Om händelserna i
Göteborg och stadsliv i
dag i allmänhet (Del 2)

Med allmänheten menas givetvis inte folk generellt. För att tillhöra allmänheten ska man inte bara hamna utanför varje skara av aktörer, utan man måste också frånkänna sig sin individualitet och göra anspråk på att enbart vara en representant för denna allmänhet. Ens tankar och känslor anses då för objektiva. Massmedia tillhandahåller inte bara all nödvändig bakgrundsinformation för att bilda detta förment objektiva omdöme, utan passar vanligen också för säkerhets skull på att rakt ut skriva hur folk ska reagera och tänka. Så fort man ifrågasätter massmediebilden distanserar man sig från denna konsensusobjektivitet och etablerar sig som ett särintresse. Därmed förklaras man också osaklig, subjektiv, egoistisk och notoriskt opålitlig.

Gängse politisk konsensus i Sverige brukar annars vara den hårdföra meshumanismen. Den karakteriseras enklast som den tillsynes bakvända övertygelsen att medlen helgar ändamålen. Bara man håller sig till vad som kallas de "demokratiska spelreglerna". Det vill säga koncentrerar sig på lobbying, sätter sin tilltro till parlamentetarismen, argumenterar sansat och erkänner auktoriteterna, beter sig fredligt och lyder polisens minsta vink. Gör man det är man god oberoende vilka politiska mål man har. Om man däremot använder någon form av direkt aktion, särskilt om man bryter mot lagen, är man en extremist som ska lära sig veta hut, en antidemokrat och en fascist, helt oberoende av vem man är och vad man eftersträvar.

Men denna mycket enkla åskådning får problem i samband med sådana här konfrontationer.

När det helt öppet visar sig att statens representanter är långt mer aggressiva, mer våldsamma och till och med mer olagliga än någon annan lyckats bli, så håller inte längre det förenklade fokus på de använda metoderna. I stället måste man ge dem obegränsade befogenheter i själva upprätthållanden av ordningen, därför att själva ifrågasättandet av ordningen i sig likställs med det kaos och våld, den radikala omfördelning av makt och egendom som det skulle kunna möjliggöra.

Fler strategiska slutsatser att dra

I ljuset av ett sådant undantagstillstånd är det väl äntligen dags att sluta bekymra sig så förbannat om hur allt man gör ska te sig i allmänhetens ögon.

Den tidigare definierade allmänheten har inget resonerande omdöme och inget minne. Den hämtar lika listigt som välvilligt hela sitt perspektiv från de etablerade nyhetskanalerna. Många av de som vänder sig till allmänheten känner till detta och vet att det inte är på gator, torg, arbetsplatser, skolor som man når allmänheten, utan via journalister. Därför lägger de ner största delen av sin möda på att informera, smickra och vädja till journalisterna.

Massmedia är som vanligt ute efter att med vilka medel som helst försvara vilka ståndpunkter som helst som väcker starka känslor och ger dem legitimitet som folkets röst. Massmedia är därför fundamentalt oberäknelig och oresonlig. Väldigt få journalister har en position att publicera sitt eget omdöme. För att inte riskera något försöker de snarare göra sig till neutrala tolkar för det som från början tycks dem vara den åsikt som väcker allmänhetens konformistiska engagemang. Ibland är den bilden inte ett okontrollerat hopkok utan en medveten produkt. För polisen är det ingen match att få massmedia att påstå vad som helst. Har man mer begränsade resurser, som vi aktivister, kan man aldrig utnyttja massmedia utan bara utnyttjas. All möda som läggs ner för att hålla journalister informerade och på gott humör är bortkastad. Och den allmänhet som lydigt följer massmedias åsiktsregister är förstås inget att arbeta långsiktigare med. Ena veckan filantroper och poliskritiker, andra veckan fascistoida polisälskare. Ena veckan välvilliga jämställdhetsivrare, andra veckan dreglande machos. Ena veckan arbetarklassolidariska, andra veckan högermoralistiskt rasande över varje klasskampsyttring.

Så länge det finns egna kanaler så borde vi inte ge någonting åt massmedia. De svälter förmodligen inte ihjäl av det, men vi kan lägga arbete på fruktbarare ting. Och allmänheten kommer att rasa mot oss när vi visar vårt rätta ansikte i nio fall av tio. Men i det tionde kommer man gå man ur huse för att delta i kravallerna.