Måndag 03 september 2001
Äntligen har jag insett vikten av att ta avstånd. Även om jag inte kastade sten, eldade, krossade fönster eller på annat sätt bidrog till de aktiviteter som skapade de fetaste rubrikerna, förstår jag nu att det är min plikt att ta avstånd. Det gör ju alla andra. De vill också att jag som medverkande i Yelah ska ta avstånd, så då gör jag väl det då.
Frågan är bara var jag ska börja? Som den egocentrerade människa jag är borde jag väl börja med mig själv.
Kvinna, är jag och det finns en del, enligt mig, otrevliga kvinnor som gjort otrevliga saker.
Margaret Thatcher till exempel startade krig mot Argentina när hon var brittisk premiärminister. Vit är min hudfärg, och vita människor har på en mängd sätt förtryckt dem som de anser sig stå över.
Från detta tar jag bestämt avstånd.
Invandrare som begår brott, fifflar och gruppvåldtar vill jag också definitivt ta avstånd ifrån.
Avstånd tar jag också kraftfullt från: vapenbärande våldsamma människor - oavsett vem de säger sig företräda, hur de titulerar sig eller vad de har för kläder, så gör våld ont. Allt som gör ont tar jag naturligtvis avstånd ifrån.
Vi bör alla enas i ett kollektivt avståndstagande från saker som skapar lidande. Nazister, mobbare, dåliga tv-såpor och jordbävningar, för att nämna några av de fenomen som är värda vårt gemensamma avståndstagande.
Framför allt vill jag dock uppmana er att ta avstånd från: En djupare samhällsanalys, ett självständigt tänkande och ett agerande som på något sätt kan sammankopplas med vandalerna, detta återupptäckta historiska folkslag.