Sekternas eldorado

Här görs ingen skillnad på vem som är vem rent politiskt. Vi är alla drivna av vreden och sorgen över det som händer i vårt Europa mitt i vår tid, händelser som påminner starkt om ett helt annat årtionde.

Har vi olika åsikter så hyser vi respekt för den andres åsikt. Och jag är fast övertygad om att ingen av oss, efter att ha svetsats samman under ett och ett halvt år skulle drömma om att splittra verksamheten efter några sekteristiska principer baserade på någon programmatisk splittring för tio, tjugo, trettio eller sextio år sedan.

När Balkan brinner spelar det inte så stor roll om man är anarkist av det ena eller andra slaget, LO-ansluten, trotskist, socialdemokrat eller bara allmänhumanist. Och kriget i Bosnien har precis som fascismens framväxt på trettiotalet tydligt visat att det inte alltid är den som skriker högst eller har de s k korrekta analysen som handlar på vettigaste sättet.

MARGARETA VIKLUND

Jag menar på fullt allvar att Margareta Viklund, ordförande i KDS kvinnoförbund och därmed en person som jag i många andra frågor inte har så mycket gemensamt med, har gjort mer för att bekämpa fascismen och rasismen än de autonoma grupper som presenterar långa "analyser" av imperialismens roll på Balkan och vikten av att inte stödja någon part.

Viklund har bland annat sedan december 1992 arrangerat möten på Norrmalms-torg i protest, först mot övergreppen riktade mot kvinnor och sedan som en allmän protest mot aggressionen mot Bosnien och mötena har blivit ett viktigt forum för att ge opinionen för Bosnien en osekteristisk arena.

"THE WORKING CLASS"

Så har vi en rapport på vårt möte från vår utsända i Spanien, Ellinor Khanafer från Arbetarkonvojen i Göteborg som ska knyta kontakter för vårt nätverk International Workers Aid och Ship to Bosnia. Hon har skickat ett fax där hon dråpligt berättar att Ayuda Obrera numera har splittrats i två fraktioner. En som är knuten till PST, Partido Socialista Revolucionario, ett minitrotskistparti. Och en annan som är knuten till POR, Partido Obrero Revolucinario, ett ännu mindre trotskistparti. Ayuda Obrera har i sin tur uppstått sedan International Workers Aid i Manchester hösten 1993 sprack i två delar där Ayuda Obrera blev den spanska delen av den rörelse som kontrolleras av Workers Revolutionary Party, sektion av Workers International to rebuild the Fourth International, vilket i sin tur är ett resultat av splittringen i tio fraktioner av Gerry Healys gamla WRP. Hänger ni med?

Nej, det är inte alltid så lätt att förstå vem som är vem när man börjar röra sig i högsta divisionen av sekternas eldorado. Och egentligen bör man ha lite perversa böjelser för att verkligen intressera sig för dessa märkliga händelser bland vänsterpolitikens lyteskomiker.

Men har man å andra sidan, som undertecknad gjort, suttit bland 300 personer i Manchesters stadshus och sett hur en rörelse för det angripna Bosnien splittrades på frågan om den korrekta analysen och vem som flest gånger kunde upprepa mantrat "The Working Class" så inser man att frågan om sektens väsen har en viss relevans även i verklighetens politiska arbete.

ÖVERTRO

Vad är då skillnaden mellan en sekt och en vanlig politisk grupp som kanske inte är så jättestor men som vill växa? Tja, gränsdragningen kan vara svår att göra. Och låt mig betona att det finns många personer som gör stora personliga uppoffringar och storartade politiska insatser, fast man kan slå fast att deras arbete är en politisk återvändsgränd. Samtidigt bör det också sägas att till synes omöjlig idealism eller storslagna planer inte alltid är en belastning.

För att återknyta till inledningen, när Arbetarkonvojen startade i augusti 1993 var det ett till synes omöjligt projekt: att förmedla fackföreningshjälp till staden Tuzlas gruvarbetarfack krävde att stridsområden skulle forceras och ingen hade lyckats med detta förut. Inte konstigt att många skakade på huvudet. Men historien visade att idén var riktig. Det gick att komma igenom och nu rullar konvojerna med hjälp insamlade i ett tiotal europeiska länder och en politisk opinion byggs till stöd för kampen för överlevnad, demokrati och multietnisk samlevnad på Balkan.

Men sekten kännetecknas av en total övertro på sin egen betydelse. Låt mig ta ett exempel. Den 27 mars 1995 gav gruppen Arbetarmakt ut årets femte nummer av sitt nyhetsbrev. Gruppen, som inte ska förväxlas med 1970-talets Förbundet Arbetarmakt, en rådssocialistisk grupp som visserligen var liten men knappast någon sekt, är "svensk sektion av Förbundet för an revolutionär kommunistisk international (FRKI)".

Under rubriken "Arbetarmakt om syndikalisternas kris" presenteras den enkla lösningen: "Upplös SAC!".

LYSANDE FYRAR

Arbetarmakt betonar att de inte tar ställning för någondera sidan i den interna konflikten inom SAC men anser att det bästa är om organisationen upplöses därför "många SAC-medlemmar (skulle) kunna bidra till skapandet av en landsomfattande facklig opposition i LO".

Bortsett från att få syndikalister överhuvudtaget lär bry sig om vad Arbetarmakt och FRKI anser, om de nu har hört talas om denna rörelse, så är just formulerandet av krav som i sekternas blad och propaganda nästan alltid åtföljs av utropstecken ytterliggare ett kännetecken. En annan gemensam sak för sekterna är deras fastlåsning vid olika dokument och program som fungerar som lysande fyrar genom årtiondens stormiga förlopp.

ÖVERGÅNGSPROGRAM

Arbetarmakt, som består av en handfull personer som hösten 1994 hade fått nog av Socialistiska Partiets "centrism" och beslöt att börja bygga ett nytt arbetarparti, erbjuder sina läsare "Trotskistiska manifestet - Ett nytt övergångsprogram för den socialistiska revolutionen". Denna klassiker, övergångsprogrammet från 1938, är fortfarande en bibel för varje rättrogen trotskist. Dock bör det erkännas att Arbetarmakts international, FRKI, har uppdaterat skriften. Genom engelska Workers Power, bolivianska Poder Obrero osv sprids nu det manifest som möttes av:

"skrik om 'helgerån' och 'högmod' från alla de centrister som under årtionden vägrat att ta ett enda allvarligt steg mot att formulera ett program med utgångspunkt i dagens värld. I själva verket är FRKIs program det enda seriösa försöket att med utgångspunkt från dagens situation utarbeta ett program för världsrevolutionen. Ingen annan riktning kan visa på ett liknande dokument", skriver de med sur adress till alla andra grupper inom världstrotskismen.

Det bör också nämnas att Arbetarmakt just har gett ut en viktig skrift, där Trotskij 1929 skrev artikeln "Kommunism eller syndikalism". Som bonus ingår en artikel som återfanns bland Trotsijs efterlämnade papper 1940 och är "en ofullbordad diskussion om fackföreningarnas roll i den imperialistiska epoken". Ett riktigt samlarobjekt.

Missförstå mig inte, jag tycker det är viktigt att bekämpa historielöshet och varje socialist vet att det finns mycket att lära av tidigare misstag och framgångar. Men världen har förändrats en del sedan 1938.

Men för "Lars Gunnar" i Linköping som framträder i Arbetarmakt nr 3/95, så är politiken det avgörande:

"Att Arbetarmakt är en liten organisation har jag inte sett som något problem. När jag plöjt igenom Arbetarmakts dokument har jag fått en aha-upplevelse. Därför lämnar jag Socialistiska Partiet. De har förlorat sin trotskistiska identitet."

Och då blir man enligt vokabulären "centrist".

MAO, MAO VAR EN GOD KAMRAT

Ska man behandla politiska sekter går det inte att undvika nöjet att få botanisera i trotskismen. Maoismens storhetstid är förbi och det är bara neomaoister inom den autonoma rörelsen och Sendero Luminosos världsomfattande nät, RIM, som idag ger nytt syre åt en lära vars ledare höll sit folk i ett förtryck och slaveri som var fullt jämförbart med Stalins skräckvälde i Sovjetunionen.

Att den store rorsmannen var ett sexistiskt svin och en snuskhummer som inte ville tvätta sig må kunna avfärdas som perifer borgerlig propaganda men vittnesmålen om verkligheten bakom folkkommunernas leende turistbroshyr kan inte avfärdas.

I Sverige finns idag rester av maoismen i kretsarna runt Folket i Bild/Kulturfront, Clarté, Forum för revolutionär analys och debatt och Arbetartidningen. I den sistnämnda samsas numera Per-Åke Lindblom, ledare för SKP (m-l), en fraktion som uteslöts ur SKP på 70-talet och sedan ombildades till Sveriges Kommunistiska Arbetarparti, och Gösta Torstensson från KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige, som var Tiranas röst i Sverige på den gamla goda tiden när Enver Hoxha styrde över de lyckliga albanerna där man enligt Jan Myrdal inte ens fick huvudvärk dagen efter av vinet, ytterligare en av realsocialismens landvinningar.

I samband med folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU lyckades de gamla maoisterna för en kort tid återigen komma in i politikens värmestuga då både Gösta Torstensson och Mikael Nyberg (från Clarté) hade ledande positioner inom Nej till EU.

Annars kan det noteras att FiB/Kulturfront numera ägnar stor frenesi åt kampen för att Kalle Hägglund ska ordna sina finanser genom utgivningen av Mein Kampf och att Ahmed Rami ska få sprida antisemitisk propaganda när de inte skriver att kriget i ex-Jugoslavien har sin upprinnelse i att Tyskland återigen vill ha varma hamnar vid Adriatiska Havet. Det kanske är en förklaring att restmaoismen idag inte spelar någon viktig politisk roll i Sverige.

KPML(r), som fortfarande spelar en roll i samhällen som Gislaved, Lysekil, Göteborg och Karlshamn (där partiet nått uppseendeväckande kommunala framgångar och är näst största parti), är idag en märklig politisk blandning. Ena benet i en historiestalinism och andra benet i en nutida maoism där Frank Baudes livsverk numera har flitiga kontakter med CPP, det filippinska kommunistpartiet vars ledare i exil, José Maria Sison från exilen i Utrecht konkurrerar med Sendero Luminoso i försöken att bygga en världsmaoistisk rörelse.

KRONSTADT - TROTSKISTERNAS MARDRÖM

Men återigen till trotskismen. Trotskij hade varit Lenins vapendragare och blev bland annat berömd för hotet om att skjuta Kronstadtmatroser som rapphöns vid revolten där i mars 1921. Och isen på Östersjön färgades röd av matrosernas blod när deras revolt för demokrati slogs ner bolsjevikernas röda armé. När Stalin tog över i Kreml utmanövrerades Trotskij och jagades sedan i exil innan han med en ishacka mördades i Mexiko 1940.

Många har känt sig kallade att ta upp Trotskijs kamp för proletariatets diktatur. Och än i våra dagar fortsätter hans arvtagare att hålla liv i ett tiotal Fjärde internationaler eller kommittéer för internationalens återuppbyggnad. En del, som Förenade sekretariatet (USec), med belgaren Ernst Mandel som ledande gestalt, är tämligen normala politiska partier med högt i tak och ett försök att förena nutid med en kritisk syn på historien. I Sverige företräds denna riktning av Socialistiska Partiet och Ungsocialisterna.

KRÄK

SP har drygt 300 medlemmar. Ungefär lika stora är Arbetarförbundet Offensiv. De företräder den kanske mest osmakliga grenen av trotskismen: entrismen.

Denna lära från 1930-talet förordar att trotskister i hemlighet ska gå in i det största arbetarpartiet i respektive land och där bilda en hemlig tendens som sedan ska ta över partiet och ställa det på marxistisk-trotskistisk grund. Sedan de mest framgångsrika entristerna, The Militant, splittrades i Storbritannien, har Offensiv i Sverige kommit ut i ljuset och lämnat sitt tröstlösa mullvadsarbete i SSU-klubbar.

Deras mest framgångsrika knep heter Elevkampanjen där uppretade skolungdomar luras in för att rekryteras till den världsbolsjevistiska revolutionen.

CARLOS ALFARO jr SLAKTAR ALLA

Enligt uppgift hade Förbundet för ett revolutionärt parti, FRP, förra våren tre medlemmar. De ger ut tidningen Röda Arbetet och är den svenska sektionen av Kommunistiska Organisationen för Fjärde Internationalen, KOFI. FRP uppmanade i förra höstens val till röstande på SAP i riksdagsvalet och till "en kritisk röst" (valurnorna har radarglasögon) på Offensivs spränglistor i Stockholms och Umeås kommunalval.

"Där kommer de radikalaste arbetarna rösta på Offensiv - därför ger vi kritiskt stöd till Offensivs kommunalpolitiska kandidater. Däremot uppmanar vi inte till röstning på Offensiv i riksdagsvalet", förklarade Röda Arbetet."

Till de pikanta inslagen när det gäller FRP hör att dess grundare skrev en längre artikelserie i numera nedlagda anarkisttidningen Brand där han "slaktade" vänsterns olika fraktioner. Han var också ansvarig för närradiosändningar för syndikalisterna i Stockholm. Hans sista program var en slakt på syndikalismen och den frihetliga socialismen och blev den hittills enda gång då KOFI har fått en halvtimme reklam i svensk radio. Förutom FRP har KOFI två andra sektioner, i Australien och USA.

VAD ÄR TVÅ TROTSKISTER? ETT FÖRBUND!
VAD ÄR TRE TROTSKISTER? EN SPLITTRING!

I Australien finns också en semihemlig trotskistgrupp kallad Communist Intervention. 1993 berättade en av dess medlemmar att deras medlemsantal gjorde att möten lätt kunde hållas i en telefonkiosk. När jag 1994 återigen träffade henne berättade hon beklagande att gruppen nu hade splittrats på någon principiellt viktig fråga.

Pierre Lambert heter en trotskist, som fått en riktning uppkallad efter sig. Lambertisterna lyckades sommaren 1993 nygrunda "Fjärde Internationalen såsom ett demokratiskt centraliserat världsparti" och har genom The Liasons Committee for a Workers International (på svenska Arbetarnas Internationella Nätverk) lyckats nå nya grupper runt hela världen. I Sverige ger de ut tidningen Arbetarenhet. Denna enhet har länge bestått av en person, tidigare aktiv i Arbetarlistan. I nummer 7, som kom i början av året, dök det dock upp ett andra namn bland skribenterna.

BOMBA ALLT

Bland andra kända profiler inom trotskismen kan nämnas Posadas som hade sin egen Fjärde International på 1960-talet. Han är känd för att ha föreslagit att Sovjetunionen skulle starta atombombskrig för världsrevolutionens skull. Gerry Healy tog ett stort steg mot världsrevolutionen när han startade eget och bröt med Internationella spartakisttendensen sedan iSt-ledaren James Robertson hade kommit försent till ett möte. Healy fick pengar av Khadaffi i Libyen och byggde upp en storstilad organisation i Storbritannien.

Bubblan sprack när Healys sexuella eskapader avslöjades. WRP (Healys organisation) upplöstes i ett tiotal grupper som alla slogs om dagstidningen Newsline och partiets mest kända profil, Vanessa Redgrave.

Spartakisttendensen, som jublade (Hail the Red Army) när Sovjetunionen 1979 gick in i Afghanistan, har ibland skickat värvare till Sverige, men har hittills misslyckats med att bygga en svensk sektion. Deras tyska sektion fick stor publicitet när de var de enda som demonstrerade för den store tyske arbetarledaren Erich Honeckers frigivande efter Murens fall.

Utrymmet räcker dessvärre inte till för att behandla alla tendenser i denna vildvuxna flora där gravallvaret och tron på det rätta programmet för massornas uppvaknande lever vidare. Men sekternas slutna rum och dogmatiska "sanningar" har aldrig främjat kampen för ett annat samhälle. Det är en lärdom även frihetliga socialister bör tänka på.