Ibarra - en zapatistby i
uppror

Via människorättsorganisationen Frayba begav jag mig dit som fredsobservatör under två veckor i mars, en tid som kom att fyllas med en mängd intressanta och varma möten med byborna, men även en inblick i förtryckets och misärens Chiapas.

Följande består av en historisk bakgundskontext och är vidare baserad på lokala informatörers berättelser och perspektiv, samt mina egna iakttagelser under vistelsen. Namnen på citerade personer är fingerade av säkerhetsskäl och på personernas egna initiativ.

Ibarras invånare består av ett tjugotal familjer idag, en tredjedel av befolkningen ör 1994, då de zapatistiska ursprungsfolken gjorde väpnat uppror efter sekel av förtryck och statliga utrotningsprojekt. Liksom många andra av Chiapas ursprungsbyar utgjorde - och utgör - Ibarra en av zapatiströrelsens stödbaser och där finns en tradition av att engagera sig aktivt i den zapatistiska folkliga armén (EZLN).

Under tio år mobiliserade sig zapatisterna civilt och militärt, innan de till slut gjorde uppror och tog över ett flertal städer i regionen den första januari 1994, dagen då Mexiko gick med i frihandelsavtalet NAFTA. De förklarade då krig mot den mexikanska statens förtryck av ursprungsfolken, samt den nyliberala politik vars konsekvenser i området var och är en eskalerande exploatering av både människor och natur.

Den civila uppslutningen bakom upproret var stor och stöddes även av många andra lokala gräsrotsorganisationer. Upproret slogs dock ner brutalt av militären, många av rebellerna dödades och fängslades direkt, liksom även civila.

1995 inleddes ett korståg mot zapatisternas så kallade språkrör, subcomandante Marcos, hundratals ursprungsbyar invaderades av militära trupper, varefter många tvingades att fly upp i bergen till provisoriska flyktingläger.

Under 40 dagar flydde byinvånarna i Ibarra sina hem, för att sedan återfinna den totalt sönderslagen och med skördarna förstörda. Den mexikanska staten inledde sedan det som har kommit att kallas för lågintensiv krigsföring. Den består av en mängd strategier som syftar till att splittra civilbefolkningen, det vill säga motståndsrörelsens rötter. Till en början, i Ibarra, tog sig detta uttryck i att agenter infiltrerade bybefolkningen, för att splittra sammanhållningen och skapa osämja mellan grannar, vänner och familjemedlemmar.

Efter ett tag kom institutionella revolutionära partiet (PRI) med erbjudandet om att bygga upp en ny by för de av Ibarras invånare som anslöt sig till partiet. Privilegier och förmåner utlovades till dem som ville "konvertera", samtidigt som zapatisterna utsattes for ständiga trakasserier, våld och hot. I hopp om ett drägligare liv övergav många av Ibarras invånare sina kamrater och zapatiströrelsen. PRI byggde det "nya Ibarra" (Nueva Ibarra) ett par kilometer därifrån, intill en lika ny (flyg)militärbas med ett tusental yrkesmilitärer.

I det gamla Ibarra fortsatte den revolutionära kampen och motståndet, nu med en gigantisk militärbas och "nya Ibarra" till grannar. Det har gått över tio år sedan dess, återstoden av "gamla" Ibarras invånare är fortfarande en del av den zapatistiska motståndsrörelsen och idag fortsätter kampen och motståndet på gräsrotsnivå.

Ibarra är en av mer än tusentalet zapatististbyar i Chiapas och därmed en del av den autonoma zonen som zapatisterna har konstruerat, steg för steg. Den politiska autonomin tar sig nu uttryck i alternativa demokratiformer, med en blandning av direktdemokratiska och representativa inslag i folkliga styrråd (Las Juntas de Buen Gobierno), och en ständigt självkritisk diskussion mellan och inom byarna. Autonomin växer sig hela tiden starkare och nya sätt att såväl organisera det ekonomiska som det politiska livet praktiseras. Kooperativa verksamheter, med en rättvis fördelning av arbete och jord, är nu den verklighet som zapatistbyarna skapar, autonomt och helt oberoende av statliga medel.

Den lilla byn Ibarra visar till exempel upp tre kvinnokooperativ idag och den ockuperade jorden de brukar, där de levt i generationer men som de fortfarande inte har laglig rätt till, är uppdelad i grupp- eller familjevis, efter antalet munnar att mätta. Mitt i byn finns en zapatistisk kommunikationscentral, driven av en solcell, där byinvånarna turas om att hålla vakt ifall de får anrop från andra zapatistbyar eller om de själva skulle vara i behov av hjälp.

På pass vid kommunikationsradion denna dag i slutet av mars, sitter Maria. Hon visar och berättar hur radiokommunikationen funkar samtidigt som hon vaggar sin son till sömns i famnen. Hon är en av de byinvånare som har varit "uppe i bergen", i EZLN som "insurgente".

Maria var aktiv i armén under fyra år innan upproret och sysslade även med annat politiskt arbete, åkte ut till byar och pratade med andra ursprungskvinnor om förtrycket och kampen, undervisade mayakvinnor i spanska och självförsvar. Under denna tid i armén träffade hon även sin nuvarande man som hon bildade familj och flyttade ner till Ibarra med efter upproret. Maria berättar om de ständiga trakasserierna som byn utsätts för från den närbelägna militäranläggningen.

- Ett par gånger i veckan flyger de lågt över hustaken med sina helikoptrar, ibland så nära att vi lyckas skjuta sten med slangbella på dem, berättar hon, något som jag själv också har bevittnat vid ett par tillfällen under vistelsen i byn. Det är verkligen David mot Goliat i praktiken.

- Livet i motstånd är hårt, förklarar Maria, men nu har vi kommit en bra bit på vägen och jag har aldrig ångrat kampen, säger hon och fortsätter med att berätta om sina erfarenheter av det smutsiga kriget som förs mot Chiapas ursprungsfolk.

Nästa jourpass vid kommunikationsradion innehas av Manuel. Han har bott i Ibarra under större delen av sitt liv och berättar om hur hans egen familj splittrades genom delningen av byn tio år tidigare.

-Jag har syskon, föräldrar och gamla kamrater i Nueva Ibarra, vi har ingen större kontakt idag... vi lever helt olika liv, som främlingar, berättar han.

Men han säger sig ändå ha en viss förståelse för att många övergav kampen under tiden efter upproret.

- Det var en tid då allt var på liv och död, vissa orkade inte stå emot... helt enkelt.

Manuel menar att livet fortfarande består av prövningar varje dag för zapatisterna, förutom olika trakasserier och hot är de också utsatta för utstuderade strategier och sanktioner som t ex yttrar sig i osynliga men existerande former av diskriminering.

- På den lokala marknaden får vi hälften av värdet på vår skörd, berättar Manuel, eller så får vi inte ens försäljningstillstånd på torgen i städerna. Men allt detta överlever vi, vi har tillräckligt med majs och bönor för att inte svälta. Har vi dålig skörd en säsong så finns det oftast en annan by som har bättre, på så sätt hjälps vi åt, fortsätter han.

Detta har jag även hört i andra zapatistbyar. Ibarra skiljer sig dock från de jag tidigare har besökt i den meningen att byn ligger mer avsides från de sociopolitiska centrum (los caracoles) som zapatisterna har konstruerat.

Den autonoma organiseringen av skolor och sjukhus, som jag tidigare har sett i olika zapatistområden, ligger långt från Ibarra. Även om det finns både skollokal och sjukstuga i byn, har de autonomt skolade lärarna och sjukvårdskunniga ("promotores" som de kallas) sällan tid att undervisa respektive befolka sjukstugan.

Alla byns invånare har tunga vardagliga arbeten. Varje dag består av hårt arbete på majs- och bönfält, med att hämta dricksvatten och bära ved och annat.

- Det tyngsta är när våra barn blir sjuka... ibland överlever de inte ens saker som lätt skulle kunna botas på ett riktigt sjukhus, berättar Manuel.

Nästan varje familj som jag träffar i Ibarra har mist åtminstone något barn, ibland fler.

Alejandro kommer förbi observatörernas läger en kväll. Med sig har han sin tvååriga dotter Carmelita, samt några zipotefrukter som han delar med sig av. Alejandro har också varit aktiv i motståndsarmén och han berättar om hur den tiden förändrade hans liv radikalt.

- I EZ (den folkliga armén) lärde jag mig att läsa och skriva, men också att se förtrycket som vi utsätts för här, som en del av vad som händer i världen i stort, säger han.

Med enkla ord, men med stor insikt och förståelse, talar Alejandro om nyliberalismens konsekvenser i det Chiapas som han känner, och frågar hur det ser ut där jag kommer ifrån. Jag försöker berätta lite om makt och motstånd i det Sverige jag själv är uppvuxen i. Han nickar intresserat och ställer frågor, drar paralleller till egna erfarenheter.

Efter ett par timmar är det dags för honom att bege sig av, Carmelita sover redan i en hängmatta intill oss. Han tar försiktigt upp henne i famnen och avslutar vår konversation med -todos los estados y sus militares son cabroneses eeh (alla stater och deras militärer, de är "skitstövlar" va)

Några andra yelahartiklar om zapatiströrelsen:
Motståndets mekanism
Zapatister firar sitt självstyre
Zapatisterna mobiliserar sig civilt