Hoppets International

Zapatisternas uppror i januari 1994 överraskade hela världen. Med sina krav på jord, demokrati och rättvisa utmanade dessa indianbönder det korrupta mexikanska politiska systemet. Samtidigt riktade de sig mot den nyliberala världsordningen, och i januari i år initierade de en global kamp mot nyliberalismen. Så medan världens blickar var vända mot Coca-Colas olympiska spel i Atlanta, samlades 3000 människor från 46 länder i zapatisternas läger i Chiapas, Mexiko, för det Första interkontinentala mötet för mänskligheten och mot nyliberalismen.

"För att synas maskerade vi oss, för att omnämnas förnekade vi våra namn, för att vinna en framtid satsade vi nuet, och för att leva...dör vi."

Subcommandantes Marcos
Foto: Juan Ramon Mtz León

Nådens år 1996 har av regeringen proklamerats som "Fredens och försoningens år i Chiapas", och detta cyniska påstående är målat på husväggar och murar i stort sett på varje gata över hela delstaten. Regeringens budskap är omringat av folkets budskap, andra väggar nedklottrade med slagord till stöd för zapatisterna.

Mexiko i dag är ett land i gungning. Den nuvarande presidenten Ernesto Zedillo tog 1994 över ett land i en djup ekonomisk kris. Hans föregångare Carlos Salinas introducerade nyliberalismen på allvar i landet och förde under sina sex år vid makten en mycket hård politik, bland annat såldes många statliga företag ut, inte minst inom jordbruket, där också stora delar av den kollektivt ägda jorden privatiserades. Salinas var en drivande kraft bakom Nafta, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko. Medan miljonärerna blev rekordmånga under Salinas tid vid makten innebar den ekonomiska situationen rent praktiskt för vanligt folk en kost bestående av enbart majsbröd och bönor.

Det styrande partiet PRI har haft regeringsmakten i Mexiko i över 60 år och har under dessa år haft i det närmaste en total kontroll över det mexikanska samhällslivet. Korruption och svågerpolitik har varit mer regel än undantag inom partiet och statens institutioner. Den parlamentariska vänsteroppositionen har kramp och har inte hämtat sig efter att ha blivit bestulna på segern i valet 1988. När PRI såg att de höll på att förlora makten drog de helt enkelt ur kontakten till datorn som räknade rösterna. Någon vecka senare kunde de meddela att de återigen hade vunnit valet. Så går det till när staten är lika med partiet och vice versa, i en diktatur som ändå alltid betraktats som en demokrati. Missnöjet jäser. Zapatisternas uppror har nu i sommar dessutom följts upp av en ny väpnad gerilla, EPR. Detta har resulterat i en ökad militarisering och repression i hela landet, och situationen kan betecknas som minst sagt spänd.

Det var den 1 januari 1994 som det tidigare så bortglömda Chiapas, Mexikos sydligaste och fattigaste delstat, blev förstasidesstoff i världens tidningar. Samma natt som Nafta skulle träda i kraft intog tusentals väpnade, maskerade soldater flera städer i Chiapas.

Några timmar senare förklarade talesmannen för rörelsen, Subcommandante Insurgente Marcos från balkongen i San Cristobal de las Casas stadshus, att de kallade sig EZLN (Zapatistarmén för nationell befrielse), att de i princip helt bestod av mayaindianer, att de tränat och förberett upproret i djungeln i tio år samt att de förklarat krig mot centralregeringen. Namnet, zapatisterna, togs från den legendariske Emiliano Zapata, som ledde de fattiga indianböndernas kamp under den mexikanska revolutionen innan han blev mördad av regeringen i ett bakhåll 1919. EZLN förklarade tidigt att de inte var ute efter att själva ta över makten, utan att de i huvudsak krävde land och frihet, rätt till självbestämmande samt en omfattande demokratisering av landet. De fick helt enkelt nog, och sa ¡Ya Basta! (Det räcker nu!) efter århundraden av förtryck.

I och med Mexikos inträde i Nafta skulle världens största inre marknad, omfattande 370 miljoner människor, skapas. Carlos Salinas hade ivrigt påskyndat avtalet som skulle föra Mexiko "från den tredje till den första världen". För zapatisterna såg Nafta annorlunda ut, de beskrev istället avtalet som "vår dödsdom" (det vill säga för indianerna och deras sätt att leva). Det paradoxala är att Naftas tillblivelse på ett sätt gynnade zapatisterna. När personer inom militären och försvarsdepartementet började få nys om att en gerilla existerade djupt inne i Lacandon-djungeln och rapporterade detta till regeringen valde denna att hemligstämpla dessa rapporter och alltså ignorera den existerande gerillan.

Orsaken var att man inte ville visa på instabilitet i Mexiko när Nafta nästan var i hamn och rädslan var stor att demokraterna i den amerikanska senaten skulle rösta nej till Nafta. Sannolikt var det också på grund av samma skäl (samma demokrater) som man inte vågade krossa zapatisterna dagarna efter upproret, det hade inte sett fint ut med ett blodbad i södra Mexiko samma vecka som Nafta skulle bli verklighet, och detta kunde göra att de redan tveksamma demokraterna drog tillbaka sitt stöd för avtalet. Sannolikt valde regeringen alltså Nafta framför att eliminera zapatisterna.

Upproret växte fort i betydelse i Mexiko, zapatisterna fick omgående stöd från det civila samhället, redan de första dagarna och veckorna ordnades solidaritetsmöten och demonstrationer till stöd för upproret över i stort sett hela Mexiko.

Zapatisterna fick också internationellt ett omfattande stöd. Strax efter upprorets utbrott började solidaritetskommittéer att växa fram runt om i världen. Enbart i Italien till exempel finns det 70 stödkommittéer för Chiapas. Hur kommer det sig då att många människor engagerar sig och solidariserar sig för indianer i Mexiko i dag, i en tid när vänstern anses befinna sig i en djup kris? Orsaken kan nog till stor del förklaras i det att zapatisterna, med Marcos i spetsen, har presenterat en ny politisk kultur och med den ett nytt politiskt språk. Denna utgår från dels den gamla mayatraditionen och dels från en ideologisk vänstertradition, kryddat med mycket ekologi och feminism samt ett starkt betonande av marginaliserade gruppers, däribland inte minst homosexuellas, rätt.

Att zapatisterna är indianer, ursprungsbefolkning, som den traditionella vänstern alltsedan Marx alltid förbisett eller rentav avfärdat i fråga om revolutionärt potential, är ett faktum som manar till eftertanke. För att förstå zapatisterna så måste man också förstå mayakulturen och dess världsbild, som de i så hög grad är en produkt av.

Zapatisterna ser sig som en länk i den långa kampen, 500 år av motstånd, tillhörande en indiansk kultur, med värderingar och livsformer som underkuvats under dessa drygt 500 år av förtryck och kolonialism. Därför kan de även ses som ett politiskt uttryck av den våg av indiansk självmedvetenhet som nu växer över hela den amerikanska kontinenten. Denna indianska "pånyttfödelse" tar sig även andra uttryck. På Mexico Citys gator och torg kan man i dag se hur den gamla kuturen återvänder, bland annat i form av danzantes, aztecdanser som förutom det visuella och konstnärliga har en mycket stark social dimension. Inför självständighetsdagen den 15 september kunde man på Zocalo framför regeringsbyggnaden se dessa grupper fråga och samtidigt mana på åskådarna: "Vilken självständighet firar vi egentligen? är det inte spanjorerna vi firar? Deras kultur och språk? Kom med och dansa, ta tillbaks din egentliga identitet, din kultur, lär dig ditt språk!"

"Istället för mänsklighet, erbjuder den oss börsindex, istället för värdighet erbjuder den oss global misär, istället för hopp erbjuder den oss tomhet, istället för liv erbjuder den oss terrorns international. Mot den terrorns international som nyliberalismen representerar måste vi bilda hoppets international. Hopp över gränser, språk, färger, kulturer, kön, strategier och tankar, hos alla dem som föredrar en levande mänsklighet."

- Utdrag ur; "Första deklarationen från La Realidad", zapatisternas inbjudan till en gemensam kamp mot nyliberalismen.

Murens fall och händelserna 1989 har av borgerliga historieskrivare utropats som "historiens slut" eller mer direkt som "kapitalismens seger". Denna "seger" har de senaste åren inneburit nyliberalismens accelerering och världsomspännande, där den politiska kontrollen undermineras till förmån för den ekonomiska liberalismens fria spelregler, och där nationalstaternas politiska och ekonomiska betydelse minskar och länderna öppnas för internationellt kapital. Vi ser denna globalisering av världsekonomin konkret resultera i transnationella handelsallianser såsom Maaschtricht och Nafta. När I-länderna bygger upp frihandelsblock är tredje världen, eller rättare sagt den stora majoriteten och i synnerhet urprungsbefolkningarna i tredje världen de stora förlorarna. Vi ser hur institutioner som Världsbanken, IMF och OECD går in och dikterar länders ekonomiska politik.

Konsekvenserna innebär misär och exkludering, av länder, regioner och individer, där särskilt utsatta grupper är kvinnor, homosexuella, färgade och så vidare. I nord kallas den nyliberala politiken för förnyelse och framsteg: i själva verket resulterar den i växande klassklyftor, arbetslöshet, ökade brottsfrekvenser, hemlöshet och drogberoende men också i föroreningar. I syd kallas det utveckling; men fattigdom, skuldkris befolkningsökning och överbelastning på miljön blir resultatet. Postkoloniseringen innebär också en kulturell utarmning när vår västerländska industriella livsform blir norm överallt.

Vilka uttryck den nyliberala världsordningen kan ta illustreras väl av följande exempel. I februari 1995 inledde den mexikanska regeringen en omfattande offensiv mot zapatisterna och arresteringsordrar utfärdades för Marcos och de övriga ledarna inom EZLN. Det visade sig snart att denna offensiv mer eller mindre var beordrad av Manhattan Chase Bank, som lånat stora summor pengar till Mexico. Banken krävde "stabilitet" för investeringar, och att Mexiko "skulle ta tag i sina interna problem" (det vill säga att de tog itu med zapatisterna). En ytterliggare dimension till historien, och som än mer visar på den alltmer globaliserade världsekonomin, är att Manhattan Chase Bank i år köpte en ansenlig del av aktierna i Aftonbladet. Problemen i Mexiko beror inte på enbart interna orsaker - utan på globaliseringen - där landet i sig är helt beroende och underordnat kapital och diktat från andra länder. Zapatisterna har kallats den "första post-kallakrigsgerillan", den första som riktar sig främst emot den globaliserade ekonomin, snarare än mot den numera mindre betydelsefulla nationella politiska makten. De framstår i dag som ett av de bästa motbevisen till teserna om att historien tagit slut och om status quos förträfflighet.

EZLN såg som vi sett redan från början längre än sin egen utsatta situation. I januari i år presenterades den "Första deklarationen från La Realidad för mänskligheten och mot nyliberalismen". La Realidad (Verkligheten) är namnet på zapatisternas huvudläger i Lacandon-regnskogen. Med den första deklarationen tog zapatisterna steget från lokal till global nivå på allvar, deras lokala ¡Ya Basta! utvecklades till ett interkontinentalt ¡Ya Basta! och krig förklarades mot nyliberalismen. Den riktade sig till alla sociala, politiska och kulturella rörelser över hela världen som kämpar mot nyliberalismen, vilka inbjöds till först förberedande möten, ett på respektive kontinent, sedan till det interkontinentala mötet 27/7-3/8 på zapatisternas territorium, Aguascalientes, i Chiapas. På mötena skulle de politiska, ekonomiska, sociala samt kulturella konsekvenserna av nyliberalismen diskuteras, samt vilka kamp- och motståndsstrategier som kan mobiliseras. Något unikt hade hänt, zapatisterna, en rörelse i ett tredje världen-land drar upp linjerna för och initierar en global kamp.

På det europeiska förberedelsemötet i Berlin i maj möttes över 1000 personer från 26 länder. Förutom aktivister från de olika Chiapaskommittéerna kom deltagarna från miljö-, freds- och solidaritetsrörelsen, från diverse vänsterorganisationer samt från fria fackföreningar, feminist- och antirasistgrupper. Speciellt glädjande var uppslutningen från östeuropa, som ju drabbats speciellt hårt av nyliberalismen. Samt att EU-motståndet är så unisont och starkt hos alternativrörelser över hela Europa som det är. Det var tänkt som ett förberedelsemöte inför det interkontinentala mötet i Chiapas men blev till något mer, det blev ett sätt för olika grupper att få kontakt med systerorganisationer på andra ställen i Europa, det blev början på en vidare diskussion som nu fortsätter föras. I reaktionerna efter mötet uttryckte många en förvåning över hur lika situationen ser ut i de olika länderna. Detta skapar naturligtvis förutsättningar för fortsatt gemensamt arbete och aktioner.

Att det överhuvudtaget blev ett interkontinentalt möte i Chiapas möte är ett litet mirakel i sig. Bara någon månad innan mötet gjorde regeringen en framstöt mot zapatisternas territorium, och det verkade som mötet skulle gå om intet. Nu lyckades dock inte myndigheterna att stoppa mötet. Alla inblandade har gjort ett jättearbete att trots den ostabila situationen få mötet till stånd. Arbetsinsatsen för att färdigställa lägrena var stor: enbart i Oventic, ett av de fem lägrena där för övrigt också öppningscermonin hölls, deltog 4000 indianer i uppbyggnaden. Likaså transporten av drygt 3000 människor till och från och mellan dessa läger spridda över Chiapas med militären ständigt på vakt. Det faller lätt ett löjets skimmer över alla civila poliser som gömde sig i buskarna och försökte ta kort på mötesdeltagarna. Betänker man dock allvaret bakom, med ständig och systematisk repression mot människor som misstänks vara zapatister fastnar skrattet i halsen.

Drygt 3000 människor från 46 länder, från samtliga fem kontinenter kom trots alla yttre problem till mötet. De flesta av de deltagande kom naturligt nog från Mexiko. Andra stora delegationer var Spanien, Frankrike, Italien och USA vars delegationer vardera innehöll ett par hundra personer, från Sverige deltog sex personer. Mötet fördelades i fem bord, politik, ekonomi, socialt, kultur samt ursprungsbefolkningar i fem olika läger. Dessa huvudteman var i sin tur fördelade i underteman.

Under mötets sista dagar samlades alla i La Realidad, för presentationer av gruppernas arbeten och för de avslutande diskussionerna. Söndagen den 3:e Augusti höll Subcommandante Marcos avslutningstalet och läste upp den "Andra deklarationen från La Realidad". I den manifesteras Hoppets International; ett interkontinentalt nätverk som samlar alla olika former av kamp och motstånd mot nyliberalismen, likaså ett interkontinentalt nätverk för alternativ kommunikation mot nyliberalismen, tänkt att fungera som ett kommunikationsmedium mellan olika motståndsrörelser.

Hoppets International utgörs till att börja med av alla dem som deltagit på dessa möten, och alla andra intresserade. Den "Andra deklarationen från La Realidad" skall distribueras ut runt om i världen för en internationell rådfrågning, som ett nytt sätt att arbeta politiskt och i syfte att skapa kontakt med andra grupper. Zapatisterna föreslog också att det "Andra interkontinentala mötet för mänskligheten och mot nyliberalismen" skall hållas nästa år i Europa, och att de kommer att finna ett sätt att själva deltaga direkt. Alla resultat och förslag från mötet skall sammanställas till en bok som snart skall vara klar. Trots att skälet för mötet i huvudsak inte var koncentrerat kring solidaritet med Chiapas utkristalliserades även en rad konkreta projekt, däribland Ship to Chiapas, som skall avsegla från Europa nästa vår och Radio Zapatista, uppbyggnaden upp en zapatistisk radiostation i Chiapas. 1997 års interkontinentala möte, det andra i ordningen, kommer att hållas i tre olika städer i Spanien mellan den 27 juli och 3 augusti.