Kapitalismens
stöttrupper i fritt fall

Den kriminella oligarkins misslyckande är idag äntligen uppenbart för alla i Ryssland; det går inte längre att göra sig några illusioner om den ryska ekonomin. Den ekonomiska krisen har nu drabbat de privilegierade skikten av arbetarklassen i en utsträckning som var okänd under den gångna så kallade ekonomiska stabiliteten.

Miljontals arbetare över hela Ryssland har nu länge gått utan löner och dragits med en mycket låg levnadsstandard. Det är bara i Moskva som folk har kunnat njuta konsumtionskulturens frukter, eftersom löneläget där har varit relativt högt samtidigt som en stor del av de privata förmögenheterna har koncentrerats dit. Detta har - i bjärt kontrast till övergripande ekonomiska realiteter - resulterat i en blomstrande konsumtionskultur som, med sina löften om bättre tider, har försoffat stora delar av arbetarklassen.

Stödet till medelklassen

Genom att anslå 48 procent av budgeten till Moskva, och genom framväxten av en elitklass, har huvudstaden kommit att framstå i löftesrik dager, som en plats där en medelklassexistens (sedan länge många ryssars dröm) hade börjat etableras i större skala. Detta nya Moskva, så som det har designats av borgmästare Luzjkov, har fungerat som en slags Potemkinstad, ett ställe med blänkande fasader som döljer den bakomliggande fattigdomen. En stor del av det stöd som systemet har fått grundar sig i själva verket på illusionerna om Moskva. Att den ryska finanspyramiden nu börjar rasa samman drabbar de tusentals arbetare, som har hållit små och stora företag igång, som ett slag under bältet.

Det första stora problemet är risken för panik och utbredd inflation. Än så länge har någon större panik inte brutit ut. (Även om det måste nämnas att en del bankkunder som inte har fått tillgång till sina insatta medel har varit nära upplopp.) Jämfört med problemen 1992-1993 är läget lugnt, vilket högst sannolikhet beror på att den artificiella stabilisering av rubeln, som delvis förorsakade den nuvarande krisen, ändå fick folk att känna förtroende för den ekonomiska utvecklingen.

Till skillnad från den fatalism som rådde under det tidiga 90-talet är det idag många som inte vill tro det värsta, att allt är förlorad. Tillräckligt många har lagt upp reserver i kontanta medel, och har inte heller utsatts för att bli utan lön i månader - de kommer inte att begripa förrän de blir lika hårt pressade som de gruvarbetare, lärare och forskare som inte har fått lön på länge. Alla har visserligen fått det svårare, men många väntar fortfarande på dråpslaget.

Yuppies utan pengar

Många högavlönade yuppies blev förfärade när de inte kunde ta ut pengar från sina bankkonton. (Situationen var ännu värre för dem som i mitten av månaden fick lönen insatt direkt på banken.) Det finns risk för att dessa banker går i konkurs eller inte förmår göra utbetalningar under avsevärd tid framöver. De största förlorarna är de bankkunder som har sparat sina pengar i rubel, i tron att valutan hade stabiliserats, och de som har investerat i kortfristiga värdepapper. Dessa personer står nu inför insikten att allt deras arbete har varit förgäves; systemet arbetar sannerligen inte för deras bästa.

Trots att många saknar sympatier för yuppies, eller för folk med pengar över huvud taget, så är det ett faktum att en vitt utbredd sympati för dessa människor bidrar till att beröva folk i gemen deras illusioner, och just det kan bli till en tändande gnista över hela landet. (Av den anledningen vet regeringen att den måste göra mer för att skydda dessa människor än för att hjälpa gruvarbetarna.)

Om man studerar revolutioner och deras historia, så står det klart att stora uppror sällan härrör enkom ur de fattigaste samhällslagren; tvärtom så har de största sociala omvälvningarna skett när bourgeoisiens intressen har sammanfallit med de fattigas och arbetarklassens.

De som nu drabbas i Ryssland är bland andra folk med viss makt och i åtnjutande av viss sociala respekt. De är kapitalismens stöttrupper och om de förlorar tron på sin sak, så kommer oundvikligen någonting att hända.

Ryssarna önskar stabilitet

Är en ny revolution möjlig i Ryssland? Det måste framhållas att ryssarna är tröttare på förändringar än de flesta andra; vad de helst av allt önskar är stabilitet, vilket delvis förklarar att protesterna ännu inte har varit starkare. Allt kommer att bero på vilken känsla av stabilitet som regeringen kan erbjuda; vad som verkligen kommer att sätta folk i rörelse är kaos och undergångsstämning.

Det går inte att säga något säkert om ekonomins framtid; pyramiden har störtat samman, men kanske kan man lura tillräckligt många människor att försöka stötta upp den igen. Vi får vänta och se.