YELAH

Högerns grepp om domstolarna

Nämndemännen ifrågasätts av juridiska professorer. Martin Larsson föredrar att dessa professorers politiska grundvalar och praktiska inriktning ifrågasätts offentlig, för att sedan passeras till ett igenstängt museum för glömda diskurser.

Så var Madeleine Leijonhuvud ute i borgerlig media igen. Denna gång är det systemet med nämndemän som står i centrum, ett system hon i princip vill avskaffa eftersom det gör att människor som inte är utbildade i juridik är med vid dömandet. “Det är svårt att tänka sig motsvarande system i sjukvården”, säger hon till dn.se.

Det är i och för sig också svårt att tänka sig att det skulle gå att jämföra patienter med parter i ett mål. Juridik handlar allt som oftast om statlig konflikthantering. Man kan säga vad man vill om det, men det är i vilket fall sällan läkarens uppgift att möta två parter med motstående intressen. Det är kort sagt svårt att jämföra en tingsrätt med ett sjukhus.

Denna konfliktfrånvända metafor bör dock inte ses som ett misstag. Genom jämförelsen förvandlas domslut till tekniska ingrepp på samhällskroppen, vilket gör tankarna till del av en konservativ tradition, där kroppen antas ha en funktion, även om delarna har olika uppgifter. Konflikter skulle där kunna jämföras med sjukdomsförlopp, där den ”gemensamma” samhällskroppen i slutändan hotas. Ingen klasskamp här. Fötterna, nämndemännen, skulle med denna metafor inte blanda sig i huvudets, domarnas, göranden.

Expertväldets motsägelser

Med samma logik skulle dock också hennes egna inlägg i olika debatter kunna avfärdas som en lekmans – en nämndemans – fria tyckande i en fråga som inte faller inom hennes professionella kompetens. Leijonhuvud har genom åren debatterat mot homoäktenskaps rätt till adoption, mot pornografi, mot ateistiska tankar, och mot Göran Lambertz när denne hävdade att det fanns oskyldigt dömda i svenska fängelser – något som idag är ett bortglömt inlägg – men också mot Sverigedemokraterna.

Det skulle naturligtvis ha varit en lättnad för en stor mängd personer, som av olika anledningar kan se sig som bättre insatta i de olika frågorna Leijonhuvud berört, att slippa se hennes moraliskt högtravande inlägg, dränkta i konservativ, mörkblå färg. I min drömvärld skulle Leijonhuvuds ideologiska grund vara förpassad till ett bortglömt museum för dammiga diskurser – dit Leijonhuvud själv vill placera nämndemännen.

Viljan till hegemoni

Det är alltså inte viljan till hegemoni jag vänder mig emot; är det inte egentligen skenheligt att hävda att man inte strävar efter att ens övertygelser ska vara allmängods? Det jag har svårt att

Vad gäller Stockholms universitet, där Leijonhuvud undervisar, bör det dock påpekas att juristutbildningen fick betyget ”bristande kvalitet” i Högskoleverkets senaste granskning. De korporativistiska juristföreningarna på universitetet, med en representativitet som inte ens når upp till ”bristfällig”, gick ut samma dag för att försvara utbildningen, bland annat med hänvisning till de nära banden med ”arbetslivet”, särskilt närheten till ”många av de största affärsbyråerna” – vilket inte kritiserades i granskningen, men som borde kritiseras.

Grunden är kanske inte så solid som Leijonhuvud vill framställa den, men det största problemet är ändå att såväl hennes debattinlägg, som talespersonerna i ”studentorganisationerna”, är en del av den starka dominans som en viss samhällsgrupp, och en viss tanketradition, som har en hegemonisk ställning i svenska domstolar.

Domstolen som politiskt slagfält

Som Leijonhuvud borde veta har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under många år försökt kontrollera domarkårens politiska inflytande genom olika system, i första hand genom omfattande förarbeten som minskar möjligheterna för olika tolkningar av lagarna som stiftas – en ganska unik lösning. Nämndemännen är en del av dessa försök. Analysen om att de spelat ut sin roll, som Leijonhuvuds kumpaner också framfört, kan därför sägas stämma: högern har tagit över statsapparaten, och har mindre benägenhet att kontrollera sig själv vänsterifrån. Kanske är det detta som bör diskuteras. Hur domstolarna kan ha drivit mer åt höger på senare år.

Ett försvar av systemet med nämndemän skulle därmed kunna ses som ett motstånd mot ytterligare högervridningar av samhället. Ändå känner jag mig fången i det nät Leijonhuvud spänt upp. Plötsligt blir den enda möjliga hållningen just att försvara nämndemännen, med de ramar Leijonhuvud målat upp.

På lång sikt borde såklart målsättningen vara att måla om de hegemoniska ramarna, inriktat på rättsväsendets hjärta. På lejonets huvud. Men än så länge kanske vi får nöja oss med tassen.