Latinamerikas dolda
dagordning

Den partipolitiska cirkusen, med vänster- och högerblockens gemensamma oljeintressen, är inte unikt för Nordamerikas supermakt. Trots att makthavarna på den internationella scenen låter påskina att det råder en djup konflikt mellan latinamerikanska makthavare (som Venezuelas Hugo Chavez, Brasiliens Lula da Silva eller Bolivias nyvalde Evo Morales med flera) och Nordamerikas nyliberala politiker, så är den politiska antagonismen mer kosmetisk än reell. Bakom den ideologiska konflikten på ytan sammanstrålar ekonomiska intressen och praktik. Och det är inte heller särskilt komplicerat. Tvärtom är ekvationen enkel - makt korrumperar - nu som alltid.

Maktens paradoxer

De socialistiskt och nationalistiskt orienterade politikerna i dagens Latinamerika har de senaste åren skrutit över sitt motstånd till USA-imperialismen och högtidligt deklarerat att en annan värld är möjlig, en paroll som stals från de sociala folkrörelserna under 1990-talet. Men makthavarna representerar fortfarande varken demokrati eller gräsrötter, även om Chavez och Lula organiserar sociala forum som aldrig förr och har lyckats få igång en NGO-turism av sällan skådat slag.

Från Lulas initiativ till att organisera ett folkrörelsernas World Social Forum till Chavez sociala forum för Latinamerika i januari 2006, är vägen mot en revolutionär förändring lång och de styrande krafterna riskerar dessutom att underminera det motstånd och de alternativ som verkligen kan vara hållbara. Värre blir det av att revolutionsromantiker från Europa gärna sluter sina ögon för att ge sitt blinda stöd till dessa starka machomän som lovar att skapa en "rättvis" och "demokratisk" värld - men genom en auktoritär genväg.

Det är samma kostym och uniform som alltid, även nu när dessa "folkliga" makthavare har tuppat upp sig, vägrat att skriva under USA-skräddade frihandelsavtal (TLC, ALCA etc) för att i nästa stund teckna andra avtal direkt med de multinationella oljebolagen.

Chevron, Occidental (OXY), Repsol YPF och Maxus är några av världens mäktigaste oljebolag som på sistone har kunnat fira lysande framtidsutsikter genom sina nya kontrakt på gas och olja i Amazonas. Oljebolagen behöver inte längre använda sina stolar i Vita huset för att nå sina mål - med makthavare som Chavez, Lula, Kirschner och Morales kan den nya (och kanske sista) guldrushen rulla igång.

Man behöver inte vara specifik i vad som är fel och skevt i den här världen. Problemen är allmänna, generella, och har en gemensam nämnare - makt. Utan att gräva särskilt djupt i relationen mellan makten och oljan i Latinamerika, så finner man att Lula länge har arbetat för att det brasilianska oljebolaget Petrobras ska få förmånliga avtal i bland annat Bolivia och Ecuador, att Chavez nyligen har skrivit stora kontrakt med oljebolaget Chevron och att Morales, efter valsegern i Bolivia, lovade att de utländska bolagen inte ska hamna i kläm då han genomför sina "sociala reformer" (Soberania, Aporro).

Man kan undra om det är frågan om en pragmatisk politik a la socialdemokrati, eller vad skulle den här skenheliga politiken annars handla om? Oavsett svaret på den frågan kan man i alla fall konstatera att det inte rör sig om någon hänsyn till vare sig miljö eller andra människor som också råkar existera på den här planeten. Att olja betyder död är ingen vild spekulation längre. Men att makt korrumperar anses fortfarande vara en konspiratorisk åsikt.

Projekt Marknad

När Venezuela gick med i den sydamerikanska handelsklubben Mercosur i december 2005 skrev de samtidigt ett trilateralt avtal med Brasilien och Argentina (El Comercio 2005-12-10). Avtalet som är kopplat till energifrågan handlar om en "ekonomisk integration" och ett gemensamt transkontinentalt "utvecklingsarbete". I den populistiska retoriken runt detta samarbetsprojekt används en revolutionär vokabulär och man säger sig vilja bygga upp ett immunförsvar mot USA och etablera en stark inre marknad for "ökad tillväxt" (Mercosur).

I de latinamerikanska massmedierna, som är antingen för eller mot Chavez & Co., problematiseras sällan tillväxtbegreppet. Exploatering av både människor och natur anses oundvikligt och något av en naturlag för "utveckling". Höger som vänster delar perspektivet om att naturresurserna är oändliga och att andra livsformer existerar för mänsklighetens nyttomaximerande ändamål.

Regeringarna i Mercosur består av en eklektisk blandning av nationalister och nyliberaler, vars gemensamma nämnare är ekonomisk hunger och prestige. Men politiska meningsskiljaktligheter är bara petitesser i sammanhang som dessa och då det rör sig om "Big Oil". Genom Mercosur kan Amazonas sprängas upp i en rasande fart, och alla vet väl att pengar och olja är det som får världen att snurra, oavsett vem som sitter på makten så är det "business as usual".

IIRSA - en megaplan för sista guldrushen

Redan 2001 undertecknades ett megastort "integrations- och utvecklingsprojekt" som kallas IIRSA (Integracion de la Infraestructura Regional Sudamericana) mellan Sydamerikas makthavare. IIRSA motsvarar Centralamerikas PPP (Plan Puebla Panama) och handlar om att bygga infrastruktur och energikorridorer genom hela kontinenten för att underlätta tillgång, exploatering och export av naturresurser som till exempel vatten, uran, gas, kol och olja. IIRSA är det nyliberala frihandelsavtalet ALCA:s praktiska sida. Liksom PPP följs IIRSA dessutom av ett säkerhetsprojekt som innebär en ökad militarisering i strategiska regioner där naturresurserna koncentreras (El Libertario).

Chavez färska medlemskap i Mercosur underlättar IIRSA. Samma dag som avtalet undertecknades togs beslut om att bygga en gigantisk pipeline från Venezuela till Argentina, rakt genom hjärtat av brasilianska Amazonas. Chavez ligger själv bakom initiativet och med sig har han bland annat oljebolaget Chevron. Bränslet bakom den "bolivarianska revolutionen" är Imperiets - gas och olja. Intet nytt under solen, bara lite mindre regnskog och färre djurarter.

Chavez och Chevron är "goda kamrater"

Chavez så kallade "bolivarianska revolution" föregås av ett fördjupat samarbete med Chevron. Genom ett nytt kontrakt mellan Venezuelas oljebolag PDVSA, Colombias Ecopetrol och Chevron, som Chavez själv har undertecknat tillsammans med Colombias nyliberala regering, ska gas- och oljeledningar länka samman de två länderna. Innan nyår 2006 hann Chavez fira sina bedrifter:

"Welcome to Paraguana, Misters" löd Chavez hälsningsfras till Chevron när han personligen mottog representanter från Chevrons ledning på Paraguanahalvön 40 mil utanför Caracas. Under mötet fick Chevron nya kontrakt om gas- och oljeexploatering på venezolanskt territorium och Chavez deklarerade högtidligt att: "Somos buenos amigos, buenos socios y buenos aliados de muchas empresas estadounidenses que trabajan con nosotros y cada dia estamos mas alineados en el trabajo..." - "Vi är goda kamrater, goda partners och goda allierade med många nordamerikanska bolag som arbetar med oss och varje dag fördjupas våra relationer..." (Soberania).

Washingtons tidigare planer om ett "Petroamerica" har i dagens amerikanska mediasorl ersatts av Chavez högljudda propaganda om ett "Petrosur". Av allt att döma borde det betyda samma sak, liksom venezolanska PDVSA och Chevron i praktiken gör samma sak och arbetar inom ramen för samma kontrakt etc. Det verkar som att USA inte längre behöver anstränga sig för att garantera fortsatt energitillgång i hemisfären.

Med allierade "amigos" som Chavez kan USA:s regering och oljebolagen lägga sin profit på annat än propaganda - det sköter machomän som Chavez och Lula så bra på egen hand. Chevron, vars styrelse tidigare innehöll namn som Condoleezza Rice, gör kanske rätt i att sponsra NASA och nya rymdprogram i dessa tider. En artificiell atmosfär på Mars är kanske inte helt fel när de väl har förstört det som är kvar av planeten jorden.

Sociala forum - för vem?

Snart går det sociala forumet av stapeln i Caracas med Chavez som värd. Många av västvärldens revolutionsromantiker är på väg till Venezuela för att visa sin solidaritet med den bolivarianska revolutionen. Samtidigt organiserar sig latinamerikanska gräsrotsrörelser, ursprungsfolk, feminister, miljöaktivister med flera för att skapa ett alternativt forum till makthavarnas välfyllda program av propaganda. Parallellt med Chavez spel för gallerierna den sista veckan i januari kommer ett frihetligt forum att äga rum, där alla är välkomna att delta, utan hierarkisk rangordning eller krav om maktlojalitet (El Libertario).