Barnen i Libanons
flyktingläger berättar

(Redigering och översättning: Mats Runvall)

OBS! Varning för starka bilder i reportaget!

Igår bombade Israel två hus och en skola i det palestinska flyktinglägret Ein El Helweh där mer än 45 000 palestinier lever och dit hundratals människor tvingats fly från sina hem i den libanesiska regionen Tyr.

Flyktinglägret Ein El Helweh ligger i staden Sidon och bombningarna igår dödade två och skadade minst tio, de flesta av dem var barn. Israel påstår att de bombade för att komma åt Hizbollahkrigare.

En av dem som dödades är från Tyr och han flydde från sitt hem för att söka skydd i UNRWA:s (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) skola i Ein El Helweh.

Idag flyr istället människor från flyktinglägret och den libanesiska organisationen Najdeh har tvingats stänga ett av sina sommarlovsläger där ett åttiotal barn tidigare vistades.

Vid en av UNRWA:s skolor i Ein El Helweh, och som en del av det nödsituationsprogram som Najdeh i samarbete med andra NGO:er driver för att hjälpa och stödja de som tvångsförflyttats, organiserar Najdehs personal och volontärer – som vanligtvis arbetar med barnen – aktiviteter för barnen på flykt.

Dessa libanesiska och palestinska barn tvingades fly till Sidon från sina hem i Tyr-regionen på grund av de israeliska bombningarna. Nu har de hamnat i Ein El Helweh som sedan 58 år är den “tillfälliga” hemvisten för de 60 000 palestinska flyktingar som tvingades på flykt hit till södra Libanon från sina hem och byar i norra Palestina.

En av dessa aktiviteter är att helt enkelt distribuera papper och färgpennor till barnen så de kan måla vad som faller dem in för att sedan prata om vad de målat och varför.

Malak, 11-årig flicka:

- Jag flydde från mitt hem i Tyr. Jag målar solen eftersom världen är sorglig och mörk nu. Jag kommer ihåg när min mormor berättade för oss barnbarn om när hon var ung, hur hon var tvungen att fly från en by i norra Palestina där hon bodde tillsammans med sin familj.

- Jag tänkte på henne eftersom israelerna också tvingade mig och min familj att lämna våra hem.

Hawra'a, 9-årig flicka:

- Jag vill ha mitt hem, jag behöver vara där jag bor. Men israelerna bombade det, vi sprang iväg tillsammans med en massa andra.

- Därför målar jag mitt hem, för det blev bombat.

Isra'a, 9-årig flicka:

- Jag målar ett hus och en bro som förstördes när israelerna bombade dem.

- Och sen målar jag min familj och mig själv på vägen, för dom tvingade oss att flytta utan något hem att bo i.

Ahmed, 9-årig pojke:

- Jag målar ett brinnande hus och stridsflygplanet som bombade det. Och så ritar jag de citronträd som brinner efter bombningarna.

- Och sen så ritar jag ett öga för jag såg en farbror som blev av med sitt ena öga.

Khalid, 11-årig pojke:

- Jag målar barn som flyr iväg och jag målar Sharon för han brukade döda barn och han har visat Olmert hur man gör när man krigar.

Ismael, 11-årig pojke:

- Jag ritar ett litet israeliskt stridsflygplan som kastar ut flygblad och jag ritar mig själv som stampar på flygbladen eftersom de säger åt oss att åka bort från våra hem för annars dödar de oss.

Dina, 9-årig flicka:

- Jag målar ett barn som inte vill ha krig, för jag vill ha fred och återvända till mitt hem.

Sara, 11-årig flicka:

- Jag målar en bensinstation som brinner efter att ha blivit bombad, för israelerna bombade bensinstationen som låg bredvid vårt hem.

- Och jag ritar min bror för han bröt benet när han ramlade ner för trappan när bomberna kom på bensinstationen och det började brinna och det huset där vi bor, det skadades jättemycket.

- Och jag ritar min pappa, han är kvar i våran by och jag ritar min mamma, morbror, mig själv och mina kusiner i bilen på väg därifrån.

- Vi håller en vit tygbit utanför bilrutan för att israelerna inte ska bomba oss i bilen som de gör med de andra.

- Jag tror att israelerna hatar oss. Jag hoppas kriget tar slut och att vi kan leva i en bra situation som inte liknar kriget.

Hanady, 11-årig flicka:

- Jag målar mina syskon och mig själv som att vi är döda. För det är så jag såg barnen i Qana, döda.

- Det känns som att jag känner alla de här barnen som jag såg på tv.

- Jag tycker inte om att folk dör när jag lever. Antingen lever vi allihop, eller så dör vi allihop.