afghansistan. Samar känner till dem, men säger att Shuhada och Rawa inte har något samarbete.

Kvinnor hade det bättre på 60-talet

Det finns i dag 15 - 20 kvinnoorganisationer i Kabul. För att bli en stark kvinnorörelse måste de också få med kvinnor på landsbygden.

- På 60-talet var det bättre ställt för kvinnor än det är i dag, säger Samar.

Grundlagen från 1964 säger att alla medborgare är jämlika, men verkligheten ser annorlunda ut. På 1960-talet var utbildning och primärvård kostnadsfri, men eftersom det inte fanns någon reformprogram för välfärd kunde ändå inte alla ta del av möjligheten att gå i skolan.

Kvinnorna in i facket

En viktig del i kvinnokampen är att ta plats i arbetslivet. Det betyder också att kvinnoorganisationer måste samarbeta med fackföreningar, så att kvinnors vardag och erfarenheter kommer med i det fackliga arbetet. Den fackliga rörelsen har aldrig varit särskilt stark i Afghanistan, och i dag har den ännu inte någon funktionell plattform.