Ecuador - Sveriges roll i
en oljediktatur

Hur kommer det sig att en före detta oljeminister i ett av världens mest korrupta länder och från den mest korrupta sektorn rekryteras till det svenska konsulatet? Har det att göra med specifika intressen som Sverige har i landet? Ecuador är ett högmilitariserat land som ofta definieras i termer av oljediktatur. Det är ett land där mänskliga rättigheter ignoreras frekvent i jakten på oljan, vars exploatering ökar på inrådan av bland annat Sverige.

Blågul rasism

För inte så många månader sedan gick energiminister Mona Sahlin ut med att Sverige är på väg att avveckla sitt ”oljeberoende”. Till och med 2020 ska målet vara uppfyllt lovade (eller hotade) Sahlin, utan att verka ha en aning om vad oljeexploateringens – och inte oljekonsumtionens – konsekvenser handlar om överhuvudtaget. Där oljan utvinns betyder den oftast döden för civilbefolkningen och ekosystemen. Men troligast är kanske att Sahlin med kollegor struntar i alla liv som dagligen offras i Syd på grund av oljan. Skulle de bry sig vore 2020 alldeles för avlägset.

Oljebolagens beteenden har varit kända sedan 1900-talets begynnelse och ”alternativ” saknas det inte heller idag. Men liv är olika värda och varför skulle inte Sveriges politiker vara rasister när hela världsekonomin bygger på koloniala strukturer? Givetvis prioriteras Sveriges tillväxt framför ursprungsfolk och tropiska ekosystem.

Likt andra västerländska regeringar har Sverige, i och med klimatförändringarna som också drabbar Nord, börjat kalkylera hur många ytterligare år de behöver för att ”ställa om” till andra energikällor utan att skada tillväxten. Till och med George W Bush talar om ”alternativa” energier, vilket förvisso har visat sig vara kärnkraft. Även i Sverige finns en ökad tilltro till kärnkraften som möjligt alternativ. Och liksom oljeutvinning sker även uranbrytningen till största delen på utvecklingsländernas ursprungsterritorier.

Men, trots denna politikernas kreativitet ökar oljeexploateringen. Bakom de ökande investeringarna i oljeindustrin ligger samma regeringar som säger sig arbeta för ”hållbar utveckling”, såsom USA:s och Sveriges.

En oljeminister som konsul

Sveriges konsul i Ecuador heter Galo Abril och var en skandalomsusad oljeminister under mitten av 1990-talet. Den 22 februari i år träffar jag och Hanna Dahlström honom för en intervju på konsulatet i Quito. Konsuln uttrycker tydligt en positiv inställning till ökad oljeutvinning och han argumenterar för oljeexploatering som tillväxtmekanism. I Sveriges namn. Amen.

Som gammal oljeminister är det föga oväntat att konsul Abril har ett genuint oljeintresse. Det framkommer även att han är en ivrig påhejare av det nordamerikanska frihandelsavtalet (TLC), vars eventuella inträde kommer att leda till en än mer hänsynslös oljeexploatering av regnskogen i Amazonas. När vi frågar Abril om vad han anser om frihandelsavtalen svarar han att:

- Folk borde förstå att frihandelsavtalen är till för deras eget bästa, och titta bara på Sverige och vilken stark ekonomi som ni utvecklade genom en stark marknadsekonomi.

Galo Abrils tolkningar skulle kanske inte vara de mest allmänna i Sverige. Inte heller särskilt politiskt korrekta. Men, det som sägs i den svenska offentligheten är inte heller det som sker i den politiska praktiken och utrikespolitiken. Här i Ecuador är konsuln på rätt plats och position med sina perspektiv. Abril utvecklar sin syn på de som protesterar mot frihandelsavtalen och oljebolagen, de flesta ursprungsfolk och småbönder.

- De förstör för landet genom sin ignorans och okunskap, resonerar han.

Texaco – en lönsam ekologisk katastrof

Galo Abril var oljeminister under 1990-talets mitt, då Ecuadors investeringslagar ”reformerades” enligt önskemål från länder som Sverige. Detta var en tid som präglades starkt av nyliberal politik och i Ecuador duggade skandalerna kring Texacofallet tätt. År 1993 inleddes en rättegång (som fortfarande pågår) mot Texaco, vilket rör den ekologiska och humanitära katastrof som bolaget orsakade i landets amazonasregion mellan 1967 och 1992.

Som oljeminister 1995 undertecknade Abril ett kontroversiellt avtal med Texaco. Kontraktet handlade om att bolaget skulle sanera sin del i miljöförstörelsen och ett specifikt saneringsföretag (med dansk bakgrund) skulle anlitas för att utföra jobbet. Abril själv visade sig vara delägare i detta företag.

Förhandlingarna med Texaco försiggick dessutom bakom ryggen på amazonasfolken, de som drabbats av föroreningarna och som nu var målsägande i fallet. Dessa amazonska småbönder och ursprungsfolk (vilka samlas inom nätverket FDA – Frente de Defensa de la Amazonia) beskrev sig som förrådda av staten och menade att Galo Abrils, och hans privata företags, avtal med Texaco gynnade bolaget framför folket. Genom en juridisk process skulle både skador och ersättning kunna fastställas bättre, resonerade de.

Duellerna mellan FDA, Texaco och de korrupta myndigheterna pågår än idag. Galo Abril däremot, lyckades åla sig ur härvan av anklagelser om korruption genom att byta karriär. Och att gå från kontroversiell oljeminister i ett av världens mest korrupta länder till att bli konsul för ett land som Sverige är inget unikt undantag. Sveriges relation till ”utvecklingsländerna” är som alla andra industrialiserade WTO-medlemmars. Fenomenet följer de mönster och normer som i allmänhet styr de politiska, ekonomiska och diplomatiska relationerna mellan Nord och Syd.

Sveriges pragmatiska förmåga att blanda ihop näringslivets intressen med utrikespolitiken vilar också på en lång politisk tradition. De senare åren har denna tradition smält samman med samtidens nyliberala strategier för att tillskansa sig naturresurser i länder som Ecuador. Det är kanske ingen slump att den svenska konsuln i Quito har ett stort kontaktnät i den oljevärld där det svenska näringslivet helt uppenbarligen har stora intressen. Det finns svenska företag som har investerat stort tillsammans med oljeindustrin i Latinamerika och enligt Galo Abril ser det ännu ljusare ut för framtiden.

Texaco som “offer”

Med hänvisning till Abrils karriär som oljeminister 1995 frågar vi hur han minns vändorna kring fallet Texaco som då låg på hans skrivbord. Hans inställning till den juridiska konflikten mellan FDA och Texaco definierar tydligt hans perspektiv på rättvisans hemvist. Och den ligger inte hos den amazonska civilbefolkningen.

- Texaco uppfyllde de kontrakt de hade med staten och det statliga oljebolaget Petroecuador som de opererade tillsammans med, hävdar han och berättar hur rättegången mot Texaco egentligen bottnar i en gigantisk konspiration mot oljeindustrin.
- Det är amerikanska jurister och utländska miljöorganisationer som har uppviglat indianerna, som i sin tur vill sko sig på oljebolagen, förklarar han.

Vi frågar om konsuln verkligen menar att Texaco inte har gjort sig skyldiga till det så kallade ”Regnskogens Tjernobyl”, oljeutsläppen i Amazonas, som tog livet av tusentals personer?

- Ungefär så, fast man ska också ha klart för sig att på den tiden fanns det inte heller någon miljömedvetenhet, så oundvikligen förekom det en del föroreningar.

Men, utvecklar Abril, poängen är att Texaco följde de lagar och kontrakt som gällde då, och när de lämnade landet ärvde Petroecuador allt, och de fortsatte naturligtvis med en usel miljöhänsyn…

Galo Abrils försvar av Texaco är en grov omskrivning av verkligheten. För det första bröt Texaco mot både nationella och internationella lagar och för det andra fanns det en starkt tilltagande och mycket påtaglig miljömedvetenhet under 1970- och 1980-talet då Texaco härjade i Ecuador. Bolaget hade till och med patent på en ny teknologi om att återinjicera produktionsvattnet (toxiskt vatten som kommer med oljeutvinningen) i underjorden, istället för att släppa ut det i lokala vattensystem. Men trots det lät Texaco miljontals fat rinna ut i Amazonas vattendrag, och för att motverka damm täckte de rutinmässigt vägarna med råolja som vid regn spolades ner i floder och bäckar.

Rasism och folkförakt

Abril anser att ursprungsfolken och småbönderna far med osanning. Enligt konsuln var det inte Texaco och oljeutsläppen som orsakade de grava miljö- och hälsoproblemen som fortfarande tar liv i Amazonas.

- Indianerna och bönderna beskyller oljeindustrin för vad som helst för att få pengar. Ibland är det till och med dom själva som förstör oljeledningarna för att sen kunna kräva skadestånd, hävdar han.

Den syn som Abril representerar är typiska för inflytelsefulla män i Ecuador. Han följer även en inställning som dominerar i landets medier. I samband med de vanligt förkommande oljeläckagen är det nästan alltid civilbefolkningen som skuldbeläggs och bolagen tas i försvar. Vad som däremot inte alltid är politiskt korrekt i Ecuador är Abrils sätt att som vit ecuadorian tala om indianer istället för ursprungsfolk.

I Ecuador är indianbegreppet känsligt och det är stor skillnad på om det är vita/mestiser eller ursprungsfolken själva som definierar ”indianer”. Indianbegreppet är historiskt ett skällsord och används fortfarande mycket nedsättande, som den svenska konsuln uppenbarligen gör i det här fallet. När ursprungsfolken själva kallar sig för indianer är det ofta politiserat, de ”tar tillbaka” namnet från förtryckaren. Det är alltså inte som i Sverige där indianbegreppet är något fint.

Galo Abril gör inget för att dölja sin rasism under samtalet. Eller kanske är den så djupt rotad att han är omedveten om vilka värderingar hans resonemang leder honom till. Under vårt samtal fäller han flera plumpa kommentarer som grovt förtalar ursprungsfolken. Konsuln kommer ironiskt nog in på exempel där ursprungsfolken oundvikligen (om än inte avsiktligt) framställs som mycket demokratiska mot bakgrund av den aggressiva exploateringen.

Med avsmak berättar Abril om hur ursprungsfolken ofta ska diskutera med alla i byn innan de kan ge oljebolagen besked om de tillåter deras inträde eller inte. Enligt Abril är kollektiva rättigheter ett aber, och ursprungsfolkens sätt att konsultera hela byn inför beslut faller varken konsuln eller oljebolagen i smaken.

Enligt kollektiva rättigheter (nationella som internationella) ska ursprungsbyarna ha medbestämmanderätt inför varje ingrepp på deras territorium, vilket sällan respekteras. Till skillnad från Sverige har Ecuador skrivit under FN:s deklaration om ursprungsrättigheter (ILO:169), mot vilka bolagen ständigt bryter mot. På svenska konsulatet är man till och med mot dem.

Konsuln siar om en lysande framtid för oljeindustrin

Galo Abril hänger med i oljevärlden. Han refererar ivrigt till nya kalkyler om potentiell oljeutvinning i framtiden. Enligt en amerikansk undersökning som presenterades på ett oljeseminarium i Houston, USA, finns det potential att utvinna 1,4 miljoner oljefat om dagen för 50 år framöver i bara Ecuador, berättar han. Idag utvinner det statliga bolaget Petroecuador ”endast” 400 000 oljefat om dagen, men enligt deras egna beräkningar kan de ”bara” fördubbla sin produktion till 860 000 fat per dag och för 30 år framöver.

- Oljeepoken har inte ens börjat för Ecuador, säger Abril optimistiskt och tillägger att mycket av oljefyndigheterna finns i nationalparken Yasuni.

Trots att Yasunis regnskog har en internationellt erkänd status som naturskyddsområde via UNESCO har man inte lyckats förhindra oljebolagens intåg i parken. Idag har oljeindustrin, med hjälp av korrupta politiker, tagit kontroll över 70 procent av hela nationalparken. Liksom oljeindustrin uppskattar Galo Abril Yasuni för flera kvaliteter än de ekologiska.

- Yasuni är en riktig guldgruva, hävdar han. Där finns en otrolig biologisk mångfald och, där har vi även en oerhört fin olja…

Vi frågar hur konsuln ser på miljökonsekvenserna vid oljeexploateringen, och då inte minst i det känsliga ekosystem som kännetecknar regnskogen i Yasuni. Myndigt förklarar Abril för oss att det numera finns ”relativt säkra metoder”, och han gör en lång utläggning om ”nya studier” där man har kommit fram till att man kan ”låta trädtopparna växa ihop ovanför oljevägarna sa att aporna ska kunna klättra över” och på så sätt ska det ekologiska systemet ”behållas intakt”.

- För mig är allt möjligt!, utbrister Abril.

Sveriges regering

För ett par år sedan arbetade den svenska biståndsorganisationen UBV (Utbildning för Biståndsverksamhet) med en solidaritetskampanj för kichwabyn Sarayaku i Amazonas. Ursprungsfolken protesterade mot oljebolagens intrång på sitt territorium, och deras kamp som fick stort gehör internationellt kom att belysa situationen i Amazonas för en hel omvärld. Inte minst i Sverige.

I samband med solidaritetskampanjen skrev UBV:s ordförande Carmen Blanco ett brev till den svenska regeringen där hon påpekade Sveriges del i oljeexploateringen. Som medlemmar i IMF och Världsbanken, resonerade Blanco och UBV, är Sverige delaktiga i exploateringen eftersom dessa institutioner pressar Ecuador till att öka oljeexporten för att behärska utlandsskulden. En namnlista för att få regeringen att ta ställning emot detta och bifogades.

Den 10 december 2004 skrev den dåvarande utrikesministern, Laila Freivalds, ett svar till Blanco där hon bland annat hävdade att Sverige faktiskt stöder ursprungsfolkens rättigheter via EU, eftersom EU stöder organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Ecuador. Freivalds resonemang är intressant, speciellt som man ska ha i åtanke att Sverige inte ens har skrivit under FN:s konvention om ursprungsfolkens rättigheter (ILO:169).

I april 2005 fick Blanco ytterligare ett brev från regeringskansliet. Turen att skylla ifrån sig hade kommit till finansminister Pär Nuder, som även han visade sig vara inne på Freivalds linje, om att Sverige stöder ursprungsfolken och inte bidrar till att utrota dem. Nuder försvarade även IMF och Världsbanken och argumenterade för att dessa inte alls har tvingat Ecuador att öka oljeexporten. Så här skriver Nuder i brevet till Blanco:

”Det är Ecuadors regering som är ansvarig för den ekonomiska politik man väljer att föra, liksom för att hantera konsekvenserna för denna. Sverige kommer att fortsätta att driva frågorna om mänskliga rättigheter och hållbar utveckling via de internationella finansiella institutionernas styrelser och inom ramen för deras mandat, samt i de bilaterala kontakterna med Ecuador.”

Pär Nuders perspektiv är lika intressant som Freivalds, speciellt om de ses i sin rätta kontext, mot bakgrund av hur den svenska utrikespolitiken tar sig uttryck i verkligheten.

Ideologisk diktatur och censur

Den svenska censuren handlar om allt som vi inte vet om vårt eget system, vår egen regering, men som ändå är faktorer som starkt påverkar vår världsbild. Det som systematiskt censureras i Sverige är till exempel regeringens cyniska spel mot utvecklingsländerna. Laila Freivalds och Pär Nuders utläggningar om Sveriges roll i världen är inte riktigt ärlig och sann.

Under 1990-talets mitt (då Galo Abril var oljeminister) började Sverige lägga sig i Ecuadors politik genom att trycka på för en förändring av landets gruv- och investeringslagar. Tillsammans med den brittiska regeringen bidrog Sverige till att Världsbanken lånade ut 24 miljoner USD till det skuldsatta Ecuador i syftet att bland annat befrämja “industriell utveckling”.

Villkoret för lånet följde de klassiska strukturanpassnings- och reformkraven från Världsbanken, vilket i det här fallet bestod av en ny gruvlag och en ny myndighet som skulle gynna utländska investerare. Senare följde ytterligare påtryckningar om lån på mångmiljonbelopp. Någon ”industriell utveckling” blev dock aldrig av för Ecuador, vilket knappast var den uppriktiga tanken heller, men utländska företag som hämtar naturresurser för minimala kostnader har landet sett desto mer av.

Galo Abril berättar att ett hundratal svenska företag har verkat i Ecuador det senaste decenniet. De förmånliga investeringslagarna gjorde sitt. De bolag det har gått bäst för är de som investerat inom oljeindustrin, vars marknad är den mest lukrativa. Idag är till exempel byggföretaget Skanska den största svenska aktören på Ecuadors oljemarknad.

Andra bolag, som till exempel ABB, har kommit och gått. Enligt Abril har vissa av dessa bolag (speciellt i fallet ABB) tvingats dra sig ut ur landet på grund av påtryckningar från aktieägarna. Abril anförtror oss att ”aktieägarnas miljökrav på ABB inte kunde uppfyllas”.

Pär Nuders ord om Sverige och ”hållbar utveckling” framstår som rena skämtet, men ett sorgligt sådant. Det finns inget underhållande med makthavarnas spel för gallerierna, deras cynism och aktiva stöd till näringslivets groteska exploatering av människor och natur i Syd.

För att återknyta till den inledande frågan om Sveriges roll i världen, vad gör en gammal oljeminister, med rasistiska och nyliberala värderingar, som svensk konsul i Ecuador? Tillståndet i amazonasregionen är idag att likna vid en krigssituation där oljeindustrin härskar immunt med beväpnade styrkor på sin sida. Med tanke på att Sverige också är en av världens största vapenexportörer borde den svenska statens relationer till de oljehärjade krigszonerna rannsakas rejält.