När rätt blir orätt

Men det är långt ifrån den enda. I måndags friades polismannen som i Jönköping dödade den kurdiske flyktingen Idris Demir genom ett skott i ryggen. Tingsrätten menar i sin bedömning att Demirs kamrat och hustru, vilka påstår att Demir flydde ned för trappan, inte är att lita på eftersom den ene var alkoholpåverkad och den andre höggravid. Vidare anför rätten emot dessa vittnen att de kunnat snacka ihop sig. Rätten har däremot inte övervägt möjligheten att den åtalade polisen och hans kollega har snackat ihop sig - så opartisk förmår inte rätten vara. Däremot köper man en amerikansk polisundersökning som visar att under den tidsrymd som går mellan beslut om att skjuta och själva skottet, kan en anfallande person mycket väl vända sig om och bli en flyende person (och hinna ned för en trappa, får vi förmoda). Det kan alltså inte uteslutas, enligt rätten, att även om Demir de facto blev skjuten i ryggen så blev han egentligen skjuten framifrån i rent nödvärn.

Okej, beviskraven ska vara höga i ett rättssamhälle. Och finns det minsta tvivel om skuld ska man fria hellre än fälla. Men för att vi verkligen ska kunna tala om ett rättssamhälle måste dessa principer omfatta alla medborgare utan undantag. För varje lättvindigt friad polis och varje lättvindigt fälld demonstrant såras vår rättskänsla ytterligare. Skadan börjar bli kritisk. Om du misstänker brott, tillkalla polis, kunde det heta förr. Om du misstänks för brott, se till att du är polis, kan vi säga idag.

Rättsstaten klämmer åt oppositionella på de mest skiftande vis. Linus Brohult (kollega här i ledarredaktionen) har skrivit artiklar om miljörörelsens kampmetoder. Han har för detta i tingsrätten dömts för uppvigling till ett års fängelse, målet har nu prövats i hovrätten och dom faller 21 november. En tryckfrihetsfråga behandlas alltså som brottsmål och om Linus Brohult fortsatt förklaras skyldig är det ett svårt nederlag för allas vår yttrandefrihet.

Tidningen Brands satiriska artikel om kravaller prövas dock i ett tryckfrihetsmål som inleds i december. Allt annat än ett friande utslag är ytterligare ett nederlag för friheten. Makten har visserligen aldrig tyckt om satir men har samtidigt i regel aktat sig noga för att direkt slå ned utövarna. Nu är tiderna emellertid mer repressiva än toleranta - jag kan konstatera att den satirtidning jag gav ut 1988-91 (Egget), och som med glimten i ögat rekommenderade nackskott till höger och vänster mot maktens hantlangare, förmodligen inte hade varit möjlig idag.

Det är många som nu drar slutsatsen att lagen och rätten endast är maktens redskap och därför inte förtjänar någon respekt utom möjligen av taktiska skäl.

Men det är en felaktig slutsats baserad på en statisk samhällssyn. Som all politik är även lag och rätt en levande praktik vars utseende styrs av reella maktförhållanden. Vi får inte heller glömma traditionen - det förflutna. Delar av rättsväsendet och lagandan är frukter av strider - inte sällan olagliga - som förts av liberaler och socialdemokrater när dessa fortfarande var progressiva krafter.

Anarkin - i bemärkelsen laglöshet - är inget alternativ. Innerst inne är vi nog alla tacksamma över att det inte är tillåtet att kidnappa våra barn, att stjäla våra eventuella ägodelar, att godtyckligt misshandla folk. Precis som vi är tacksamma över att kunna tillkalla polis om vi ändå råkar ut för något av detta.

Lagen måste värnas. Det är utgångspunkten. Den praktiska kampen består sedan i att värna och förstärka de demokratiska principer - jämlikhet och rättvisa - som bör vara lagens både grund och syfte.

Sen kommer vi alltid till den punkt när omständigheterna eller utvecklingen gör vissa lagar och delar av rättssystemet oförsvarbara. Då blir det vår demokratiska plikt att reformera eller kullkasta de delarna. I det läget kan det vara rimligt att bryta lagen. I det läget kan fängelsevistelse vara en del av kampen.

Det svåra är att avgöra var gränsen går. Försvaret av lag och ordning är utgångspunkten men när inträffar plikten att bryta den? En sårad allmän rättskänsla och den förhärskande opinionen är tunga faktorer - men ibland tvingas en minoritet gå i bräschen. Endast historien kan utvisa om dessa blir evigt fördömda eller goda föredömen.

Klart är i alla fall att jämlikhet och rättvisa är värden vi aldrig får ställa åt sidan. Kampen är daglig.