I kamp mot entonigheten -
historien om en
sensationell amerikansk
medieföreteelse

Programledaren Amy Goodman kommenterar själv skillnaden mellan kommersiell media och Pacifica. - Ta vilken dag som helst, lyssna först på nyheterna på CNN eller Public radio och därefter lyssna på Pacifica Radio – man kan tro att man hör nyhetsrapportering från olika planeter.

Det är dagen för det amerikanska presidentvalet år 2000. På den oberoende radio- och TV-stationen WBAI hastar Amy Goodman igenom det sista förberedelserna inför dagens upplaga av nyhetsmagasinet Democracy Now. Två minuter innan sändning ringer telefonen och en kvinna förklarar att hon ringer från Vita husets PR-avdelning och att president Clinton vill ringa in till dagens program. När Amy efter viss förvirring förstått budskapet drar hon reflexmässigt slutsatsen att det är ett av alla de ”udda” samtal som de får till redaktionen - ”Yeah, right - whatever” säger hon och rusar in till studion där vinjetten redan spelas.

En timme senare har hon avslutat dagens sändning och är på väg ut för att ta en kopp kaffe med en kollega när producenten för dagen, Maria Carrion, upphetsat ropar från kontrollrummet att president Clinton är i telefon. Amy springer in i studion där hon hör Bill Clintons röst, ”Hallå, hallå, är det nån där”, tillsammans med dunket från det pågående latinomusikprogrammet. Snabbt drar hon ner musiken och upp skjuter upp mic-reglarna.

Amy: Mr President, är du där? Clinton: Jag är här, kan du höra mig? Amy: Vi hör dig. Mr President, du ringer runt till radiostationer för att uppmana människor att gå och rösta. Vad säger du till dem som upplever att båda partierna domineras av storföretagen och därför känner att deras röst inte gör någon skillnad? Clinton: Det finns helt enkelt inte en gnutta bevis som stödjer denna uppfattning. Det är vad jag skulle säga. Därefter lägger han ut orden som om det vore ett mindre valtal. Amy försöker bryta in flera gånger under presidentens utdragna uppräknande av argument och det blir tydligt att presidenten kommit till den befogade slutsatsen att om han slutar prata så kommer en ny okonventionell och ”oartig” fråga.

Presidentens avsikt att snabbt och smärtfritt skjuta in en hälsning och en uppmaning till lyssnarna att gå och rösta, utvecklade sig istället till en halvtimmes stenhård utfrågning om många av de stora och kontroversiella frågorna, till exempel; - Stödjer du ett stop tills vidare av dödsstraffet givet de studier som visar hur rasistiskt det tillämpats? - De två senaste FN cheferna för sanktionsprogrammet i Irak har avträtt sina poster och i samband med det beskrivit konsekvenserna av USA/FN’s sanktionspolitik som ett för folkmordliknande (genocidal). Vad är din kommentar till detta? Hela intevjun kan höras på hemsidan.

Dagen efter får hon ett samtal från en kvinna på Vita husets stabskontor som berättar att de är ursinniga på henne för att hon brutit på mot grundreglerna för intervjun. Grundregler? frågade Amy. –Vilka grundregler? Han ringde upp mig och vill bli intervjuad – jag intervjuade honom.

- Han ringde för att uppmana folk att gå och rösta och du avvek från ämnet och dessutom höll du honom kvar mycket längre än de 2-3 minuter vi kommit överens om, förklarar stabskvinnan. - President Clinton är den mäktigaste mannen i världen, påminde Amy, han kan lägga på om han vill.

The acces of evil

Amy berättar senare i ett av hennes program att resultatet av denna händelse blev att Clinton-administrationen hotade att utestänga henne från Vita huset och en av dess talesmän förklarade för en reporter från News Day att de kan komma att straffa henne för hennes attityd genom att neka henne åtkomst (access), inte för att jag hade någon att förlora, säger Amy och ler ironiskt. Vidare förklarade talesmannen för samma reporter att varje god reporter förstår att om man inte håller sig till grundreglerna så kan det ligga dig till last nästa gång man efterfrågar en intervju.

Amy vänder till TV- och radiopubliken och säger, för det första, vi hade inte kommit överens om några grundregler, för det andra, vi skulle inte ha accepterat några. Den enda grundregel vi lever efter är att du förhandlar inte bort dina principer för att få tillgång till makthavare. Det är vad vi kallar ”The access of evil”. (Ordlek med ”The axis of evil” – ondskans axelmakter)

Pacifica Network och Democracy Now!

Amy Goodman är förutom programledare också ansvarig producent för programmet. Hennes passion för sin uppgift går inte att ta miste på och hon är oförsonlig i sin kritik mot bolagsmedia. Hon citerar gärna den amerikanska journalistik professorn, George Gerbner, som konstaterade att det är ”storföretag med allt att sälja men inget att förtälja som uppfostrar våra barn idag”.

Till mig säger hon: - Bolagsmedia är en del av etablissemanget. De speglar etablissemangets åsikter vilket innebär det spektrum av åsikter som ryms mellan republikanerna och demokraterna, vilket är ett väldigt smalt spektrum – för det mesta är de överens. [..]. Större delen av vårt land, för att inte tala om resten av världen, finns utanför detta spektrum. Vi vill erbjuda ett alternativ som speglar det utelämnade, ett bredare spektrum.

Inför presidentvalet 1996 beslöt man på Pacifica Network att tillfälligt producera ett dagligt magasin för nyhetsrapportering och diskussion kring valet. Man ansåg att det saknades program som vände sig till den vanlige amerikanen, som diskuterade politik utifrån vanliga människors liv. Programmet fick namnet Democracy Now! Amy beskriver händelsen i sin bok, The Exception to the rulers :

Lyssnarresponsen var enorm. Plötsligt blev vanliga människors liv och kamp betraktade som nyheter. Arbetande och arbetslösa, konstnärer, immigranter, de med bostad och de som var utan, systemkritiker, soldater och färgade – ingen stängdes ute. Jag kallar det ”uppåt sipprande journalistik ” (trickle up journalism). Dessa röster är de som formar folkrörelser – rörelser som skapar historia. Det är dessa människor som förändrar världen lika mycket som generaler, finanspampar och politiker. Det är de som är ” the mainstream” och ändå så blir de ignorerade av mainstream media.

Programmets popularitet ledde till att det permanentades som ett dagligt nyhetsmagasin. Därefter har utvecklingen varit anmärkningsvärd. Under de drygt åtta år som programmets sänts har andra lokala och regionala stationer löpande anslutit sig och takten har successivt ökat. I dagsläget anmäler 2-3 radio/TV-stationer per vecka sitt intresse att sända Democracy Now! – totalt är det nu över 300 stationer som sänder programmet.

Pacifica Radio grundades 1949 av pacifisten Lewis Hill. Hans vision var en genuint oberoende radiokedja som drevs av journalister och konstnärer, inte av storbolag som profiterade av kriget. För detta krävdes att man kunde finna andra finansieringsformer än reklam. Hill lanserade därför teorin om lyssnarsponsring, d.v.s. att man finansierar oberoende radio genom att be radiolyssnarna att betala. Det visade sig snart att teorin gick att omsätta i praktik och lyssnarsponsring är än idag grunden för hela Pacificas verksamhet – och ingen reklam förekommer.

Det började med en strejk

Amy berättar att från början nådde man bara en liten radie från den första stationen, som låg och fortfarande ligger, i Berkeley Kalifornien. Det var dessutom få som hade FM-mottagare då vilket gjorde att det blev en ganska trög start. Men 1959 startade man ytterliggare en station i Los Angeles och 1960 hände något mycket välkommet men oväntat.

Amy: - 1959 utbröt en strejk bland tidningsarbetare, så Herald Tribune och andra tidningar kunde inte ges ut vilket ledde till att alla annonsörer vände sig till radio för att få ut sin reklam. Ägaren till den kommersiella radiokanalen WBAI, filantropen Louis Schweitzer, kände sådan avsmak när han upptäckte hur reklamdriven media var, att han ringde upp Pacifica stiftelsen och sa: ”Jag ger er den här radiostationen” vilket var otroligt, för de är så värdefulla. Men eftersom det var så långsökt att han skulle erbjuda dem detta så lade man på luren. Men han ringde upp igen och Pacifica lade på. Men han var envis, tro mig, så det slutade med att han faktiskt gav dem sin radiostation. Så det var den tredje radiostationen.

Och det är därifrån som Amy Goodman och hennes redaktion sänder Democracy Now! Senare etablerade man ytterligare två radiostationer, KPFT i Houston Texas och WPFW i Washington. Stationen i Houston kom att utsättas för sabotage redan första året, 1970. Ku Kux Klan hade uppenbarligen förstått Pacificas potentiella betydelse och sprängde därför deras radiosändare i luften vid två tillfällen. Sedan dess har den dock fått stå. Dessa fem stationer utgör Pacifica Network idag.

Amy berättar vidare att systemet med lyssnarsponsring inte bara överlevt inom Pacifica utan har nu också anammats av public radio (NPR) och public TV (PBS) men dessa har emellertid börjat kompromissa och accepterar vissa former av reklam.

- Men Pacifica har aldrig tagit det steget, vi accepterar ingen form av reklamfinansiering och vi förblir oberoende. Det är unikt och det är en modell för lokalradio i hela USA - och världen. Det finns idag ett stort antal lokala radiostationer och många av dem har anslutit sig som filialer till Pacifica - och de sänder Democracy Now. Vi är alla del av ett samverkande nätverk inom vilket vi kan dela program mellan oss och stödja varandra.

- Eftersom vi erfar den största mediakonsolidering detta land någonsin skådat är utvecklingen av oberoende media alldeles avgörande för öppenheten i kanaliseringen av det USA som vi lever i.

Democracy Now!

Ett gammalt funk-beat ackompanjerar vinjetten, ett snyggt videocollage som avslutas med bilder på den gamla brandstation på södra Manhattan från vilken WBAI sänder. Bilden växlar över till Goodman som presenterar dagens rubriker. Rösten är distinkt och engagerad och hennes framtoning inger förtroende.

Programmet är till formen ganska typiskt för ett fördjupande nyhetsmagasin. Det inleds med en 10-15 minuter lång nyhetssammanfattning följd av en minuts musikpaus då medsändande radio/TV-stationer kan sända sina reklaminslag. Den resterande tiden används i regel till fördjupning kring dagens ämnen med intervjuer och debatter etc.

”Amy Goodman har tagit den undersökande journalistiken till nya nivåer av spännande, informativ och fördjupad analys. Hon har outtröttligt angripit de svåraste och mest utmanande frågorna, utan tvekan och med stort mod. Hon bidrar på ett unikt sätt till att göra folket informerat vilket ju är en förutsättning om ”democracy now” ska bli nåt mer än en dröm.” - Noam Chomsky

Med jämna mellanrum ersätts hela eller delar av den normala nyhetstimmen med olika temainslag, allt ifrån intervjuer med politiker, aktivister, debattörer till inspelade föreläsningar eller politiska tal, bland andra har Michael Moore och Noam Chomsky medverkat vid flera tillfällen. Man gör även historiska återblickar, till exempel på årsdagen av en viktig politisk händelse, eller så gör man ett särskilt uppmärksammande av en angelägen fråga som man anser ha undertryckts av bolagsmedierna.

Den tystade majoriteten

Men det som verkligen skiljer ut Democracy Now som en troligen unik företeelse är perspektiven, den tydliga identifikationen med den tysta majoriteten (eller tystade majoriteten som Goodman uttrycker det). Och seriositeten. Hela programmet genomsyras av en känsla av medvetenhet, historisk förankring och engagemang. Dessutom är det subjektivt, öppet subjektivt. Inte så att man predikar sina åsikter men det är tydligt utifrån vilken värdegrund och övertygelse man väljer sina ämnen och ställer frågor. Ingen behöver undra.

I en intervju med den alternativa nyhetssajten GNN fick Amy frågan hur hon ser på journalistisk objektivitet och hur hon ville kommentera synpunkter som riktats mot henne i detta avseende.

- Jag menar att vi alla har åsikter och vi måste helt enkelt vara ärliga med det. Som journalister måste vi vara rättvisa och noggranna och skapa utrymme för alla röster - och det är det som företagsmedia (corporate media) vägrar göra. Hon understryker vidare att man måste fråga sig vilken röst media ytterst företräder, vem som äger medierna. Under Gulfkriget var CBS ägt av Westinghouse. NBC ägdes av General Electrics. Dessa är två av de största kärnvapentillverkarna i världen och var de största leverantörerna av de vapen som användes under Gulfkriget

Amy Goodman och Juan Gonzales – värdpar med tyngd

Amy Goodman är som framgått ingen vanlig nyhetsuppläsare. Hon är av judiskt ursprung och är uppvuxen i en hemmiljö som präglats av politik och aktivism. När jag frågar henne vad som väckte hennes engagemang förklarade hon att hemmiljön gjort att det alltid funnits med som en naturlig del av hennes liv.

- Jag har alltid varit inom media och alltid varit aktiv sedan jag var ung, i highschool var jag redaktör för skoltidningen. Då var det för att hålla rektorn ansvarig – nu som vuxen försöker jag hålla presidenten ansvarig.

Amy ser som sin journalistiska uppgift att ge en röst åt vanliga människor. Hon arbetar efter sin ofta upprepade devis, ”to go where the silence is, and give a voice to the silenced majority” *.

Förutom att producera oberoende radio/TV, vilket utgjort större delen av hennes karriär, har hon gjort två mångfaldigt prisbelönta dokumentärfilmer. Första gången var 1990 och 1991 då hon med kollegan Allan Nairn reste till Östtimor för att rapportera om den USA-stödda Indonesiska ockupationen av Östtimor. Dokumentären heter ” Massacre: The Story of East Timor” och belönades med bland annat ”Robert F. Kennedy Price for International Reporting”.

Senare gjorde hon ytterligare en dokumentär tillsammans med en av producenterna för Democracy Now, Jeremy Scahill. Denna gång åkte de till Nigeria vilket resulterade i radiodokumentären, "Drilling and Killing: Chevron and Nigeria's Oil Dictatorship", som avslöjade Chevrons inblandning i morden på två protesterande bybor. Även denna gånga blev de flerfaldigt belönade med prestigefyllda priser.

Förra året släpptes hennes bok, The exception to the rulers, vars tema hon föreläst om i ca 70 sjuttio städer. Micheal Moore lär ha kommenterat boken med följande: "Pick up this book, shake your head in disbelief and disgust as you read it, and then...go raise some hell!"

Vid sidan av Amy sitter för det mesta Juan Gonzalez som är programmets ”andrevärd”. Han har varit kolumnist på New York Daily News since 1988 och också han har vunnit ett flertal priser för sin undersökande journalistik. Nyligen valdes han till ordförande i Latinamerikanska journalisters riksorganisation( National Association of Hispanic Journalists ).

- Hur är relationen är till de stora mediebolagen, finns det något utbyte eller blir ni i huvudsak ignorerade?

- Det händer då och då att vi blir inbjudna att delta i något program men de [bolagsmedia] stänger i princip ute oliktänkande och systemkritiska röster medan vi är en fristad för de samma, vilket innebär att vi i princip ockuperar olika universum.

- Amy, du sa en gång att du trodde att "osanrerad" rapportering faktiskt skulle eliminera förekomsten av krig. Kan du utveckla?

- Jag tror om vi visade krigets bilder, bilder av döda barn som ligger på gatorna, kvinnor som fått sina ben bortsprängda av klusterbomber, om vi visade dessa bilder under bara en vecka - så tror jag att amerikaner skulle säga nej till krig och att krig inte är lösningen vid konflikter. Men vi ser inte dessa bilder, det ser ut som ett datakrigsspel, det ser ut som ett spel - du känner ju till kortleken med Irakiska officerer. Media lyckas att få det att se sterilt ut, befriat från smärta.

- I CNN-programmet Diplomatic License kritiserades indignerat arabiska medier för att inte sanera sin krigsrapportering. Hur skulle du vilja kommentera det?

-Till att börja med, du tittar på CNN international?

- Ja, det stämmer.

- Det är nåt helt annat än CNN Domestic och jag tycker detta faktum avslöjarr CNN mer än något annat. Man behöver inte jämföra CNN och Al-Jazïra, det räcker med att jämföra CNN Domestic och CNN International, det är otroligt! De vet precis vad de gör eftersom det är sina egna bilder man klipper bort när man ska visa det för den inhemska publiken.När du tittar, då vet de att de inte kan komma undan med att sanera rapporteringen fullständigt eftersom du har mer att jämföra med - så du skulle säga det här representera inte verkligheten. Här i USA är det genomgående utraderat så de kan komma undan med mycket mer. Diplomatic License har vi inte alls här i vårt land.

Jag ber henne utveckla hennes resonemang om att undvika bildsanering.

- Det är väldigt smärtsamt men det är vårt jobb att gör det. Vi intervjuade Aron Brown [stor CNN-profil i USA] och sa: "Var är bilderna av kriget?" och han svarade; "Well, det är en fråga om smak.".

- Men det är kriget som är smaklöst, inte bilderna. Bilderna vi kommer att visa imorgon är fruktansvärda. vi tittade på dem och frågade oss själva - hur kan visa detta? Men det är inte bilderna som är förskräckliga, det är kriget, och det är vårt ansvar visa dem. Vi är inte där för att vinna popularitet. Vi är där med ett ansvar att uppsöka de platser där tystnad råder - för där finns lidandet.

Break the sound barrier

Som icke-amerikan får man lätt uppfattningen att även den vanlige amerikanen lätt accepterar amerikanska övergrepp, direkta och indirekta, så länge det ligger i USA’s intresse. Tycker du det stämmer?

- Ja absolut, och media rättfärdigar dessa övergrepp varje gång. Det är faktiskt alldeles häpnadsväckande - medan det Amerikanska imperiet växer sig allt starkare och når över hela jorden, så blir det amerikanska folket mer och mer isolerade och avskärmade från resten av världen. Och även om det blir fler och fler kanaler så minskar spridningen av åsikter - och denna utveckling sprider sig nu sig till resten av världen genom det globaliserade näringslivet.

Vågar du vara optimist när det gäller mediautveckling i USA? - Ja, oberoende media växer i USA. Democracy Now "plockas upp" av två-tre stationer i veckan vilket är helt fenomenalt. Jag upplever att det finns en hunger i detta land, en hunger efter oberoende röster. Vi är otroligt viktiga, jag menar, det faktum att men inte hittade några massförstörelsevapen avslöjar mer än bara Bush-administrationen, det avslöjar hur media okristikt förmedlade och underbyggde administrationens lögner.

Jag frågar avslutningsvis hur man som vanlig mediekonsument ska kunna bli medveten om de brister som, enligt henne, mainstream-medierna präglas av, när man inte har något annat att jämföra med. Amy konstaterar att det är en viktig del av problemet. Hon sammanfattar med en av de fraser som är återkommande i hennes journalistiska aktivism, ”.. we have to break the sound barrier!”.