Makt och motstånd i
hjärtat av Bolivia

När Bolivias president Evo Morales härom veckan bjöd in sina regionala grannar för ett kontinentalt forum svarade sociala organisationer med att arrangera ett parallellt forum.

Det parallella forumet i Cochabamba med Katarianhängare. Bild: Agneta Enström

I en tid av politisk (des)illusion var platsen för makthavarnas sammankomst såväl som det alternativa forumet väl placerad i Bolivias och motståndets hjärta - Cochabamba. Men både presidenternas och de sociala organisationernas NGO-sponsrade forum kritiserades – underifrån – för att det inte gavs plats åt den ursprungskamp som handlar om självbestämmande och autonomi.

På statsmakternas agenda fokuserades integrationsekonomiska och energipolitiska frågor och ett centralt tema var megaprojektet IIRSA som är den tekniska sidan av de handelspolitiska visioner som bland annat manifesteras genom Sydamerikas expanderande handelsunion Mercosur. Som integrationsprojekt innebär IIRSA en utbyggd infrastruktur med flygplatser, hamnar, vägar, gas- och oljeledningar. Inte minst genom Amazonas och i Anderna där man har lokaliserat många av framtidens naturresurser.

Latinamerikas nya serie av socialistiska regeringar försöker att skapa en enad allians som motvikt till USA och genom en integrationspolitisk agenda som bygger på att själva kontrollera och distribuera det som exploateras på kontinenten. Istället för nordamerikanska frihandelsavtal som Alca skapas till exempel kontinentala alternativ som Alba och Mercosur. Presidentmötet i Cochabamba demonstrerade ett av många steg för ett förverkligande av den Sydamerikanska integrationen.

Integration för vem?

Handelspolitisk integration och en utbyggd kontinental infrastruktur är de socialistiska makthavarnas program för en ökad konkurrenskraftighet och vad de kallar en ”rättvis utveckling”. Det är en politik som grundas på nationalstaten som bas, regionalt samarbete och en ekonomisk tillväxtmodell. Politiken och retoriken är en klassisk diskurs om ”utveckling och framsteg” där det centrala temat inte handlar om utan hur man ska exploatera natur.

Men även om diskursen är nationalistisk, regionalistisk och socialistisk hålls dörrarna fortfarande öppna för multinationella bolag. Samtidigt som den ”alternativa” integrationen konstrueras förhandlar till exempel Evo Morales med oljebolagen Shell och Petrobras om framtida investeringar, och ökända Chevron Texaco har aldrig haft så förmånliga kontrakt som i dagens röda republiker där revolutionen bottnar i oljebrunnen.

Statlig propaganda

Genom den sydamerikanska tevekanalen Telesur som bland annat sponsras av Venezuelas statliga oljebolag (PDVSA) basuneras makthavarnas propaganda effektivt ut över kontinenten. Stolt annonserar man civiliseringsprogram som handlar om alfabetisering av ursprungsfolk eller nya utvecklingsprojekt på landsbygd och i djungler.

Här meddelas också nyheter om att till exempel Ecuadors nyvalda socialistiska president Rafael Correa har slutit avtal med Brasilien om att bygga en motorväg från Manta i Ecuador till Manaus i Brasilien. Rakt genom Amazonas hjärta och djungel där olika autonoma ursprungsgrupper har sökt sig allt längre in för att komma bort från civilisationen.

Men i de socialistiska mainstream-medierna och på den politiska scenen fortsätter man att censurera informationen om hur den infrastrukturella utvecklingen ofta sker över ursprungsterritorier och inte sällan orsakar grava ekologiska konsekvenser. Inte heller berättas det om hur indianer dör som flugor på grund av kolbrytning längs Rio Orinoco i Hugo Chávez Venezuela eller hur Evo Morales sluter nya avtal med oljebolag som Shell och Petrobras.

Ursprungsfolk, bönder och arbetare som protesterar mot exploateringen utsätts ofta för repressalier eller osynliggörs. Systematiskt förtryck och statligt våld är fortfarande vardag i dagens nya och röda Sydamerika.

Perifer kamp mot en centraliserad makt

Bolivias huvudstad La Paz ligger i en krater som kantas av snöklädda vulkaner och förstäder med en unik mosaik av ursprungsfolkens motstånd och alternativa praktik. En av de andinsk-indianska motståndsrörelserna här kallas för Los Talibanes de El Alto (inte att förväxla med Pedro de la Cruz talibaner) - eller som de heter officiellt; "Movimiento Jóvenes de Octubre" - och liksom många av traktens indianer hämtar de inspiration från historiska legender som Tupak Amaru II och Tupak Katari.

Tupak Katari. Bild: Katari.org

I Bolivia är Tupak Katari sannolikt den mest inflytelserika rebellen i ursprungsfolkens insurrektionalistiska kamp mot den koloniala ockupationsmakten. Och även om Kataris krig ägde rum i slutet av 1700-talet finns det paralleller att dra till den kamp som den koloniala erans överlevande ättlingar för mot samtidens maktordningar. Det handlar fortfarande om en kamp på liv och död.

De aymaraindianska rebellerna i El Alto berättar om ett helt annat Bolivia och Latinamerika än den oljesmorda image som massmedierna förmedlar. Och deras utsagor stämmer inte heller överens med den etablerade ursprungsrörelsen som makthavarna accepterar och som rumsrent håller sig inom ramen för hegemoniska ideologier. Här kritiserar man istället de perspektiv som har kommit att prägla de indianorganisationer som på olika sätt allierar sig med makten.

- I dag genomsyras de tolererade ursprungsorganisationerna av socialistiska men även kapitalistiska idéer och allt utgår från en materialistisk världsbild, förklarar Teo Kollasuyo. I dessa sammanhang kommer kultur att handla om folklore eller att transformeras till en handelsvara där allt från identitet till land blir något förhandlingsbart. Vi däremot inte är ute efter att integreras eller att dela kakan genom att producera och konsumera världen sönder och samman. Det stämmer inte överens med vår kosmovision. För oss är allt liv är besjälat och ingenting till salu.

Aymararebellerna ger uttryck för en annan ontologisk syn på existensens vara och deras så kallade kosmovision (världsbild) är förankrad i en slags spirituell samhörighetskänsla med den omgivande miljön. Det handlar om en annan syn, ett annat sätt att vara, och som enligt dem själva inte är förenlig med den västerländska civilisationens politiska och ekonomiska system.

- Det minsta vi kräver är självbestämmande och autonomi, fortsätter Kollasuyo. Men utöver det har vi inte heller något överseende med den plundring som sker av Pacha Mama (moder jord), för vi kämpar mot alla exploaterande verksamheter… vilket är svårt då dessa nästan alltid rättfärdigas genom lagar och skyddas av militärer. Men kompromissar, det gör vi aldrig. Inte om livet.

I en vardag av förnedring, förtryck och även utrotning är det svårt att finna rationella såväl som moraliska argument mot dessa perspektiv. I en värld som systematiskt trasas sönder av politiska och ekonomiska intressen är det också svårt att se det legitima med de legala systemen och den legala likväl som illegala exploatering som rebellerna kämpar mot. Och att predika om lag och rätt i termer av västerländska koncept skulle förefalla bisarrt i skenet av den historiska skuld och den samtida terror som många ursprungsfolk lever med.

Aymararebellernas berättelser orienterar vidare mellan tid och rum där egna erfarenheter från dagens Bolivia varvas med referenser till historiska scenarion. Den röda tråden är uppror – den insurrektionalistiska kampen – mot ett kontinuerligt förtryck som endast har skiftat form men aldrig väsen.

En av motståndsrörelsens frontfigurer heter Pablo Mamani och han berättar om hur olika former av infrastrukturella och industriella sabotage har varit framgångsrika metoder i den direkta och konkreta kampen mot exploateringen av deras omgivningar.

- Det är genom att agera och inte agitera som vi fortfarande lever, konstaterar Mamani. Utan militant motstånd skulle de ha utrotat oss helt och ödelagt vårt aymaraland för längesen. Vi har alltid varit teknologiskt och militärt underlägsna, men aldrig själsligt och därför kommer vi inte heller att låta oss besegras…

Enligt El Altos rebeller har många ursprungsorganisationer korrumperats av ekonomiska och politiska makthavare vars ideologiska perspektiv har en avradikaliserande effekt. Man misstänker också att myndigheter och säkerhetstjänster är inblandade för att bevaka och kontrollera ursprungsfolken.

Tupak Kataris reinkarnerade själ i Cochabamba

På forumet i Cochabamba handlade megaorganisationernas agenda om hur ursprungsfolken ska integreras i de politiska systemen och med målet om ett aktivt deltagande i beslutsfattande processer. Den politiska integrationen ska enligt dessa och i samråd med makthavarna ske på ursprungsfolkens villkor.

I polemik till detta anser aymararebellerna att integration i de rådande systemen varken är önskvärt eller möjligt utan att ge upp sin identitet. För enligt dem är kultur något mer är textilier och danser, något som rör sociala relationer och existentiella dimensioner.

Och eftersom aymararebellerna hade rest från bergen i El Alto för att bidra med andra perspektiv reste de sig också upp under forumet för att kritisera den politik som dominerar i de sociala organisationerna.

- Att integreras i systemet är att förlora – oss själva, förklarade Aureliano Turpo Choquehuanca, en av motståndsrörelsens äldre tänkare och rebell. För integrationsperspektivet är en myndighetsprodukt som syftar till att oskadliggöra oss och det indianska motståndet till den koloniala galenskapen…

Enligt Choquehuanca, som även är författare till en rad censurerade texter om den Katariinspirerade kampen, skapar den västerländska logiken ramar för de sociala relationerna som vidare inte är förenliga med ursprungliga sätt att förhålla sig till varandra och sin omgivning.

Katarianhängare med katariflaggan. Bild: Agneta Enström

Dylika perspektiv utgjorde en skarp kontrast till de amazonska (Coica) och andinska (Caoi) regionala federationer som organiserade mötet och vilka misstänks vara infiltrerade av nationella underrättelsetjänster och USA genom CIA. Dessa federationer bärs vidare upp av nationella kroppar som till exempel Conaie och Fenocin från Ecuador, det vill säga organisationer som främst är nationalistiska och socialistiska. Det är som motpol till denna korrumperade soppa som rebellerna levererar sin position.

- Att vi som indianer identifierar oss som ”bolivianer”, ”peruaner” eller ”ecuadorianer” är en skam för alla våra förfäder som har gett sina liv i frihetskampen, sa Choquehuanca inför de stora organisationernas anhängare. Och det är en skam för alla oss som fortfarande kämpar för ett verkligt självbestämmande och en autonomi bortom det västerländska statssamhället, bortom ockupationsmakten. Jag är varken bolivian eller latinamerikan! Jag är aymara och det här är om något Tawantinsuyo eller Abya Yala (Sydamerika). Varför skulle vi anpassa oss till deras förtryckande och begränsade värld?!

Choquehuancas och El Altos rebeller ger uttryck för något som brukar kallas ”indianismo” vilket är ett politiskt perspektiv som handlar lika mycket om att bryta med den koloniala mentaliteten som att bekämpa det konkreta och fysiska förtrycket.

Utifrån dessa (katarista-indianista) perspektiv motverkar politisk integration och dialog med makten själva befrielsen från de maktordningar som är föremål för rebellernas kamp. Enligt det här resonemanget är det inte heller önskvärt att söka erkännande av staten i en diskurs om rättigheter eftersom det innebär att man själv erkänner och rättfärdigar statens existens.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att både makthavarnas och de etablerade organisationernas politiska agenda om integration är oförenliga med de indianska rebellernas frihetsvisioner, eller mer precist – existentiella perspektiv. Dessa aymaraindianer för en perifer kamp underifrån och de vägrar att kompromissa om deras egen verklighet (kulturen) och livets källor (naturen) som möjliggör en fri och autonom existens.