Klyftan inom WTO

Röster från folkrörelserna i syd är inte så ofta representerade i den svenska kritiken mot WTO:s politik och därför koncentreras denna artikel kring Aileen Kwas föreläsning. Aileen Kwa är en av forskarna i organisationen Focus on the Global South, som är baserad i Bangkok i Thailand. Hon forskar och gör analyser kring vilka effekter regelverken i den globala handeln har för u-länderna. Hon arbetar även med att öka kunskaperna i WTO-frågorna hos u-ländernas beslutsfattare och förhandlare och jobbar av det skälet för närvarande i Genève.

Kwa utgår i sin föreläsning från två huvudfrågor i WTO. De är beslutsprocessen och innehållet i avtalen. Hon menar att dessa styrs av maktpolitik. WTO springer ur GATT (Allmänna tull- och handelsavtalet), som bildades av västmakterna efter andra världskriget. WTO, som bildades 1995, omfattar ett betydligt mer utvidgat område än GATT och har större makt.

Särskilt u-länder i Afrika och de minst utvecklade länderna (MUL) är emot en ny WTO-runda, vilken EU driver hårt. En runda betyder att alla uppskjutna avtal förhandlas och därutöver nya förhandlingar om investeringsavtal, regler för om offentlig upphandling och konkurrenslagstiftning. USA och EU är idag mer överens om frågor i WTO än de var inför Seattle. Kwa säger leende att det i kravet på en ny WTO-runda även finns argumentet att det är ett led i att krossa terrorismen.

Oavsett om det blir en ny runda kommer arbetet kring två nyckelfrågor att fortsätta. De är TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) och implementering, det vill säga att man verkligen realiserar de tagna besluten och rekommendationerna.

TRIPS-avtalet innehåller regler för immaterialrätt eller skydd av intellektuell egendom. Det beskrivs även som icke-materiell kunskap. Exempel på sådan är en mångårig kunskap om till exempel växtförädling, som förmedlas genom praktik från generation till generation. Immaterialrätten omfattar även annat patent, copyright, skydd av varumärken, industridesign och affärshemligheter. Samtliga områden har de mäktigaste i-länderna tillförskaffat sig genom kopiering och affärsspionage, som man sedan har utvecklat. Det unika med TRIPS i förhållande till andra avtal på området är att det fastställer en global miniminivå, som alla WTO-länder måst följa.

Det som gör u-länderna specifikt diskriminerade för att inte säga utsatta är TRIPS-avtalets konsekvenser för jordbruk och både produktion av och tillgång till läkemedel. MUL-länderna är en olikartad grupp, men en likhet är att majoriteten av befolkningen i dessa länder försörjer sig inom jordbrukssektorn. Den är också avgörande för ländernas livsmedelsförsörjning. I-länderna som inte har avvecklat sina jordbrukssubventioner blir dubbelt gynnade om MUL-länderna tvingas öppna jordbruksmarknaden för utländska - ofta - transnationella megaföretag, som dumpar priserna.

Den höga skuldsättningen i majoriteten av u-länderna piskar fram en hög export. I Afghanistan (som tillhör MUL-länderna och hade 5 588 miljoner dollar i utlandsskuld 1998) är landets viktigaste exportprodukter pälshudar, torkade vindruvor och djurhår. Inte de mest eftertraktade varorna på marknaden precis. Den inofficiellt största exportprodukten i Afghanistan är dock narkotika.

Vad som inte togs upp på seminariet eller i textmaterialet är att effekten av TRIPS-avtalet även kan öka den illegala handeln. Den har inte sällan sitt näste i den legala sektorn, som med sina dubbla försäljningsled kan spä på kassaflödet.

Kwa beskriver hur en grupp u-länder, som kallas like-minded och bland annat består av Indien, Pakistan, Indonesien, Centralamerika, Karibien och några länder i Afrika, har spottat upp sig i att ställa krav efter Seattle. De har kritiserat General Council (det Allmänna rådet), som är högsta kontinuerligt arbetande grupp i WTO, för att ignorera eller manipulera u-ländernas skrivelser. De senaste två månaderna har Stuart Harbinsson, ordförande i General Council, presenterat två utkast till beslutsunderlag inför ministermötet i Doha. U-länder framförde sitt missnöje över det första förslaget, men det andra förslaget innehåller ännu sämre villkor för u-länderna.

Kwa frågade nyligen Harbinsson om det i Quatar kan göras en kompromiss för att u-länder inte ska behöva genomföra allomfattande avregleringar för handeln som gynnar i-länder. Hon nämnde exemplet Thailand, som måste öka exporten av ris, vilket höjer priset på ris på den inhemska marknaden. 25-30 procent av befolkningen får inte tillräckligt näringsriktig mat. Han svarade ett bestämt nej och förklarade att alla inte kan köpa en bil i till exempel Tyskland. I WTO skiljer man inte på ris och bilar eller basvaror och lyxvaror.

När Kwe tar upp beslutsgången pekar hon på tre faktorer som underminerar de "svaga" medlemsländernas möjlighet till inflytande. De blir utsatta för bilaterala påtryckningar, ordförandens roll är ensidigt partisk och deltagande i WTO:s arbete är inte demokratiskt. Det finns det så kallade Green room, till vilket enbart ett 20-tal medlemsländer har tillträde till. Även om u-länder någon gång bjuds in till den skaran blir deras representanter ofta överkörda retoriskt, förhandlingstekniskt och genom sitt allmänna underläge.

Kwe betonar olikheterna i medlemmarnas syn på WTO:s funktion. Majoriteten av u-länderna vill att inriktningen i WTO ska vara utveckling och inte tillgång till nya marknader. Det ligger i linje med FN:s programverksamhet.

Beslutsordningen i WTO är konsensus, det vill säga att alla ska medlemmar ska vara överens. Formellt finns omröstning med majoritetsbeslut inskrivet, men det har hittills inte utnyttjats. Kwe säger att kongressen i USA har beslutat att den aldrig kommer att tillåta någon majoritetsomröstning i WTO.

I själva verket är det sällan konsensus kring besluten. I underlagen för beslut används allt oftare single undertaking, som betyder ett krav på medlemsländerna att acceptera avtalen i dess helhet. U-länderna har inte utvecklat samma infrastrukturer som I-länderna och står genom skuldsättning i beroendeförhållande till dem. Principen single-undertaking fråntar därför u-länderna en verklig självständig valmöjlighet.

På min fråga om det vore bättre för u-länder att gå ur WTO än att under nuvarande villkor och struktur försöka förändra WTO svarar Kwe:

- Personligen tycker jag nog att de lika gärna skulle kunna stå utanför under förutsättning att det är ett enat beslut för u-länderna. Men alla är inte överens. En del regeringar i u-länderna vågar inte utmana det land som lånar dem pengar. Länder i särskilt Latinamerika står i en stark beroendesituation till USA. Det finns även regeringar i u-länder som tror på frihandelsideologin.

Kwe håller med om att beslutsprocessens uppbyggnad i WTO först måste förändras för att u-länderna ska få igenom sina krav på avtalens innehåll. Det steg som hon ser kan tas inom WTO är att det arbetas fram en uppslutning kring aktiv konsensus istället för som nu passiv konsensus. Företeelser som Green room och andra exklusiva beslutsinstanser anser hon borde tas bort.