Kretslopp och
offentlighetsprinciper

Jag är inte säker på att Genilza själv tänker så. Det är lättare att måla romantiska bilder när allt man behöver göra är att tugga i sig den där svettindränkta jamsen, sedan hon planterat, rensat, dragit upp och kokat den i lättsaltat vatten.

Genilza är lantarbetare. Och hon är en av ungdomarna i min tidningsgrupp. Hon bor i byn Lagoa Nova. Hon hälsade på mig i söndags, tittade på mitt hus och förvånades över att jag faktiskt kunde diska.

Sen åkte vi på bio. Stötte på en vän till mig, som i förbifarten la in en klagoramsa om Telemar; telefonbolaget som ingen i Aracaju kan höra namnet på utan att få epileptiska anfall. Genilzas svar gjorde att jag efteråt funderade på det där med kretsloppet, eller rättare sagt på det där med om hon funderar över kretsloppet. Antagligen gör hon det.

- Sånt slipper jag, tack och lov, sa Genilza. Jag slipper reta upp mig på att Telemar alltid glömmer mäta mina telefonminuter och sen i slutet av månaden drar till med högsta osannolika siffra. Jag slipper tänka på elransoneringen och på den hotande mörkläggningen av nordöstra Brasilien. Jag slipper råka ut för att vattnet tar slut i två dar och bli sur på att jag inte kan duscha. Jag slipper klaga över att sophanteringen inte funkat på en månad. Det tycker jag är rätt skönt, fortsatte hon.

Ja, för till Lagoa Nova har inte el, rinnande vatten, telefon, avlopp eller sophantering kommit. Det glömmer president Fernando Henrique Cardoso bort att berätta på sina triumftåg över Europa, där Brasilien presenteras som ett föregångsland för en nyliberal politik och för länder som återhämtar sig efter militärdiktaturer. Tony Blair kom inte till Lagoa Nova när han nyligen var på statsbesök i Brasilien.

- Fast en postadress och en telefonkiosk i närheten hade jag ju inte klagat över, lägger Genilza till när hon tänkt efter ett tag. Men jag älskar Lagoa Nova. För mig är det paradiset på jorden, även utan energin, även fast vi bor i lerhyddor.

På bio ser vi Copacabana, nåt slags kärleksförklaring till Rio de Janeiros mest berömda kvarter. Där finns såväl transvestiter som antydan till sex, och Genilza vet inte riktigt vart hon ska titta. Sticker med jämna mellanrum den vassa armbågen i min midja och fnittrar. Det var hon som tog mig avsides vid vår första workshop med tidningsgruppen och lite generat förklarade att jag, med min korta kjol, faktiskt inte kunde sitta sådär på golvet. Fattade jag inte att pojkarna nästan kunde se mina trosor? Såg jag inte hur generade de blev?

Lagoa Nova är ett av de mest manschauvinistiska samhällen jag träffat på här i Brasilien, och det vill inte säga lite. Fram till för bara ett år sedan hade kvinnorna inte rösträtt i byföreningen.

- Kvinnor ställer bara till oreda, sa de, förklarar Genilza. Och om en man röstar så har ju redan, indirekt, också kvinnan röstat, för hon tycker förstås likadant som sin man.

Genilza bryr sig om det där med de korta kjolarna, men där nånstans går hennes anpassningsgräns. Hon är lite av en särling i byn, har inte alltid haft så lätt att bli accepterad. Dels för att hon kommer utifrån, blev kär i sin Hidelbrando när hon jobbade som kringresande marknadsförsäljare. Annars gifter man sig inom byns gränser i Lagoa Nova. Dels för att hennes huvud flyger lite utöver fälten ibland. Trots att hon älskar sitt Lagoa Nova vill hon emellanåt därifrån. De var fler kvinnor som gärna hade deltagit i vår kurs, men bara hon lyckades få tillstånd av sin man att åka. Eller rättare sagt, Genilza ber inte om tillstånd. Hon tar minstingen under armen och sticker.

Genilza har fem barn, dem födde hon under lika många år. Nu är hon tjugosex och lovar och svär att förra årets alster Beatrice var den sista i raddan.

Genilza gick sex år i skolan, hon kan skriva hjälpligt och hon kan läsa. Och hon jobbar som lärare för första- till fjärdeklassarna i sin by.

Sedan hon började har hon kämpat för att få kommunens borgmästare, fru Diva (jo, hon heter så) att skaffa en svart tavla till skolan. Eftersom hon inte har läroböcker, inte en enda, till sin hjälp, tycker hon att en svart tavla kanske inte vore för mycket begärt. Fru Diva tycker annorlunda, för även om Genilza fått flera löften om den där svarta tavlan, så har nån svart tavla ännu inte dykt upp.

Genilza har fler anledningar att inte gilla Diva. Som att hon inte får sin lön. I Brasilien tillämpar man nåt som heter minimilön, den ligger på 180 reais (runt 850 kronor) i sig en svår lön att försörja en familj på. Genilzas pengar ska komma till största delen från staten, och sen ska kommunen lägga till de dryga tio real i månaden som saknas. Fast Genilza får bara 140 real, vilket betyder inte bara att fru Diva inte lägger till kommunens del av lönen utan också att hon behåller en försvarlig del av statens bidrag till Genilzas lön.

Inte nog med det. Ofta får Genilza ingen lön alls.

- Kom tillbaka om en vecka, pengarna har inte kommit än, säger fru Diva när Genilza dyker upp för att hämta månadens lön. När pengarna till slut kommer, blir det bara 320 real över till de tre månader Genilza varit utan. Alltså 100 real mindre än vad hon borde fått, även om vi accepterar att lönen är på 140 real.

Men Genilza vill inte skriva om det i vår tidning. Det är farligt att bråka med borgmästaren, och 140 real i månaden är trots allt bättre än ingenting.

Så Diva kan nog fortsätta sin mandatperiod ut utan större problem. Och när hon går tar hon förstås med sig alla komprometterande dokument, de hon inte redan bränt, liksom alla borgmästare före henne gjort. När jag berättar om den svenska offentlighetsprincipen ser Genilza bara frågande ut.

- Vaddå, kan vem som helst få tillgång till papperna? Men vad säger borgmästarna om det?