När valrörelsen blivit en intetsägande propagandacirkus och framtiden efter valet känns hopplös oavsett utgången, så går ingenting upp mot lite peppande kampmusik. En sådan låt är Mattias Alkberg Bd:s Don Quixote.
Ständigt dessa jobb. Det talas om dem överallt, hela tiden. Hur de ska skapas och hur fler ska jobba längre. Varför talar ingen om hur vi ska slippa dem?
Det skulle kunna vara rörande att se hur överens den borgerliga regeringen och den rödgröna oppositionen är om en sak: att jobben är den viktigaste valfrågan. Men det är ju inte ett dugg rörande. Det är bara motbjudande att se dem obekymrat upprepa samma haranger om att det måste skapas fler jobb, fler måste arbeta och alla måste arbeta längre. Det som för tio år sedan var fullt diskutabelt, friår och sex timmars arbetsdag, skulle med all sannolikhet skrattas ut idag.
Men mitt i denna enighet kan det ju vara på sin plats att fråga sig: vem vill ha alla dessa jobb? Vem vill ärligt talat jobba heltid? Gå upp halv sju, åka till jobbet vid halv åtta, jobba från åtta till halv fem, komma hem halv sex, laga mat, eventuellt umgås lite med barn/familj/vänner någon timme eller två och sen gå och lägga sig. Dag ut. Och dag in. Är det överhuvudtaget någon som vill leva så? Lönearbete på heltid är ingen ”rättighet” – det är ett straff. Vad som snarare borde vara en rättighet är att själv få äga sin tid, sin kropp och kunna leva ett drägligt liv ändå.
Lönearbete är prostitution utan sexuella inslag. Större delen av din vakna tid ska du sälja dig till någon annan. Och alldeles oavsett vad du jobbar med så är resultatet att du aldrig får fullt betalt för vad du gör. De stora pengarna går någon annan stans. Till chefer, ägare och aktieägare. Till människor vars hela syfte med tillvaron är att leva på andras arbete.
Detta är föga oväntat ingen valfråga. Helt enkelt för att parlamentarisk politik handlar om att förvalta det kapitalistiska projektet – inte om att tillfredsställa människors behov. Kapitalet har behov av mer arbete för att växa – det är så och endast så det kan föröka sig. Mer arbete, gärna längre dagar, men framför allt fler år.
Sex timmars arbetsdag hade kunnat vara en utmärkt språngbräda för en diskussion om varför produktiviteten har fördubblats sedan 1970-talet (det två gjorde då gör en idag, tack vare bland annat teknologiska framsteg) men varje person trots detta jobbar 100 timmar mer idag än då. Varför ska vi arbeta så mycket om vi inte behöver? Varför ska så många slita ut sig och samtidigt så många hållas nere i en arbetslöshet som innebär social stigmatisering och ekonomiska svårigheter, när vi lika gärna skulle kunna dela på de nödvändiga jobb som måste utföras i samhället och arbeta tre eller fyra timmar per person och dag? Resten av tiden kunde vi ägna åt oss själva och våra närmaste.
Hörde jag någon säga att det skulle bli mycket dyrare? Fråga dig i så fall för vem.
MATS RUNVALL
Det närmar sig snart, dagen då demokratin får ett tydligare ansikte, den 19 september. Dagen då du som svensk medborgare kan lägga din röst på ett valfritt parti – eller snarare block som överensstämmer med dina åsikter.
Det du gör den dagen är en demokratisk handling. Eller är det verkligen det? Demokratibegreppet har urholkats under flera decennier då parlamentarismen varit rådande, ett centraliserat styre där makten har förflyttats till ett fåtal utvalda människor i Sverige och Bryssel där det i stort sett är omöjligt att påverka vilka lagar som fås igenom. Ett Sverige där sjuka människor pressas ut till arbete för att de är utförsäkrade, ett Sverige där kvinnor tjänar 83 procent av männens löner.
Ett Europa där den paramilitära gruppen Frontex jagar och deporterar flyktingar som flyr från sin miserabla tillvaro, ett Europa där systematisk uppfödning och intensiv handel med djur är fullt tillåtet. Skendemokratin gör sig väl påmind när lagar som ovanstående stiftas och realiseras, lagar som inskränker individers rättigheter och raderar en enda chans att uppnå ett samhälle fritt från auktoriteter. Staten gillar passiva observatörer, som lutar sig bakåt och föga intresserat tittar på när ett nytt förslag, ett nytt tvång läggs fram. Makthavarna har stora händer för att kväva oss och stora munnar fyllda med osanningar för att vilseleda oss. Hur många gånger har du inte hört under valrörelsen att ”vi ska öka sysselsättningen” eller ”vi ska minska segregationen”?
Charlotte Wilson skrev år 1886 att staten är motorn till klassamhället och att äkta demokrati där makten ligger i folkets händer aldrig kan utvecklas i ett kapitalistiskt samhälle. Hon hade så rätt. Passionen jag brinner för brinner inget parti för. Passionen för att krossa djurförtrycket, utplåna rasismen och göra slut på sexismen kommer finnas oavsett vad jag röstar på och aldrig att genomföras i detta statsskick, eftersom politikernas sug efter makt och översitteri väger tyngre än detta. Min röst som består i att kryssa i den rutan som kommer styra politiken de kommande fyra åren räknas som ett förtroende för politikerna. Ett förtroende som inte existerat hos mig, eftersom jakten efter ökat styre, mer kapitalism, mer orättvisor styrt partipolitiken alltför länge.
Det återkommande valet präglas av valfläsk och skådespel som kan få godtrogna människor på fall och manipulera folket att tro att röstning är en samhällsinsats. Det är det definitivt inte, vi kommer dessvärre inte leva i ett anarkistiskt samhälle ifall vi inte gör motstånd eller civil olydnad. Motstånd och olydnad är som de flesta vet illegalt, och det var det redan då Emma Goldman skrev ”Anarchism: What it really stands for” för över hundra år sedan. Staten är rädd för oss. De som sitter på makten är rädda för att människor organiserar sig och brinner för något som går emot deras linje, de är rädda för omstörtning.
Vi måste börja se anarkismen som ett redskap för att förbättra detta samhälle och utgå från att det är möjligt att skapa en värld där jämlikhet är givet oavsett vem du är. Vi måste börja inse att taktikröstning är onödigt och spiller tid, vi måste börja våga stå för våra värderingar även när alla i ens omgivning vill övertyga en om motsatsen.
ANAHITA APIFERA
Tycka vad man vill om Mikael Wiehe men den här känns rätt aktuell fortfarande, och kanske alldeles särskilt just nu.
Snart är det återigen dags för tjuvarnas marknad: när vi får ynnesten att välja vilka välavlönade politiker som ska lura och bedra oss de närmaste fyra åren.
Mest impopulära av alla är Sverigedemokraterna, partiet som klev upp ur vit makt-geggan och lyckades omformulera sin fascism till något slags folkhemsnationalism. De är välförtjänt utskällda och eventuellt på väg in i riksdagen. Och alla förfasas. Mest av alla förfasas de goda liberalerna som inte missar ett tillfälle att kontrastera sin egen förträfflighet mot SD:s ondska. Upplysning mot rasistisk dumhet.
Och SD:s politik är ytterst motbjudande. Inget snack om saken. Men frågan är hur mycket mer motbjudande de är än exempelvis moderaterna? De har en migrationsminister som ansvarar för tusentals utvisningar till tortyr, fattigdom och misär. Under hans ledning förklarar Migrationsverket att det är helt i sin ordning att skicka tillbaka ensamma flyktingbarn till Malta och att förhållandena där är goda. Trots att alla verklighetsförankrade undersökningar visar på motsatsen.
Eller folkpartiet för den delen. De har en intergrationsminister i Nyamko Sabuni som föreslår att invandrare ska få lägre löner och kortare föräldraledighet.
Och dessa figurer tar sig ton om SD:s rasism. Det går ju verkligen att fråga sig i vem den vanlige muslimska invandraren ser det största hotet? Jimmie Åkesson? En clown som likt den värsta sortens konspirationsteoretiker mässar på om hotet från islam i alla debatter han hamnar i. En tragisk figur utan politiskt inflytande som utan några som helst utsikter till framgång slåss för att förbjuda islam i Sverige. Och som leder ett parti som inte ens idag kan fylla alla sina kommunfullmäktigestolar.
Bör vi inte snarare ställa oss frågan: kommer inte det största hotet i själva verket från folkpartiet? Som driver på om burkaförbud i regeringsställning. Som via Sabuni för fram de idéer som beskrevs ovan. Som vid förra valet lanserade idén om ett ”språktest” och en nationell kanon – allt för att försöka kristallisera ut den ”nationella identiteten”, en modell lånad direkt från Dansk Folkeparti i Danmark.
Jimmie Åkesson försöker driva sitt rasistiska opinionsarbete via suggestiva reklamfilmer som blir stoppade av de stora tv-bolagen. Folkpartiet däremot driver en lika rasistisk agenda från ministertaburetterna med reell makt att materiellt försämra i vardagen för tiotusentals svenskar med invandrarbakgrund.
Om nu Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen lär de inte behöva oroa sig över hotet om utfrysning. Det finns ju redan partier som driver deras politik.
MATS RUNVALL
Det är inte självklart för en frihetlig socialist att rösta i ett parlamentariskt val. Det samhälle vi vill se är ett som är betydligt mer demokratiskt, där var och en uppmanas delta i de beslut som berör en.
Besluten över våra liv ska inte fattas av ett fåtal icke-valda kapitalister i armkrok med ett fåtal byråkrater som vi väljer vart fjärde år (och som sedan gör vad fan de vill). Men under vissa omständigheter ligger det i vårt intresse att göra oss av med vissa skräckexemplar av makthavare. Ett sådant tillfälle ges den 19 september. För de fyra åren av borgerligt styre har verkligen varit en skräckperiod. För de arbetande, de arbetslösa, de funktionshindrade, för kvinnorna, för hbtq-personer, för flyktingar, klimatet och alla levande väsen. Massutvisningarna av irakier, hetsen mot de sjukskrivna, fiaskot under svenskt EU-ledarskap i Köpenhamn och krigets Afghanistan är några av de saker jag kommer komma ihåg.
De rödgröna erbjuder inget hållbart alternativt. De har ingen ambition att reparera det svårt sargade välfärdsbygget, vissa delar kanske de rentav fortsätter riva ned – vi har ingen egentlig makt över det i ett parlamentariskt system. Men att inte rösta den 19 september är inte heller hållbart. Det är potentiellt att bidra till fyra år till av Alliansens skräckpolitik och i värsta fall att stärka de bruna Sverigedemokraterna. Så gå och rösta för att sänka Alliansen och SD, även om ni inte gillar Mona, Maria och Lars. Men låt det inte sluta där, engagera er i kampen för en bättre värld!
ARASH HAKIMNIA