Oljeexploatering och
kolonisering av Amazonas
i Ecuador

Redan 1911 började oljeindustrin att borra efter olja vid Stilla havskusten, för att sedan äta sig genom landet och över den andinska bergskedjan. Bolagen sprängde sig effektivt genom Anderna och under 1960-talet nådde de den del av Ecuador som bestod regnskog och där de storsta fyndigheterna fanns Amazonas.

Vid det laget hade Ecuador redan förlorat en tredjedel av sin landyta till Peru på initiativ och med stöd av USA och det nordamerikanska oljebolaget Occidental (Oxy). Ett par decennier tidigare hade Oyx funnit stora oljefyndigheter i den amazonska regnskogen och runt landsgränserna vilket resulterade i ett makabert granskrig 1941 som Peru (eller snarare Oxy) avslutade som vinnare. Därefter började den nordamerikanska militariseringen och oljeexploateringen av Amazonas på allvar. Med råd från Världsbanken och IMF började även Ecuadors regeringar att öka på sin statsskuld med oljan som insats. Den olja som från början skeppades raka vägen till Nord.

Regnskogens Tjernobyl

När Texaco kom till ecuatorianska Amazonas 1964 inleddes något som har kommit att kallas för "en av historiens största privata operationer med flygplan och helikoptrar".

Enligt Texaco resulterade dessa "operationer" i "oväntat positiva resultat", enligt Chevrontoxico. De oljefyndigheter som upptäcktes skulle göra Texacos bolagsstyrelse rika som troll. För Ecuador innebär dock upptäckten något helt annat än början till motsvarande framgång. De kommande åren skulle landets statsskuld multipliceras, fattigdomen fördubblas och cancerstatistiken öka med hundratals procentenheter i de amazonska delarna av landet.

När Texaco lämnade landet 1992 övergav de 627 öppna oljebassänger med toxiskt spill, och fortfarande läcker Texacos övergivna oljeanläggningar och rostiga ledningar ut dödliga gifter i ekosystemet, uppger Amazonwatch.

Med Texacos inbrott i Amazonas började en av världens största humanitära och ekologiska katastrofer genom tiderna. I Ecuador kallar man det för "regnskogens Tjernobyl". En katastrof som fortfarande pågår i ett rasande tempo och som tar sig uttryck i form av en aggressiv exploatering där människoliv, djurarter och hela ekosystem helt saknar värde.

Även om Chevron Texaco (Texaco gick ihop med Chevron efter att de dragit sig ur Ecuador) inte längre är kvar i Ecuador (officiellt), så har andra bolag tagit över det smutsiga jobbet tillsammans med det nationella bolaget Petroecuador, som är skolade av Texaco.

Sedan 1994 drivs en rättegång mot Texaco där 30 000 drabbade personer står som målsägandepart och samlas i nätverket FDA - Frente de Defensa de la Amazonia (Amazonas försvarsfront). Fallet Texaco kallas för "århundradets rättegång" det är första gången i världshistorien som en civilbefolkning i syd lyckas driva en dylik juridisk kamp mot en jätte som Chevron Texaco.

En folklig seger i fallet skulle kunna utgöra ett viktigt prejudikat i kampen mot andra multinationella och nordamerikanska bolag i Latinamerika. Men Texacos resurser är överlägsna och FDA arbetar till största delen volontärt med fallet. FDA arbetar även under ständiga mordhot och flera personer inom nätverket har mördats under den utdragna processen. Den folkliga opinionen mot Texaco växer dock på både nationell och internationell nivå. Enligt Luis Yanza, som är ordförande i FDA, kan inte Texaco motbevisa sin skuld hur mycket de än försöker att köpa eller mörda sig fria, uppger Texacotoxico.

Det oändliga våldets logik

Parallellt med fallet Texaco fortsätter exploateringen. Dagligen pumpas 400 000 fat olja från Ecuadors Amazonas och processen kring utvinningen fortsätter att förorena och förgifta. Varje år sker utsläpp om 32 000 fat i regionens flodsystem. Det totala utsläppet är omöjligt att mäta eftersom många läckage är underjordiska och inte visar sig förrän en lång tid efteråt.

Enligt Acción Ecologica sker det ett utsläpp var femte dag och 60 procent av alla oljebassänger har kontinuerliga läckage. Ständigt upptäcks arrangerade utsläpp av toxiskt spillvatten. Vid utvinningen produceras även gas med höghaltiga gifter som bränns för vinden 24 timmar om dygnet året runt, enligt Oilwatch.

Oljeledning som gar alldeles intill ett bodstadshus langs Via Auca, Orellana

Oljeindustrins framfart ger oöverskådliga konsekvenser. De utländska oljebolagens omsättning i Ecuador beräknas vara runt 350 miljoner USD per dag, men inga pengar i världen kan laga de trasiga ekosystemen eller ge hälsan eller livet tillbaka till de tusentals människor som drabbas.

När döden ringlar genom trädgården

Via en transnationell pipline (Sistema de Oleoducto Trans-Ecuatoriano SOTE) transporteras det svarta guldet från Amazonas oljestationer och ner till Esmeraldas hamn vid kusten för att direkt skeppas bort under bevakning av nordamerikansk militär. Helikoptrar från USA:s miltärbas Manta cirkulerar ständigt runt som hökar i luften ovan oljeslussar och fartyg.

Alla vägar som har brutit sig in i den amazonska terrängen kantas av oljeledningar som kommer från oljestationer och oljebrunnar. Systematiskt knyts de samman med huvudartären SOTE och löper ofta tvärs genom ursprungsbyar och naturreservat. I många fall går det piplines bara någon meter från människors hem, rakt över gårdarna, och lokalbefolkningen använder dem ibland för att torka kläder på. En vanlig syn är barn som leker och balanserar på oljeledningarna.

Oljeledningar langs en landsvag i Orellana. Ibland loper ett dussintals olika piplines fran olika oljebolag parallellt

Det är inte ovanligt att olyckor sker mitt på folks fält och gårdar, varefter de drabbade sällan får ersättning trots att området blir oanvändbart för oöverskådlig framtid. Metallförgiftning och cancer, till följd av oljeföroreningarna, är främsta dödsorsaken längs oljevägarna i de amazonska provinserna Sucumbio och Orellana, enligt InformeYanaCuri.

När oljebolagen blir staten

Den grundläggande infrastrukturen runt själva oljeutvinningen konstrueras i regel av det nationella oljebolaget Petroecuador och dess tekniska filial Petroproducción. Utrustning och infrastruktur arrenderas sedan av oljebolagen tillsammans med stationsfälten (områden med oljefyndigheter) som är uppdelade i olika block, "tårtbitar", mellan bolagen. Allmänheten får sällan vetskap om hur vändorna runt kontrakt, utvinning och produktion går till. Trots lagar om folkligt medbestämmande och miljöhänsyn förhandlas det ena kontraktet efter det andra fram under bordet.

I de sargade regnskogsprovinserna genomsyrar oljeindustrin hela samhället. Här står oljebolagen för all infrastruktur: vägar, flodhamnar, flygplatser, sjukvård och utbildning. Bolagens allmosor kommer med en cynisk goodwill-anda. De köper legitimitet och medvetanden, skapar civilsamhällets fundamentala beroende till oljeindustrin.

Under hösten 2005 har ökända Oxy haft stora mediakampanjer där de informerar om hur de finansierar "utbildning och utveckling" i regionen. I reklaminslag, som är designade som dokumentära reportage, meddelar de att Oxy arbetar för "hållbar utveckling" och står för "civilisation". I ett annat fall är det sjukvårdare från det spanska oljebolaget Repsol YPF som uttalar sig i medierna. Repsol talar om "urprungsfolkens hälsa och behov" och rapporterar att Huaoranifolket i Orellana "äntligen" söker "närmare relationer" med oljebolagen och staten, uppger El Comercio.

Huaoranis har liksom andra amazonska ursprungsgrupper nästan utrotats till följd av oljeexploateringen. I dag lever de överlevande i total misär på förorenade marker som har gjorts till reservat. Den enda sjukvård som de har tillgång till (för de nya oljerelaterade hälsoproblemen) är oljebolagens läkare.

Kontinentala undergångsprojekt

De vägar som ständigt byggs ut av oljebolagen utnyttjas flitigt av skogsbolagen som metodiskt skövlar sig längre in regnskogen, och lämnar efter sig kalhyggen som vidare blir till ohållbara jordbruk med monokulturella plantage för soja, sockerrör, kaffe, kakao etc. Det är ofta klassiska kolonialvaror, eller nya, som exempelvis oljepalmer. Både sockerrör och oljepalmer används för att utvinna etanol för den europeiska bränslemarknaden och regnskogen offras i takt med den ökande efterfrågan, uppger Truthout.

Samma angrepp sker från de andra länderna som omger Amazonas. Enligt Oilwatch finns det ingen skillnad mellan exploateringen av naturresurserna i Amazonas och olika partipolitiska styren i de omkringliggande länderna. Även mer nationalistiska eller vänsterorienterade regeringar som Hugo Chàvez i Venezuela respektive Lula da Silvas i Brasilien går lika hårt åt regnskogen.

Den 9 december gick Venezuela med i Mercosur (Sydamerikas egen herr- och handelsklubb) och skrev samtidigt avtal med Brasilien och Argentina om att bygga en 6000 km lång gas- och oljeledning rakt genom hela Amazonas, uppger El Comercio.

Genom det kontinentala "utvecklingsprojektet" IIRSA (Integración de la Infraestructura Regional Sudamericana Sydamerikanska Integrationsprojektet för Regional Infrastruktur) som i praktiken är ett förverkligande av frihandelsavtalet ALCA, godkänner samtliga sydamerikanska regeringar en ökad exploatering av Amazonas. IIRSA består rent konkret i ett utbyggande av motorleder, hamnar, dammar, flygplatser, gas- och oljeledningar, uppger CRAMA.

Den amazonska mega-oljeledningen är en del av IIRSA, och därmed kan man undra vad som är så revolutionärt med Sydamerikas integration och motstånd till USA-imperialismen? IIRSA byggs med eller utan USA Chàvez och Lula förstör Amazonas lika bra på egen hand!

Med den transamazonska oljeledningen följer även andra "utvecklingsprojekt" som är nödvändiga för en intensifierad exploatering av naturresurser, och som otvivelaktigt ödelägger den bestående regnskogen. IIRSA kompletteras med ökad militarisering för att garantera tillgången till den biologiska mångfalden, oljan och Amazonas sötvatten (som utgör två femtedelar av världens totala sötvattensresurser). Bakom IIRSA står bland annat BID (Interamerikanska utvecklingsbanken), som tillsammans med Världsbanken också stöder ett liknande projekt för Centralamerika, PPP (Plan Puebla-Pànama).