Slaget om Ungdomshuset
– rond ett

Än syns inga polisbilar till runt Ungdomshuset och till vår förvåning blev vi inte stoppade vid gränsen. Vi var beredda på att det inte skulle vara helt enkelt att ta sig från Malmö till Nörrebro denna fredag i december.

Det är dagen innan den stora demonstrationen – ”the Final battle” som Ungdomshuset själva kallar den. På affischen som spridit sig över till Sverige syns en knuten näve med siffran 69 intatuerad. Jagtvej 69. Det är där Ungdomshuset ligger.

En fyra våningar hög tegelbyggnad, täckt med graffiti, inklämd bland de andra sekelskifteshusen på Nörrebro. Älskad av dem som förstår behovet av en kulturell frizon i en allt mer kommersialiserad storstad. Hatad av dem som inte gör det, de som vill ha ut punkarna på gatan, bort från centrum. De som företräds av Ruth Evensen – ledare för den kristna högersekten Fadershuset som köpt huset av Köpenhamns kommun för två miljoner och som nu vägrar backa en millimeter, trots erbjudna femton miljoner av den så kallade Jagtvejfonden.

Gud har talat. Slöddret ska bort. Men Herren möter på motstånd från dem som hävdar sin rätt till ett autonomt utrymme i staden – till sin kultur, till sitt hus. Ungdomshuset blir! No white flags! No surrender! Vi anar att slaget om Ungeren - som Ungdomshuset kallas - kan komma att bli hårt.

Torsdagen den 14:e samlades över 5000 personer i en demonstration till stöd för Ungdomshuset. Allt gick lugnt till. Rådhusplatsen fylldes med folk. Frågan är om polisen kommer att hålla sig i bakgrunden nu när Ungdomshuset själva är arrangörer. Troligtvis inte.

Ungdomshuset sett från baksidan
Foto: IMC

Förberett för stormning

Fredagen den 15:e december. Nu är vi äntligen här. Ungdomshuset har varit ett hett samtalsämne i månader. Vi står i duggregnet på gården. Ett fåtal människor rör sig runt oss i dunklet. En kille frågar oss på engelska om vi vet var man går in. Det vet vi inte. Vi går ett varv runt huset, men hittar ingen dörr. Alla öppningar är tillbommade. Snart öppnas en lucka i fasaden. Vi klättrar upp på en smal trappa, krånglar oss in genom den smala öppningen och möts av full aktivitet.

Det är människor överallt. Luften är full av cigarettrök och doften av sprayfärg är påtaglig. Dörren stängs bakom oss. Vi vet redan att huset kan bli stormat av polisen när som helst. För två dagar sedan, den 14 december, var det ursprungliga vräkningsdatumet, men polisen har skjutit upp vräkningen på obestämt tid. Det betyder att de kan komma när som helst. För från och med den 14 december klockan 09.01 är Ungdomshuset olagligen ockuperat. Och när polisen kommer släpps ingen ut. För ingen ska heller komma in. Ingen som inte har där att göra.

Alla dörrar och alla fönster är täckta av träskivor och brädor. Det sägs att taket är fullt av gatsten och annat bråte. Ungdomshuset är redo att gå till försvar den dag polisen bestämmer sig för att timmen är slagen. Det känns i luften att saker är på gång. Aktiviteten är hög men stämningen är spänd. Det hörs konversationer på danska, svenska, tyska och engelska.

På första våningen tillverkas kravallskydd på löpande band. Några våningar ovanför – i scenlokalen- tränar en grupp aktivister på konfrontation med polisen. Det dundrar i hela huset när de kastar sig mot varandra. Vrålen får hjärtat att hoppa till. En föraning om vad som komma skall. I värsta fall.

Ursprungligen ett Folkets Hus

Vi hittar snart våra Malmövänner, som redan varit på plats några dagar. De är glada och peppade. Har haft det bra här på huset. Klaustrofobin kommer krypande. Det är mörkt och instängt. Man vill inte bli fast här. Man vill inte dö för Ungdomshuset, hur viktigt det än är att det får vara kvar. Det är en kamp som angår oss alla, för det handlar om så mycket mer än den här slitna byggnaden. Det handlar om rätten att få bygga och leva alternativ till den tillvaro som pågår utanför – i en stad som präglas av julkommersen. Men trots att kampen gäller oss också finns det givetvis de vars hjärtan bultar extra starkt för Ungdomshuset. Det skulle inte vara förvånande om det faktiskt finns de som skulle dö för den här saken. Det är äkta kärlek det.

Demonstration i maj 2006
Bild: okänd

Huset på Jagtvej 69 är byggt för att vara på tvären, som det står på Ungdomshusets hemsida. När tegelbyggnaden stod klar 1890 var syftet att erbjuda de köpenhamnska arbetarna en bas i den fackliga kampen för social rättvisa. Ett folkets hus alltså, precis som i dag.

Fram till 1950-talet användes huset som mötesplats för arbetare. Sedan förlorade den fackliga rörelsen rättigheterna till huset. Fram till 80-talet stod det i princip tomt, men fick snart ett nytt användningsområde för den framväxande husockupantrörelsen BZ. 1981 samlades en grupp BZ-are i det tomma huset på Jagtvej. De skapade den så kallade ”initiativgruppen” och formulerade tillsammans fyra krav till kommunen, som fortfarande ägde huset. ”Ungdomshus nu!” löd kravet och efter två år gav Köpenhamns kommun med sig. I oktober 1982 kom glädjebeskedet. Huset fick sitt nuvarande namn och vid invigningsfesten kom borgmästaren dit för att hålla tal. Han fick dock skamset ge dig av igen efter att ha blivit dränkt med vatten. Fjäskandet genomskådades av de unga aktivisterna. Sedan dess har huset varit föga populärt i Köpenhamns Rådhus.

Tonen från kommunen oförsonlig

År 2000 beslutade Köpenhamns kommun att Ungdomshuset skulle säljas. Sedan dess har konflikten mellan politikerna och huset trappats upp. I det ursprungliga kontraktet som upprättades 1982 finns en klausul om att Köpenhamns kommun är förpliktigade att förse brukarna med ett nytt hus om Ungdomshuset ska användas till något annat. Denna klausul är emellertid inte värd vatten i de nuvarande styrandes ögon.

Faktum är att det framkommit att de politiker som styrt Köpenhamn de senaste åren inte ens läst den ursprungliga överenskommelsen. Så ser nivån ut på förhandlingsviljan hos Köpenhamns kommunpolitiker.

Sedan Faderhuset köpte huset, och sedan dansk domstol i höstas slog fast att sekten har den lagliga rätten, har tonen från kommunen varit än mer oförsonlig. Ungdomshuset ska väck. Brukarna ska kastas ut på gatan.

Klockan fyra är det stormöte. Överallt mer eller mindre svartklädda människor. Tre danskar informerar på engelska om planen för demonstrationen nästa dag. Det här är vår demo, säger de. Inte polisens. Vi går dit vi vill gå. Den här gången ska vi visa att vi menar allvar.

Många aktivister från norska Blitz

På kvällen är det folkkök på huset. Då är stämningen lite bättre. Folk försöker nog slappna av och tänka på annat ett tag. Men många vi pratar med är nervösa. De flesta vet inte riktigt vad planerna för morgondagen egentligen är. Inte i detalj. Men högen med motorcykelhjälmar på översta våningen talar sitt tydliga språk. No white flags. Som sagt.

Vi malmöbor har fått sovplats på Folkets Hus ett par kvarter bort. Ett slitet hus i samma stil som Ungdomshuset, men med käcka socialdemokratiska kampaffischer på väggarna. Vi delar rum med det norska gänget från Blitz – Oslos motsvarighet till Ungeren. På kvällen har de ett infomöte som vi tjuvlyssnar på. En av de danskar som ingår i vaktpatrullen på Folkets hus informerar om morgondagens aktiviteter. Många av norrmännen – det är mest män, överlag faktiskt – är unga och uppmanas av sina äldre och mer erfarna kamrater att inte stirra upp sig i onödan. Situationen är spänd som den är, säger de. Vi måste försöka ta det lugnt och ta hand om varandra. Och inte supa. Vi är inte här för att festa. Det här är allvar.

Det är allvar. Ungdomshuset har blivit grundligt svikna av Köpenhamns kommun. Det hus de lovades bruksrätten till har nu tagits ifrån dem. I 24 år har Ungdomshuset varit ett tillhåll för dem som hellre går på punkspelningar än klubbar och som hellre äter folkkökets vegomat än dyr sushi. Det har varit ett tillhåll för dem som vill snacka politik över en billig öl i en rökig lokal full av anarkister och annat löst folk. En plats för politiska möten. En plats för de som inte har så många andra platser. En plats för de med plånboken full av hål. De som faktiskt utgör majoriteten.

Trots opinionsstöd, inte minst från många boende från Nörrebro, men också från LO- Storköpenhamn och många andra organisationer, har politikerna visat tydligt vad de tycker om detta. Ungdomshuset är i sig ett hot. Det är ett smakprov på vad ett klasslöst samhälle skulle kunna vara. Såklart att det sticker i ögonen på de fascistoida liberaler som styr Danmark.

Många män – mycket testosteron

Lördagen den 16:e december. . Vi vaknar tidigt på det hårda trägolvet. Klockan tolv är det ännu ett stormöte på Ungdomshuset. Nu är scenlokalen fylld till bredden. Ännu fler sympatisörer har strömmat till. Det är svårt att uppfatta allt som sägs. ABC- Anarchist Black Cross har jobbat hårt med att sammanställa listor med personuppgifter på alla som är där. Ingen ska tappas bort om det blir fråga om massgripanden under demonstrationen. Vi uppmanas att bilda vängrupper och hålla koll på varandra. En illavarslande känsla i magen. Bara några timmar kvar.

Klockan två har vi svenskmöte för att bilda vängrupper och snacka strategier. Det är svårt att samla alla. Gruppen känns splittrad mellan de militanta och de som vill hålla sig i utkanten. På många sätt är detta ett krig mellan män. Tidigare hörde vi en svensk kille säga att det är skönt att det snart är dags, eftersom han gått runt med stånd i flera dagar. Sorligt nog är det mycket testosteron i lokalen. Och säkerligen i de många piketbussar som är på väg till Nörrebro för att inta sina positioner. Visst, våld tycks vara oundvikligt i detta läge. Köpenhamnspolitikerna har visat att de inte är intresserade av fredliga lösningar, av förhandlingar. Det är de som har tagit polisen till hjälp. Men trots detta faktum är det skrämmande hur många på huset som verkar njuta av situationen. Vi skulle gärna slippa detta krig. Och säkert många med oss. Det enda vi vill är ju att få ha Ungdomshuset kvar. Men självklart kan vi inte ge upp. No surrender!

På ytterligare ett möte, strax innan demon, upprepas från Ungdomshusets håll vad som är strategin för dagen. I princip alla demonstrationer som arrangerats av Ungdomshuset under 24 års tid har attackerats av polisen, berättar de. Demonstranter har misshandlats, gripits och dömts till böter eller fängelse för rena skitbrott. Det är nog nu. Demonstrationen ska ta sig ner till rådhuset. Det är våra gator. Vi bestämmer. Om polisen attackerar oss kommer vi att svara.

Polisen vaktar Nörrebro
Bild:IMC

”Our house – in the middle of our street”

Strax efter fyra öppnas dörrarna och människor börjar välla ut från huset för att sluta upp med dem som samlats på gatan utanför. Någon ropar ”Lund”. För att samla de sina. ”Malmö” ropar en annan, ”Helsingborg” en tredje. Jublet vet inga gränser när högtalarbilen rullar in i gränden vid Ungdomshuset. Nu ska demonstrationen börja gå, längs med Jagtvej.

”Our house – in the middle of our street” med Madness pumpas ut i högtalarna. Och Twisted Sister. Som om 80-talet aldrig lämnade oss. ”We´re not gonna take it, no we ain´t gonna take it. We´re not gonna take it…anymore”.

Frontbanderollen i demonstrationen
Bild: IMC

Men efter blott 100 meter stannar demonstrationen upp. Polisen har blockerat vägen med sina kravallbussar som hotfullt kastar sina ljuskäglor rakt in i demonstrationens första led. Någon greppar megafonen och meddelar att demonstrationen ska fortsätta. Polisen ska flytta på sig. Det är vår gata. Det är vår demonstration. Det är vi som bestämmer.

Nu dyker det upp polisbussar från andra sidan också, som närmar sig. Och bakom muren till den kyrkogård som löper längs med Jagtvej hörs hundskall. Megafonrösten upprepar budskapet återigen. Och poliserna närmar sig med bussarna. Även sidogatorna spärras av. Demonstrationen är instängd.

Tårgas skapar kaos

Ljudet av smällare ackompanjeras av den smattrande helikoptern. Polisen trycker på för att komma närmare. Någon kastar en flaska mot bussarna. Snart börjar det saker vina i luften. Färg, stenar och flaskor. I hopp om att polisen ska flytta sina bussar. Det gör de inte.

Istället ger de ett brutalt svar. Som stavas tårgas. Några kraftiga smällar. Och snart är det kaos i den hopträngda demonstrationen. Instängda mellan polisavspärrningarna blir människor desperata. En hel del får hjälp av boende att ta sig därifrån, människor som hjälper dem in i trappuppgångar, in i sina lägenheter och ut på innergårdar och vidare ut på smågator. Men många tar sig inte därifrån. Åtskilliga kräks. Får panik. Kan inte andas. Nu attackerar polisen de främsta leden. Med batonger. Demonstranter misshandlas brutalt – med bland annat avslagna revben som följd. Många demonstranter skadas. Det går bara att föreställa sig vad som kunde ha hänt om så många inte haft skydd och hjälmar.

Julgranar som snart ska brinna
Bild: IMC

Efter tårgasen splittras demonstrationen upp. Nu byggs det barrikader på flera håll, bland annat kring Ungdomshuset dit många dragit sig tillbaka. Andra drar igång en omfattande ekonomisk skadegörelse – som riktas mot McDonalds, banker, försäkringsbolag, Seven-Eleven och andra kapitalistiska symboler. Symboler för det kapitalistiska, slätstrukna borgarsamhälle som slår ner hårt mot alla avvikare. Nu slår avvikarna tillbaka.

Efter ett par timmar börjar det lugna ner sig. Men polisen patrullerar Nörrebro hela natten. Griper människor på gatan. Även journalister och boende på Nörrebro. En gång i timmen rullar de dessutom hotfullt upp en buss på Ungdomshusets parkering.

Färgbombad bank
Bild: IMC

Krigsrubriker – men också stort stöd

Söndagen den 17:e december. Barrikaderna brinner fortfarande på morgonen. Eller glöder snarare. ”Gadekrig” skriker en löpsedel. ”Det vilda hatet” lyder en förstasidesrubrik. Uppslag efter uppslag med krigsliknande rubriker och bildsättningar. Dagen efter ser en tvärgata från Jagtvej ut som vore den besatt av ett konstnärskollektiv. Gatan är täckt i närmare tio olika färger. Glassplitter och stenar. Poliser på plats för att studera vad som hänt. Utanför Ungdomshuset står några svartklädda personer mitt i gatan och sopar undan resterna av gårdagens barrikad. Boende passerar förbi. Några skakar på huvudet, andra ler. Vissa ser nästan lite belåtna ut.

Barrdikaderna brinner
Bild: IMC

Och det är ett massivt stöd som möter Ungdomshuset. Även efter kravallerna. LO Storköpenhamn är fortfarande på husets sida. Hundratals mail och sms har inkommit strax före, under och efter kravallerna. Till stor del från de boende på Nörrebro. ”Ge er inte”. ”Försvara er”, ”Vi stödjer er”, lyder budskapen. Några kommer förbi med blommor, choklad och andra presenter.

Köpenhamns kommun kommer också få en om än inte lika angenäm present inom kort. Såväl Nörrebros Handelsförening som McDonalds meddelar på söndagen att de avser att skicka räkningen för skadegörelsen till Köpenhamns politiker.

Solidaritet från dussintals städer

Men politikerna är oförsonliga. ”Det här försämrar bara Ungdomshusets sak” konstaterar de i medierna dagen efter. Många sympatisörer till huset är också kritiska, enligt medierna. Men frågan är: när nu ett rivningshot står för dörren efter nyår och förhandlingsdörren för länge sedan sparkats igen av politikerna i Köpenhamn – hur skulle Ungdomshusets sak på något sätt kunna förvärras?

Även internationellt är stödet starkt. Attacker mot danska konsulat och demonstrationer i Amsterdam, Hamburg, Oslo, Moskva, flera franska städer, Lübeck, Hannover och Flensburg i Tyskland, Helsingborg, Haag, Zürich och Aten. Det rapporteras om aktioner i Polen och Australien också. Hundratals stöduttalanden rasar in. Löften om tusentals aktivister som inte var där den 16:e men som står beredda att komma när en eventuell rivning blir av.

Soldaritetsaffisch från Athen
Bild: IMC

De följande dagarna och nätterna tar det slitsamma arbetet vid med att skaffa fram information om hur många som gripits och när de ska släppas. Malmö och Stockholm har varsin solidaritetsgrupp som samarbetar med danska ABC. Det ska dröja ända till tisdagen innan alla svenskar, och övriga utlänningar släpps. De var 84 sammanlagt. Bara två hålls kvar.

”Sämsta bevisningen någonsin”

De gripna danskarna uppgick till närmare 200. Polisen lyckas bara hålla en enda dansk längre än 24 timmar. Uppgifter gör dessutom gällande att det var en man som tände eld på en soptunna på fyllan. Han deltog alltså inte i demonstrationen. Polisen motiverar ingripandet mot demonstrationen med att människor bröt mot maskeringsförbudet. En förbluffande majoritet tycktes vara maskerade i demonstrationen. Men ingen är misstänkt för detta brott.

Och bevisningen mot demonstranterna får svidande kritik från bland andra Asger Thylstrup, som var jouråklagare under helgen: ”Jag har inte sett något liknande. Nu har jag ändå varit försvarsadvokat i 37 år. Jag har aldrig sett något så futtigt presterat hos jouråklagaren. Det var med ett material som inte ens en förstaårsjurist skulle ställa upp på att godta. Det var ju några saker som ingen, som har kunskap om jouråklagarmyndigheten och hur det danska rättssystemet fungerar, skulle kunna föreställa sig kunde leda till någon häktning.”

Några dagar efter händelserna har polisen börjat leta efter filmklipp på de mobiltelefoner som beslagtogs från demonstranter. Pixliga, skakiga filmklipp som de hoppas ska avslöja en eventuell stenkastare. En desperation som inte går att ta miste på.

Misshandlad polisbuss efter striderna
Bild: IMC

Under de tre dagar som följer på kravallerna ställs frågan i medierna varför polisen inte bara går in i huset och kastar ut brukarna? De kan inte garantera säkerheten, heter det då. Eller att det är en alltför stor polisinsats som kräver ordentlig samordning. I lördags var 1000 poliser i tjänst. Och en eventuell stormning sägs vara uppskjuten till efter nyår. Det är för övrigt mycket som sägs. Bland annat att någon ska ha räknat på vad en stormning skulle kosta. Inklusive polisinsats och den tänkbara skadegörelse i Köpenhamn som skulle följa i dess spår. Motsvarande fyra av Köpenhamnspolisens årsbudgetar blev svaret. Inget reapris direkt.

Vi är redo för nästa rond

Men Ungdomshuset förbereder sig för nästa rond. När som helst kan det vara dags. Faderhuset har efter kravallerna tryckt på för en rivning. Borgmästaren Ritt Bjerregaard(s), som fram tills nu visat föga intresse för Ungdomshuset, säger sig vilja lösa konflikten. Om Ungdomshuset går ut och tar avstånd från våld. När just detta våld, och hot om ännu mer våld, är deras enda förhandlingsvapen.

Lördagens demonstration blev inte ”The Final Battle” för Ungdomshuset. Bara första ronden. Och den vanns utan tvekan av Ungdomshuset. Huset står kvar och Köpenhamns kommun får betala för en skadegörelse som kostar minst lika mycket som de 2,5 miljoner de fick när Faderhuset köpte Jagtvej 69. Ingen vet vad det kommer kosta nästa gång. Bara att det kommer bli mycket dyrt.

”Något är värt att kämpa för” står det på den gigantiska banderoll som vecklats ut på Ungdomshusets fasad mot Jagtvej. Det är det sista vi ser av huset innan vi lämnar Köpenhamn för denna gång. De har ägnat 24 år åt att bygga upp detta kulturcenter och de kommer försvara det till varje pris. Ungdomshuset överger sig aldrig. Nu väntar rond två.