Den djuriska revolutionen

Ordet "eco warrior" har sitt ursprung hos USAs indianer. En "eco warrior" respekterar vår jord med alla dess djur. En "eco warrior" arbetar radikalt antingen i miljökampen eller i djurbefriargrupper. En äkta "eco warrior" är t.ex. Paul Watson, kapten och ledare för Sea Sheperd, en utbrytarorganisation från Greenpeace. Paul Watson kritiserar Greenpeace med orden "Greenpeace enda syfte är att bevara...Greenpeace". Sea Sheperd arbetar med extremt radikala metoder t.ex. att ramma valfångstfartyg med högfart i syfte att sänka dem. För många är sedan tog sig två aktivister in på Island. Den ene, Ron Coronado, lever nu under jord någonstans i världen, då han är efterlyst av amerikanska myndigheter för sina "brott", dvs för sitt engagemang för jorden och dess invånare. På Island lyckades dessa två aktivister sänka så gott som hela Islands valfångstflotta.

I England bildades Band of Mercy, en radikal djurbefriargrupp som senare bytte namn till Animal Liberation Front. De engelska aktivisterna var trötta på allt tjafs, skitsnack och passivitet som förekom i de traditionella djurskyddsföreningarna. Den smörjan befriar inga djur i nuet. Möjligen kan sådana föreningar ha en viss betydelse på lång sikt. Vem som helst fick kalla sig Animal Liberation Front (ALF) så länge man arbetade radikalt och utan våld mot sina medvarelser. Man utsåg en kontaktperson/presstalesman som de olika cellerna i ALF kontaktade efter sina aktioner.

ALF är en effektiv och hårt arbetande organisation som för en kamp, inte bara för djurs rätt, utan mot den engelska polisen och Scotland Yard. Många ALF:are har ställts inför rätta och dömts till långa fängelsestraff. T.ex. Ronnie Lee (en av ALFs grundare i England) sattes i fängelse i mars 1986 och släpptes ut hösten 1992. Geoff Sheppard och Sean Crabtree dömdes till fyra år vardera. Dock har dessa dryga straff ingen som helst avskräckande effekt, snarare tvärtom.

Efter att ALF funnits i många år i England och lite senare också i USA bildades det svenska ALF, DJURENS BEFRIELSE FRONT, tidigt på året 1985. Vi var då fyra personer i gruppen. Efter en massa research utfördes den allra första fritagningsaktionen den 16 juni 1985. Tre DBF:are bröt sig in på Tandläkarhögskolan i Malmö och fritog två hundar som användes i försök. Sydsvenska massmedia sprang omkring alldeles yra över detta radikala osvenska tilltag. Hundarna fördes ut ur Malmö trots alerta poliser.

Vid den här tidpunkten hade vi ingen aning om att DBF skulle finnas till även i framtiden. Vi trodde att vi bara skulle klara av ett fåtal fritagningsaktioner och sedan tvingas lägga av. Idag nästan tio år senare finns DBF fortfarande kvar, fortfarande fritas djur i stort antal från sina bödlar. Av den ursprungliga DBF gruppen finns bara en person kvar. Nu, snart 50 aktioner senare, kan vi konstatera att DBF är här för att stanna.

Massmedia har förstås tröttnat på att rapportera om våra aktioner. Det är ju inte häftigt att tjugotvå försöksdjur fritas från ett försökslabb. Nää det skall vara spektakulära grejor. Men om några människor hade t.ex. fritagit tjugotvå politiska fångar i en diktatur hade massmedia råkat i extas i veckor. Djur har tyvärr inget värde. Det anses att djur skall vara mat, läder, ägg, mjölk, ull, underhållning, jaktbyten, försöksdjur, päls m.m. m.m. i all oändlighet.

I DBF anser vi att alla djur har rätt till respekt och beskydd. Denna respekt och beskydd kan djuren endast få via fritagningar. Det kommer aldrig att lagstiftas mot utnyttjandet av djur. MÂnga djurskyddsföreningar påstår sig värna om djuren samtidigt som de äter en hamburgare eller sitter med i djurförsöksetiska nämnden och tillstyrker djurförsök. Med en sådan attityd förlorar man trovärdigheten. Att bara vara för att värna om "gulliga" djur eller utrotningshotade djur är löjeväckande. Antingen värnar man om djur eller så inte alls. Därmed är det tyvärr så att de enda verkliga djurskyddsorganisationer är just DBF-liknande sådana.

En typisk DBF:are är inte en övermodig machotyp klädd i kamoflagekläder. En DBF:are instämmer naturligtvis i ovanstående, är beredd att eventuellt åka fast och ta sitt straff, är i kontakt med sina känslor och kan erkänna rädsla o.d. En DBF:are använder inte våld annat än i extrema situationer och då endast för att försvara djur, sig själv eller medaktivister. Dessutom måste man ha energi och uthållighet, djur som fritas i t.ex. Lund skall direkt efter fritagningen köras till Härjedalen och sedan skall man hem hela långa vägen, det kan bli arbetspass under extrem psykisk press i uppåt två dygn utan sömn. De flesta som ansöker om att få bli DBF:are ratas p.g.a. fel inställning. Är man ute efter att vara cool, få vara med om ett ovanligt äventyr kan man bara glömma det hela.

I DBF har vi fritagit marsvin, apor, får, hundar, katter, kaniner, chinchillor, höns m.m. m.m. Tyvärr är vi hela tiden beroende av hem till "våra" djur. De fritagna djuren skall ha någonstans att ta vägen efter fritagningen. Detta gör att tillgången på hem bestämmer vilka djur och hur många som skall fritas. En fritagning kan kosta, grovt räknat, ett par tusenlappar, så pengar är också en avgörande faktor.

I DBF anser vi det vara av yttersta vikt att stödja fängslade djurrättsaktivister genom brev och muntra tillrop. Adresser finner du på annan plats tillsammans med adresser till olika grupper.