Vansinnet och dårskapen
är över Oaxaca

Det är värre än någonsin. Klockan är halv två lokal tid och jag sitter här i mitt hus uppe på en kulle ovanför staden Oaxaca. Nedanför mig ser jag fyra helikoptrar snurra över centrum medan en massa rökpelare, svart, grå och vita, stiger upp mot himlen.

Attackerna sedda från Rebecka Koritz hus. Bild: Rebecka koritz

Samtidigt har jag radion på, Radio Universidad, APPOs egen station. De talar fort, har panik, och man hör att flera av medarbetarna sitter och försöker hålla tillbaka tårarna. PFP, la Policía Federal Preventiva (preventiv? Hur då?) håller sedan några timmar på att försöka ta sig in i universitetsstaden varifrån APPO sänder.

Målet är att ta över radiostationen och få tyst på de sändningar som hela tiden rapporterar om vad som händer härifrån Oaxaca. Varför kan man ju fråga sig? Gillar de inte att höra sanningen om vad de håller på med?

På Radio Universidad uppmanar man alla medborgare att ta sig ner till universitetsområdet, för nu behövs förstärkningar. De ber om mat, för de har inte ätit på länge, samt om flaskor och bensin, för nu måste de som hela tiden varit så fredliga försvara sig på riktigt. Universitetets ungdomar kastar redan sten och molotovcocktails på poliserna, som sprutar tårgas, peppargas och chilegas över alla demonstranter inklusive in i husen.

Där sitter barn och gamla, de som sökt skydd från militärpolisernas attacker. På Radio Universidad orkar någon till och med skoja om det som händer: ”När allt är över i kväll ska vi ha en jättefest och ”enchilarnos” med chile habanero”, det vill säga. äta het mat med den chile habanero som polisernas gas är full av, och som får munnen att bränna.

En helikopter har just plockat upp två minderåriga flickor. Varför? Vad har de gjort? Vart ska de ta dem? Vad kommer att hända dem? Och nu kommer en av medarbetarna inspringande med en stor patron som en av poliserna råkat tappa. Hon säger att hon inte har en aning om vilken kaliber det är, men att den är jättestor och måste kunna döda vem som helst.

”Är det det de vill, är det det de ska få” säger hon sedan. Vi kommer inte att ge oss. Och tillägger sedan att de ska spara den för att kunna visa vilka vapen som använts mot dem – i förhoppningen om att inte anklagas för motsatsen: att de skulle vara APPOs patron.

För några veckor sedan lovade statssekreterare Abascal att det inte skulle bli tal om någon militär intervention i Oaxaca. Det som sker nu i Oaxaca är ingenting annat än en militär intervention, en våldsam attack mot stadens fredliga medborgare. I förrgår sade president Fox på nationell TV att lugnet kommit åter till Oaxaca. Han kanske skulle komma hit och ta en titt själv?

Varifrån jag sitter ser det inte bättre ut än att både Abascal och Fox är lögnhalsar. Till och med La Jornada har börjat med någon slags on line-rapportering, nästan minut för minut. Allt de skriver sitter jag alltså nu och hör på Radio Universidad samtidigt som jag från min kulle ser helikoptrarna cirkla över staden medan dova smällar ekar upp.

Vansinne och dårskap på så nära håll. Ur detta måste någonting bättre att födas. Frågan är bara när. Och hur många som måste dö innan Mexikos styrande fattar att folket i Oaxaca aldrig kommer att ge upp förrän den uppblåste idiot till guvernör vi har begriper att han förlorat slaget för länge länge sedan.