I Migrationsverkets
förvar

Farid Habibi.

Tre olika dörrar ska låsas upp och låsas bakom mig innan jag kommer in i besöksrummet där jag får träffa Farid Habibi och Nobahar Marufkhil. Fast jag får bara träffa en av dem i taget. Farid Habibi är klädd i gulsvart sjal och svart skinnjacka och han sätter sig i soffan. Medan vi pratar är det en mening som återkommer hela tiden:

– Jag fattar inte vad jag ska göra, jag fattar inte vad jag ska göra. Hur kan dem få utvisa mig? Jag kommer inte att överleva i Afghanistan. Jag fattar inte vad jag ska göra.

Farid kommer från provinsen Paktia, där han bodde med sina föräldrar och syskon. Men en natt när Farid var 18 år kom några okända män med vapen in i huset. De påstod att Farids pappa jobbade för amerikanerna och sa att de skulle ta honom med sig. Att pappan sa emot, att det inte var sant, spelade ingen roll. Familjen försökte stoppa männen. Farid visar ett ärr vid näsan.

– De skadade mig också och jag fick ligga på sjukhuset i två månader.

Efter det har inte Farid hört av sin pappa, och hans mamma sa till honom att ge sig av.

– Jag är det äldsta syskonet och mamma sa att det kunde vara farligt för mig att återvända hem.

Därför gav sig Farid av mot Sverige direkt från sjukhuset. Med hjälp av människosmugglare som han betalade runt 9 000 euro, tog han sig genom bland annat Iran och Turkiet.

– Vi satt i en lastbil i 36 timmar, utan att kunna gå på toaletten och utan mat.

Färden gick även med båt, som läckte vatten som passagerarna fick skopa ur bäst de kunde. Under resan fick Farid höra att Sverige var ett bra land. Att människorna var snälla och att flyktingar blev väl mottagna.

Han kom fram till Malmö 2004. Där lärde Farid och Nobahar känna varandra, och de flyttade till en gemensam lägenhet där de bodde i ungefär två år. Sedan flyttade Farid till Växjö och Nobahar till Åseda. I Växjö har Farid precis fått en anställning på ett företag och hans före detta arbetsgivare, Mohsen Darabi, är djupt engagerad i att Farid ska få stanna i Sverige.

Nobahar Marufkhil.

Nobahar höll i en verksamhet som går ut på att blanda sport med integration. Det gjorde han genom att undervisa ungdomar och vuxna i karate och simning samtidigt som han skapade ”en mötesplats som sammanför olika länder och åldrar”, som det står i en beskrivning som han visar upp när det är hans tur att komma in i besöksrummet. Sedan Nobahar fick avslag har han inte kunnat driva verksamheten men han har med sig tidningsklipp om den från Smålandsposten och ett intyg från integrationssamordnaren i kommunen som förklarar för Migrationsverket hur betydelsefullt Nobahars arbete är.

Nobahars historia liknar Farids. Hans pappa är död och han har inte heller hört av sin familj sedan han flydde ensam till Sverige. De har båda haft tillfälliga uppehållstillstånd, men fått avslag. Och ingen av dem kommer att kunna överleva i Afghanistan någon längre tid.

– Migrationsverket säger att om man har problem i sitt område så kan man flytta till ett annat, säger Farid. Men man kan inte bara flytta till en annan stad hur som helst. Man har ingenstans att bo, inget jobb. Det är inte som i Sverige att man kan få hjälp av regeringen.

Ett stort problem som både Nobahar och Farid tar upp är svårigheten att balansera mellan USA och talibanerna.

– Om man inte jobbar med talibanerna tror de att man samarbetar med amerikanerna och då blir man dödad direkt, säger Farid.

– Om man återvänder från Sverige frågar talibanerna varför man rest iväg, säger Nobahar. Är man muslim ska man vara med i jihad, tycker de. Jag vill inte det, jag vill inte döda någon. Ska jag dö med ett bombbälte runt magen?

Farid påpekar att han tycker att det är konstigt att Migrationsverket erkänner att det blivit värre i Afghanistan det senaste året, men att de ändå utvisar människor dit.

Medan jag pratar med Farid ringer hans mobiltelefon. Det är en vän som berättar att hon läst att ett plan kommer att avgå från Göteborg med destination Afghanistan på tisdagen. Enligt artikeln är det tre afghaner som just nu befinner sig på förvaret i Kållered som ska med planet. Farid, som tidigare under intervjun ändå haft någon form av optimism i rösten, tittar ner i golvet, lägger händerna över huvudet.

– Det finns ju bara tre afghaner här. Det är jag och Nobahar och en till. Det är ju vi.

Tidigare har Farid fått höra att han har tre veckor på sig att överklaga beslutet. Vi försöker ringa upp den polis som handlägger ärendet just nu, men det är bara en automatisk röst som går igång. Klockan är tolv och för dem flesta är det lunch.

– Du kanske också är hungrig? frågar Farid.

Själv har han inte kunnat äta eller sova sedan i fredags.

– Hur kan man få i sig mat när man vet att man snart ska dö?

Det var i fredags som Farid och Nobahar greps av polisen. Nobahar skulle till försäkringskassan och Farid erbjöd sig att köra honom dit.

Men några poliser bad dem att stanna och att sätta sig i polisbilen. Bilen är registrerad i Farids namn och han fick visa körkort och Nobahar fick visa ID-kort. Efter en stund ville Farid kliva ur polisbilen för att kissa. Det fick han inte. En polis greppade tag i honom så att han slog i huvudet i bildörren, berättar Farid.

– Jag förstår inte varför jag inte fick gå ur. Hade jag velat rymma skulle jag inte ha stannat bilen ifrån början, utan kört iväg. Men det gjorde jag inte.

Därför sitter han nu i Migrationsverkets besökssoffa i svart läder.

– Titta här, säger Nobahar och plockar fram några papper ur jackans innerficka. Jag har kvar papprena som jag skulle ha lämnat till försäkringskassan.

Båda killarna har samma kläder på sig nu som när de greps. De har inte kunnat åka hem emellan för att hämta kläder eller andra tillhörigheter.

– Jag hoppas att Sverige hjälper mig, säger Farid. Jag är 100 procent säker att jag kommer dö om jag skickas tillbaka. Människorna i Sverige är snälla, men Migrationsverket och polisen förstår inte. Har de inte barn själva? Om deras barn hamnade i min situation, hur skulle det kännas då?

– Om jag blir avvisad så tar jag livet av mig, säger Nobahar. Jag vill aldrig, aldrig mer åka till Afghanistan.

När det är dags för mig att gå kommer en man ur personalen och låser upp de tre dörrarna. När han håller upp den yttersta dörren tittar han på det gråa vädret och säger förstående till mig:

–Oj då, nu får du gå ut i regnet.

Kvar bakom alla dörrarna sitter Farid och Nobahar.

Yelah har försökt komma i kontakt med polisen angående om ett plan kommer gå till Afghanistan imorgon. Gränspolisen meddelar att de inte har någon sådan verkställighet inskriven i morgon, men att uppgifter kan komma sent och att det kan vara andra avdelningar inom polisen som har hand om det.

Det har varit ont om tid, och vi ber därför ansvarig inom polisen som vet någonting om Farid och Nobahar ska avvisas under tisdagen att kontakta: elin.schwartz@gmail.com