Våldsam repressionsvåg
hotar i Oaxaca

Lärarnas strejkcamp i Oaxaca. Foto: Rochelle Gause

Senatens beslut stärkte självförtroendet hos guvernören, vars regering bokstavligt talat kastats ut från Oaxaca, och han meddelade efteråt att Oaxaca ska ”återtas” inom en vecka. Ulises Ruiz har dock vid ett flertal tillfällen uttalat sig på detta sätt utan att något sedan skett, så det kan inte tas för givet att det han säger återspeglar verkligheten.

Dessutom tappar han i dagsläget stöd även inom politikerkretsar, ett stöd som troligtvis är nödvändigt för att på egen hand kunna genomföra ett ”återtagande”.

Politiskt spel

I maktens korridorer pågår ett politiskt spel vars utkomst är svår att förutse. Oaxaca diskuteras dagligen i möten mellan presidenten, federala representanter och andra inflytelserika politiker, som troligtvis resulterar i fler inofficiella än officiella överenskommelser.

Ulises Ruiz kan mycket väl – trots senatens beslut – fortfarande sitta löst till, om tålamodet hos hans överordnade tryter. Dagstidningen La Jornada citerar höga källor inom regeringen som säger att ”det är uppenbart att guvernören inte agerar som han borde”. Trots detta kvarstår risken för en stor polisiär eller militär operation i delstaten inom de närmsta veckorna, i värsta fall ett blodbad.

En av blockaderna. Foto: Rochelle Gause

Folkrörelsen, som i dagsläget befinner sig i högsta beredskap inför en eventuell repression, har utlovat nya ”spektakulära aktioner” om deras krav inte hörsammas, men brottas samtidigt med interna problem. Lärarfacket, vars strejkande medlemmar utgör den numerärt största gruppen i Oaxacas folkrörelse, är splittrat efter att deras ledare Enrique Rueda Pacheco i media lovat att strejken ska avslutas innan månadens slut, utan att ha konsulterat lärarna själva om saken.

54 procent av lärarna röstade sedermera emot förslaget, som i etablerad media redan blåsts upp som en sanning, i en omröstning som omedelbart ogiltigförklarades på grund av misstankar om oegentligheter. Skandalen har resulterat i ett splittrat lärarfack, med en ledare och representant i federala förhandlingar som inte längre har något förtroende hos lärarbasen.

”Andra lösningar”

Federala representanter har sen förhandlingarna började i slutet av augusti vid ett flertal tillfällen uttalat sig om ”andra lösningar”, om samtalen skulle bryta samman, vilket kan ses som indirekta hot om våld mot de man förhandlar med, mot bakgrunden av den militära mobilisering som skett i delstaten.

Den 21 september påbörjade lärarna en marsch till fots till Mexico City. Foto: Rochelle Gause

Detta sätt att underminera samtalen kulminerade i början av oktober när militära flygplan och helikoptrar under tre dagar genomförde överflygningar på låg höjd i Oaxacas centrum, varpå många trodde att den militära invasionen hade börjat. I ljuset av dessa provokationer kan den federala regeringens egentliga vilja att förhandla ifrågasättas.

I spekulationer kring framtida polisiära attacker ska det heller inte bortses från den ständigt pågående lågintensiva repressionen i Oaxaca. I stort sett varje natt åker kommandon av civilklädda, ofta maskerade män runt i omärkta bilar i staden och skjuter skarpt på barrikader och aktivister inom folkrörelsen. Ett flertal av gärningsmännen i dessa attacker har identifierats som militärer, poliser, eller paramilitärer med band till delstatsregeringen.

I onsdags kväll sköts läraren Pánfilo Hernández till döds på öppen gata, och blev därmed det elfte i raden av dödsoffer inom rörelsen. Runt en vecka tidigare sköts 22-årige Alejandro García Hernández ihjäl, när han och hans familj erbjöd kaffe vid en nattlig barrikad. ”Min pappa blödde från huvudet, så jag grep tag i honom, och då började de skjuta på mig”, berättade den avlidnes son till dagstidningen La Jornada. Utöver dödsoffren har 10 aktivister arresterats och i många fall torterats (fem av dessa har sedermera släppts), ytterligare ett tiotal skadats allvarligt, och ett par människor ”försvunnit”. Dödshot är vardagsmat.

Tårgas och skarp ammunition

Bakgrunden till konflikten är en lärarstrejk som bröt ut i slutet av maj. Förhandlingarna, som gällde lönekrav samt gratis lunch, materiel och uniformer till eleverna, bröt samman, och den 14 juni försökte 1 000 polismän slå ner protesten med våld när de attackerade de tältläger som lärarna i protest hade satt upp i Oaxacas historiska centrum. Tårgas och skarp ammunition sköts på sovande barn, kvinnor och män i ett misslyckat försök av Ulises Ruiz att rensa upp staden från demonstranter.

Följden blev istället att lärarnas folkliga stöd ökade skarpt, och det dröjde inte länge tills tältlägren återigen sattes upp. Dagarna efter attacken skapades APPO (Oaxacas Befolknings Folkliga Församling), och den 14 juni kom att bli startskottet för en bred folkrörelse med kravet på guvernörens avgång, en rörelse som vida överstiger tidigare års lärarstrejker i sin omfattning.

APPO:s organiserade firande den 15 september. Foto: Rochelle Gause

Massiv civil olydnad

APPO är en paraplyorganisation som representerar runt 400 olika sociala organisationer, fackförbund, studentgrupper och myndigheter. I juli och framåt arrangerades blockader av delstatsregeringens samtliga kontor, övertagande av officiella fordon, nästan dagliga demonstrationer och en generalstrejk.

Denna massiva kampanj i civil olydnad ämnade att på politisk och ekonomisk väg omöjliggöra Ulises Ruiz fortsatta styre, och lyckades till den grad att guvernörens enda kvarstående maktmedel i nuläget är våld och repression. Hans regim har de facto upphört, och APPO utgör det närmaste en regeringsmakt man kan komma i dagens Oaxaca. ”Praktiskt sett existerar det ingen regering i Oaxaca, och det är upp till APPO att ta detta ansvar”, säger Florentino López Martínez, talesman för APPO.

”Regeringens excesser har lett oss till randen av ekonomisk och social kollaps”, förklarar en representant för företagare i Oaxaca, ett exempel på traditionellt sett mer konservativa element i samhället som har anslutit sig till kravet på guvernörens avgång. Lokala kyrkliga representanter, akademiker, kaffe- och majsproducenter, och runt en tredjedel av delstaten Oaxacas kommuner, gör också dem gemensam sak med de strejkande lärarna och APPO vad gäller kravet.

Solidaritet från befolkningen

Många individer stödjer folkrörelsen aktivt genom att dela ut mat till tältlägren, och att delta i de hundratals barrikader som nattetid sätts upp över hela staden som ett försvar mot paramilitära attacker. ”Vi överlever i stort tack vare solidariteten från befolkningen, som ger oss mat och vatten”, säger Carlos, en av de strejkande lärarna som bott ute i ett tältläger i snart fem månader. Samtidigt har de indirekta följderna som den utdragna konflikten haft – dåligt fungerande lokaltrafik, förlorade jobb och en bankrutt lokal företagssektor, främst på grund av en stark nedgång i antalet turister – också lett till att många människor tröttnat på konflikten, kritiserar lärarna, och är ivriga att se en ”snabb” lösning på konflikten.

APPO:s ambitioner sträcker sig längre än att avsätta guvernören, och bör ses som en reaktion inte bara mot Ulises Ruiz, utan mot hela det korrupta politiska system som han representerar. Leila, aktiv inom APPO, stödjer kravet på guvernörens avgång, men vill inte ha ”en likadan efterträdare med ett annat namn”. För att förhindra en sådan utveckling är APPO mitt uppe i skapandet av en alternativ politisk struktur för delstaten. I öppna forum och möten håller en ny konstitution på att skrivas, och ett nytt konsensusbaserat politiskt organ är på väg att skapas, som med direkt representation från byar och samhällen är tänkt att ersätta det nuvarande systemet.

Några av förslagen till denna nya organisation, AEPO (Oaxacas Befolknings Statliga Församling), är respekt för ursprungsbefolkningens traditionella styrsätt Usos y Costumbres, demokratisering och förstatligande av banker och andra privata monopol, upprivande av neoliberala projekt såsom Plan Puebla Panama, NAFTA och FTAA, samt genomdrivande av San Andres-avtalet.

Florentino López Martínez menar att “processen att bryta ner delstatsregeringen och att avsätta Ulises Ruiz” redan är över, och att det som följer nu är en ”etapp där vi skapar ett alternativ, och visar att vi är kapabla att styra oss själva”.

Nationell rörelse i sin linda

Den bubblande aktiviteten i Oaxaca börjar också smitta av sig på ett nationellt plan. Förutom hungerstrejken utanför senaten väckte en nyligen avslutad Marcha Caminata stor uppmärksamhet när över 2000 människor tog sig från Oaxaca till Mexico City till fots – en promenad på runt 50 mil.

Marschen stannade på vägen för att sprida information om situationen i Oaxaca, i likhet med Zapatisternas La Otra Campaña, som återigen dragit igång. Subcomandante Marcos uttalade nyligen stöd till rörelsen i Oaxaca. Elva delstater har skapat egna folkliga församlingar efter APPO:s modell, och kontakter mellan olika sociala rörelser växer nu snabbt fram i hela Mexiko.

Vad som ses i dagarna kan vara en långtgående nationell rörelse i sin linda, som ämnar att radikalt utmana existerande mexikanska politiska maktcentra. En deltagare i ett forum för nationell och internationell solidaritet med Oaxaca uttryckte nyligen: ”Vi är alla Atenco, vi är alla Oaxaca, vi är alla Mexiko, vi är alla världen”.

Och som ett brev på posten börjar även internationell solidaritet med rörelsen synas. Protester mot repressionen i Oaxaca har setts utanför mexikanska konsulat och ambassader i bland annat Frankrike, USA, Kanada och Nya Zeeland, och paralleller dras till Zapatisternas uppror 1994, då ett civilt tryck tvingade den mexikanska regeringen att inleda förhandlingar istället för att inleda ett regelrätt inbördeskrig.

Då liksom nu gäller troligen att ju fler människor världen över som fäster ögonen på Oaxaca, som anordnar demonstrationer och som protesterar inför den mexikanska regeringen, desto större ovilja hos politikerna att använda ytterligare våld.