Om krig i Europa och om
svensk solidaritet

Det är för gulligt. Men visst, det låter bra.

Man måste kunna ta ställning mot kriget i Bosnien, sägs det, särskilt i freds- och vänsterkretsar.

Varje gång frågar jag mig - vem fan är för?

Visa mig en enda person i Europa - svensk, fransman, bosnisk serb eller muslim - som skulle ställa sig upp och hävda att han eller hon var för kriget...

Fast ibland slås jag av misstanken att det kanske är precis så det är.

Åtminstone hos svensk arbetarrörelse, de så kallade intellektuella och likaledes påstått fredskämpande varelser.

Alla de som säger sig vilja fred men som bara talar om krig.

En efter en framträder de på debattsidor, i TV-program, på gator och torg. Förståsigpåare som säger sig företräda humanism, hög moral och fredsrörelse. I nästa andetag kräver de flygbombningar och fritt fram för fler vapen i området.

Det är naturligtvis så att de menar väl. Tyvärr är det dessutom uppenbart att de inte vet vad de pratar om.

TYST OM SVENSKA VAPEN

Dessa demokratins fanbärare talar högtravande om Sveriges ansvar och om vikten av att bryta passiviteten. Däremot nämner de icke med ett ord det faktum att Sverige - med en socialdemokratisk regering i spetsen - i allra högsta grad var aktivt när det gällde att sälja vapen till Jugoslavien långt efter det att varningssignalerna ljöd höga om vad som hända kunde på Balkan.

För den som stått intill blänkande nya och helsvenska luftvärnskanoner när de avlossas ner mot civilbefolkningen i Sarajevo handlar ansvarstagandet för Sveriges del om en hel del annat än nya bomber, fler döda och självklara ställningstaganden.

SVENSKT GRANATSPLITTER I FLYKTINGBARN

Soldaterna i Bosnien kallar vissa kanoner för Bofors. Bondpojkar, arbetare och före detta servitörer som inte bryr sig om vapenexport eller har så noga reda på ursprungsland eller politik, men som inte tänker låta fienden ta över deras gård eller glömma att de andras granater slitit sönder bröder och barn.

"Fyrtio millimeters Bofors". Så säger arbetarpojkarna vid fronten. Enligt uppgift alldeles för långsam för att fungera som effektivt luftvärn men ett vapen som duger gott till att beskjuta städer och byar på rutin. Resultatet ser vi på TV, strax efter "Fångarna på fortet", och vi förfasar oss över barbariska slaver och krigshetsande politiker. Stackars barn.

I Sverige finns flyktingbarn från Bosnien med svenskt granatsplitter kvar i kroppen. Boforsgranater, berättar ungarna för den som orkar lyssna. Som tur är har inte heller barnen förstått att Bofors är ett svenskt och statligt företag.

Vi har tjänat en hel del pengar på de döda barnen i Bosnien, gott folk.

På kriget. Samma krig som vi kräver ett slut på, nu när vi i direktsändning ser vad svenskt stål åstadkommer när det träffar människor av kött och blod. Små barn, till exempel.

SAMMA HERRAR ÖVERALLT

För så är det beskaffat med krig, att människor dör och i Bosnien dör människor varenda dag. Många, alldeles för många och betydligt fler än vad vi någonsin får veta, åtminstone inte förrän massgravarna grävs upp och liken ska räknas, en dag när kriget är slut.

För så är det med militärer, att de ogärna talar om förluster på egna sidan, hellre då om den andras. Vill man så kan man lyssna till räkneexempel av den högre skolan i Sarajevo där alla närvarande kan lyssna till alla sidors radiosändningar.

Regeringsstyrkorna som domineras av bosniska muslimer styr naturligtvis över sina radiostationer - det är ju krig som sagt - och de låter meddela att de egna förlusterna varit små men att serbiska sidan lidit stort nederlag med hundratals döda. De bosniska serberna har sin egen regering, precis som de bosniska kroaterna och dessa gruppers ledare styr givetvis över sina journalister. Tro inget annat.

Deras radio säger samma sak. Fast tvärtom.

Och på hotellrum och militärt styrda press-center står andäktiga utlänningar och lyssnar. Journalister, krigskorrespondenter, sådana som undertecknad. Alltför ofta lyssnar vi till ena sidans siffror och sedan rapporterar vi hem, till redaktioner, tittare och läsare i våra hemländer.

Som om det vore sant.

LÖGN OCH LIVSVIKTIG PROPAGANDE

På så vis får världen veta att granaterna regnat över civila i Sarajevo en dag när granaterna faktiskt råkade komma inifrån staden.

Att sjukhuset i Gorazde terrorbombades och att drivor med döda barn och kvinnor låg på gatorna när sanningen var att regeringssidan placerat tungt artilleri inne i sitt eget sjukhus och att siffrorna om skadade och döda var överdrivna med många hundra procent och att de flesta av offren var soldater. Lika illa det, men inte lika säljande.

Döda barn säljer bättre. Ingen bryr sig om unga män i uniform.

Inte heller bryr sig särskilt många om att läsa de långa rapporterna från FN och andra, måhända pålitligare instanser, som ändock produceras och som ger en helt annan bild. En bild som ligger långt närmre sanningen än vad krigspropagandan någonsin kan göra, men som sällan publiceras eftersom få tidningar tycker om att erkänna att de hade fel, att de låtit sig luras.

För så är det med lokal journalistik i krig, att den lyder under samma herrar som soldaterna och resten av befolkningen, nämligen armé och krigsregering. Likaså lyder de tre sidornas tolkar, guider, chaufförer och hjälpsamma invånare under samma befälhavare och det får man bara inte glömma bort som besökare, hur trevliga de än råkar vara.

VARKEN ÄNGLAR ELLER DJÄVLAR

Det är krig och i krig är allt tillåtet. Det som för en utomstående kan verka oviktigt, kan betyda skillnaden mellan liv och död för de människor som tvingas leva i Bosnien.

Serber, kroater eller muslimer. Bosnier alla.

För så är det med vår bild av kriget i Bosnien, att vi gärna glömmer bort att där levde människor av alla de slag innan kriget bröt ut. En tredjedel serber, omkring femton procent kroater, cirka 44 % muslimer och resten zigenare, judar, ungrare och andra minoriteter. Det är dessa människor som nu slåss, som skjuter ihjäl varandra och som kräver att deras krav tas på allvar av oss som har turen att få leva i fred.

För så är det tyvärr med inbördeskrig, att de stridande parterna ofta har lika berättigade krav och lika goda skäl att slåss. Besvärligt för oss som gärna ser världen som svart eller vit, ond eller god.

Men det finns inga änglar i Bosnien och inte heller några etniska djävlar.

Nog hade det varit lättare då. Inte så komplicerat, så svårt att förstå och bra mycket enklare att peka ut syndabockar för att sedan släppa tonvis med bomber på dessa onda krafter. Så som nu vänsterradikala fredsivrare föreslår dag ut och dag in.

När började svensk arbetarrörelse att förespråka Vilda Västern-lösningar på världsproblematiken?

VAPENEMBARGOT ETT SKÄMT

"Häv vapenembargot". Det kräver inte bara amerikanska mörkermän i senaten utan också svenska fredsaktivister inom vänstern, ledande KDS-politiker samt en hel drös intellektuella som ser chansen att framstå som beslutsamma och modiga på kultursidorna. Vad vill då dessa människor? Sälja fler vapen?

Det må gälla republikaner i USA men förhoppningsvis inte kloka svenskar. Vapenembargot var, och är, ett skämt och ett spel för gallerierna. Det finns många bristvaror i Bosnien men vapen och ammunition hör tyvärr inte dit. Inte på någon sida.

Vägarna förbi det påstådda embargot har varit många. Den period som tragiskt nog kallats vapenvila och som löper ut när april blir maj, har av alla sidor använts för att rusta sig inför vidare strider.

Strider med bättre, tyngre och farligare vapen. I det avseendet har vi bara sett början av kriget. Hur många vet att det som kallas tungt artilleri, de stora kanonerna för oss amatörer, knappt har använts alls.

Än så länge.

OINTRESSANTA DÖDA

Doboj är en stad i centrala Bosnien, lika omringad av muslimska styrkor som Sarajevo är omringat av serbiska. Civila i städerna, fienden i bergen runtomkring. De små granater, 40 millimeters och ofta svenska, som trasat sönder Sarajevo på muslimska sidan, är mindre än de 128 millimeters som fallit under två år i serbkontrollerade Doboj. De senare räknas till tungt artilleri, sådant som vi förleds att tro att regeringssidan inte har.

Men det har regeringssidan och det har de bosniska serberna också och Gud hjälpe alla dessa människor när deras ledare beslutar sig för att börja använda dessa vapen lika rutinmässigt som man idag avfyrar de små granaterna.

Av någon anledning får vi inte veta så mycket om vad som händer i Doboj. Detta trots att staden är mer skadad än Sarajevo, trots att skolor och sjukhus träffas varje vecka, trots att staden är fylld av flyktingar, av civila kvinnor och barn. Kanske är dessa döda ointressanta då de inte stämmer in i de radikalas åsikter om svart eller vit, ond eller god?

Tänk om världen vore så ensidig som KDS-kvinnornas ledare och stora delar av svensk vänster vill ha den till? Om det bara fanns en enda skurk och bara enkla lösningar på stora problem och mångfacetterade konflikter?

Nog vore det förträffligt och alldeles underbart. Som i sagorna.

KRIG VARKEN SCHACKPARTI ELLER NINTENDO

Både kravet om hävt vapenembargo och ropen om flygbombningar av serbiska ställningar brukar motiveras med att Sverige bör upprätthålla någon sorts moralisk värdighet genom att verka för att parterna i konflikten blir jämlika...

Snälla nån, det är inte fråga om Nintendospel eller ett schackparti! Än en gång, ju fler vapen, desto fler döda. När började arbetarrörelsen använda ordet jämlikhet som ursäkt för upprustning och terrorbombningar?

Det liknar själva fan när fredsivrare ropar på mer vapen och flygbombningar över ett område stort som Jämtland och med bara berg. Det räcker med att gå till sin lokale hemvärnsofficer för att få besked om hur horribla dessa krav är. Den som tvekar kan ju åka ner och besöka området, prata med de människor som lever omkring de för fredsivrarna så attraktiva måltavlorna. Titta på det tunga artilleriet och konstatera att det mestadels är placerat inne i städer och byar, mitt ibland den civilbefolkning som man säger sig vilja beskydda. Det ger dessutom besökaren en unik chans att bedöma hur ont om vapen de stridande har, eftersom en och annan granat med all säkerhet kommer att detonera kring hans eller hennes person, oavsett på vilken sida men befinner sig.

NATIONALISTERNA BUGAR OCH TACKAR

De flesta "kraftfulla" åtgärder som vidtagits hitintills har för det första baserats på iscensatta massakrer och för det andra bara gagnat alla sidors nationalister och krigsherrar.

Den omtalade "marknadsplatsmassakern" i Sarajevo ledde direkt till att man ställde bosnienserberna inför ultimatum. Om de inte drog tillbaks sina tunga vapen så skulle de flygbombas. Den undersökning som FN sedan utförde på plats drog slutsatsen att det var omöjligt att avgöra vem som var skyldig till attentatet. Hemligstämplade rapporter offentliggjordes bland annat i Franktike, och där kunde man läsa att massakern troligtvis orsakats av att en sprängladdning placerats på platsen för att väcka omvärldens avsky, något som naturligtvis inte bosnienserberna i bergen varken kunnat genomföra eller ens haft intresse av.

TUSSILAGO OCH ATT DÖDA SINA EGNA

Ibland är det svårt för oss här i freden, bland Bingo-Lotto och tussilago, att förstå hur desperata människor i krig faktiskt är. Vi har svårt att begripa hur någon kan vilja döda sina egna i opinionsbildande syfte, men så är det tyvärr med krig. Den som tror att ändamålen helgar medlen är beredda till mycket. Det gäller bosniska presidenter likväl som demonstrerande anarkister i Sverige.

Vad får då omvärldens alltför naiva tilltro till modern krigspropaganda för konsekvenser? Sjunker stridsviljan hos serbiska soldater när de anklagas för massakrer och krigsförbrytelser på löpande band?

Nej. Naturligtvis inte. Tvärtom ser de fler och fler orsaker till att inte lita på någon annan än sina egna ledare. Dessutom mindre och mindre skäl att kriga på "hederligt" vis.

Precis som sanktionerna mot Serbien inte har haft någon annan effekt än att oskyldiga civila dött på grund av brist på mat och medicin, och att den organiserade brottsligheten kunnat ta över landets ekonomi. Landet har därigenom svetsats samman i en envis och styvnackad kamp mot resten av världen.

Tack för det, rättfärdiga omvärld. Nationalisterna tackar och bugar.

Precis som de bosniska muslimernas mer fundamentalistiska ledare vädrat morgonluft när omvärldens tomma ord om solidaritet visat sig vara gallimatias. Fler och fler regeringstrupper strider nu under det heliga krigets tecken, alltfler vänder sig till fanatiskt religiöst utövande och konstigt vore det annars. Någonstans måste man finna tröst och motivation.

Bägge dessa sidors folk resonerar nu på samma vis. Ingen bryr sig om våra barn. Ingen tror på oss. Ingen tänker hjälpa oss att få fred under rättvisa villkor. Återstår krig i full skala. Må bäste man vinna och slagfältet avgöra var gränserna ska gå. Är det den lösningen vi vill se? Förstår vi hur många döda ett sådant scenario egentligen innebär och har vi orkat ta till oss att det är vad som troligen kommer att hända under våren och sommaren, då när vi själva dukar upp sill och nubbe mellan bad och pilsner?

Vilket val ger vi människorna i Bosnien?

VISUMTVÅNGET EN SKAM

Sveriges och EU:s vävilja och engagemang för tre av Europas nödlidande folk är föga imponerande. Land efter land stängde sina gränser för människor som ville fly från helvetet. Visumtvång.

Det är ett hån mot allt vad medmänsklighet heter och stor förbannad skam vare över alla de som deltog i beslutet.

Sover de gott om nätterna, månntro, och vad säger alla debattörer som så gärna talar om Sveriges ansvar?

Det finns nämligen ett alternativ som alla tre sidors soldater tycks eniga om, en lösning som kanske skulle kunna få slut på kriget i Bosnien. Utan fler döda.

Det är att att låta alla få, åtminstone tillfällig, asyl i fredligt land. Om Europa, USA och den muslimska världen, om alla de som ropar högljutt och kräver fred, hade öppnat sina gränser och låtit desertörer få en fristad, då skulle få lokala krigsherrar kunna hålla en enda frontlinje, en enda gränspostering. Människorna i Bosnien vill inte kriga, vill inte döda och vill inte dödas. Idag har de tyvärr inget alternativ. Det har vi sett till.

ATT GÖRA NÅGOT ELLER TIGA STILL

Dagens debattörer vet ofta bara att "något" måste göras. Ursäkta mig, men om man spänner över hela skalan av våldshandlingar, från fler vapen i området till utvidgade santktioner som bara drabbar civila till flygbombningar i full skala mitt i Europa, då anser jag att man bör vara fullständigt och alldeles väldigt exakt övertygad om att förslagen är de rätta. Annars borde man tiga still.

Eller är vi beredda att ta risken att bomba ihjäl varenda serb, varenda muslim och varenda kroat som befinner sig i Bosnien bara för att slippa se de otäcka bilderna på nyheterna, för att kunna säga till barnbarnen att vi i alla fall gjorde något.

Att vi tyckte att "något" måste hända.

TALA OM FRED ISTÄLLET FÖR KRIG

Om istället alla debattörers inflytnade användes till något konstruktivt, till att tala om fred istället för krig, då kanske det forna Jugoslavien och därmed resten av Europa, har en chans.

Använd inflytandet till att påverka alla de länder som har åsikter om kriget på Balkan, till att ta sitt ansvar också ifrågan om flyktingars rätt till en fristad!

Se till att svenska myndigheter och regeringar följer svensk lagstiftning; ge krigsvägrare den lagstadgade asylrätt som de ska ha!

Tala klarspråk om svensk vapenexport!

Verka för ett nedrustat Europa, inte ett upprustat!

Fördöm alla krigshetsare, vare sig de är serber, muslimer eller kroater, vare sig de är tyska politiker eller svenska idealister!

Arbeta för fred i Europa - inte ett utvidgat krig. Det är ingen människa betjänt av, allra minst människorna i det forna Jugoslavien.

Och det är väl dem vi bryr oss om och inte vår egen sinnesfrid framför TV-apparaterna?