Tryckfrihetsåtalet mot
tidningen Brand

Den säkerhetspolitiska situationen efter kalla kriget är väldigt invecklad. Även om fängslandet av Peter Bratt och Jan Guillou under IB-affären i demokratisk mening var förkastligt, så var det måhända försvarbart av säkerhetspolitiska skäl. Åtalen mot tidningen Brand är svårare att förstå. Inte många skulle gå med på att Sveriges säkerhetspolitiska situation är särskilt komplicerad. Ändå har åtal väckts mot en liten obskyr tidning på vänsterkanten med en begränsad läsekrets.

Beslut om åtal av tidningen Brand

Beslutet om åtal av den anarkistiska tidningen Brand är inte det första i tidskriftens dryga hundraåriga historia. I tidningens barndom förekom det allt som oftast att Brands redaktörer satt fängslade i tryckfrihetsmål. Under senare delen av nittonhundratalet har det dock inte förekommit. Därför var det nya åtalet oväntat. Justitiekanslern Hans Regner beslutade den 19 juni 1999 om att åtala tidningen för uppvigling.

Justitiekanslern menade att en artikel i Brands upplaga inför internationella kvinnodagen den 8 mars var av sådan art att tidningens utgivare kunde bli föremål för åtal. Den misstänkta artikeln, "Du har alltid rätt att slå tillbaka!" publicerades i Brand 4, 1999. Den innehåller metoder och tekniker för kvinnor att använda i försvar mot män om de skulle utsättas för sexuellt våld. Inte helt olik artiklar i dagspressen under samma period.

Metoderna författaren beskriver är varierande. Några är mycket våldsamma. Bland annat skrivs att kvinnor alltid är beväpnade då de har "knytnävar och armbågar att slå mot hans struphuvud, knän att köra upp i hans skrev och fötter att sparka av hans knän med." De flesta av metoderna är dock fredliga. Författaren förespråkar att kvinnor ska, som i USA, träna "på kroppsspråk och olika sätt att prata sig ur situationer, att lura, skrämma, övertala eller övertyga honom om att det är bäst att dra."

Åtal igen

Den 31 augusti 2000 gjorde dock justitiekanslern ett nytt försök att åtala tidningen.

Beslutet föranleddes av en anmälan från Säpo.

Demokratiminister Britta Lejon godkände, å regeringens vägnar, justitiekanslerns beslut. Denna gång var Brands kravallguide föremål för beslutet. Åtalet i Göteborgs tingsrätt, gällde också denna gång uppvigling. Justitiekanslern och Säpo ansåg att tidningen säkerligen hade inspirerat ett antal husockupanter i Linköping att ta till drastiska metoder vid sin aktion. Liksom vid förra försöket att åtala tidningen rörde det sig nu om 8 marsnumret, fast året efter.

Att åtala tidningen Brand visade sig dock inte lätt och debatten blev hetsig. Justitiekanslerns första problem var vem han skulle åtala. Tidningen Brands ansvarige utgivare var Nisse Lätt, en Spanienveteran som varit död en längre tid. Någon ställföreträdare fanns ursprungligen inte. Justitiekanslern tvingade dock tidningskollektivet att utse en sådan. Enligt "Helena" ur tidningskollektivet skedde detta genom att Säpo satte åt Brands tryckare med upprepade raider och hotelser.

För att åtala en tidning behöver ju justitiekanslern och Säpo en ansvarig utgivare. Finner man ingen, vänder man sig till ägaren om ingen ägare står att finna åtalas tryckeriets ägare. Det finns dessutom en möjlighet att åtala artikelförfattaren.

Tidningen Brand drivs och ges ut som kollektiv. Medarbetarna skriver, äger och ger ut tidningen tillsammans. Artikelförfattarna skriver inte under eget namn. Tryckeriet har inget med tidningens innehåll att göra.

Vem ska åtalas?

Tidningen valde tillsist att utse en ställföreträdande ansvarig utgivare. En ung kvinna vars identitet är skyddad. Tryckeriet Katarina Tryck valde att ligga lågt tills rättegången var över.

Brands utgivning säkrades genom att det syndikalistiska tryckeriet, Tryckeri AB Federativ, erbjöd sig trycka nästa utgåva. SAC:s avtalssekreterare Hannele Peltonen motiverade Syndikalisternas beslut genom att hänvisa till att tidningen alltid stått fackföreningen nära.

Vad ska åtalas?

Nästa stora problem för Justitiekanslern var att kravallguiden var tydligt parodisk.

Säpo och justitiekanslern valde dock att bortse från detta och tog fasta på de artiklar som föreslog användande av olika tillhyggen vid gatudemonstrationer. Säpo och justitiekanslern menade sig ha bevis för kopplingen mellan det satiriska numret av tidningen och husockupationen i Linköping Enligt ett referat av Olle Meurling från Publicistklubbens hearing i Stockholm hängde polisens analys på en tunn kedja svaga indicier vilka möjligen kunde peka på en koppling mellan tidningen och ockupationen. En polis konstaterar att Brand i sin guide skriver att man inte ska använda alkohol eller droger under en aktion, vilket heller ingen av Linköpingsockupanterna hade gjort.

Advokaten Thomas Rothpfeffer menade under hearingen, att kopplingen mellan tidningen och ockupationen var ett fult Guilt by association-knep av Säpo.

Varför åtalas då tidningen?

Vart vill då justitiekanslern, Säpo och regeringen komma med dubbla åtal mot en liten, fattig socialistisk tidning? Jan Guillou föreslår att den obehagliga tidningen som bedrivit en lång kampanj mot porrtidningsförläggaren Mats Drougge vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till grova brott, men Drougge har inte velat väcka åtal av rädsla för personlig förödmjukelse. Justitiekanslern, menar Guillou, väcker åtal i Drougges ställe. Att åtala kravallguiden är taktiskt rätt.

Eventuellt kan man spåra ett helt annat tankegods. Nämligen viljan från det liberala etablissemanget och socialdemokraterna, inspirerade av Tony Blair, att slå tillbaka en allt för kraftig radikalisering av svensk vänsterpolitik. Åtalet skulle i så fall vara en åtgärd bland många. Vid sidan av brandåtalet finns ju processen mot Linus Brohult och hans artiklar i tidningen Ekologisten. I detta parallella fall dömdes den tilltalade för uppvigling till ett års fängelse.

Bland de andra metoderna är alla traditionella. Dels den politiska rörelsen av Socialdemokraterna, från mitten åt vänster. Genom att statsministern kallar sig feminist och vegetarian försöker han blidka samma radikala krafter som läser Brand (tidningen har

länge drivit djurrätts- och kvinnofrågor). Dels genom assimilation av samarbetsvilliga radikala krafter. Åtalet är mot denna fond ett försök att pacificera radikala krafter som inte låter sig assimileras och som stretar allt för mycket för att samarbete ska vara aktuellt, (till skillnad mot den mer reformistiska Attacrörelsen, där partiets strategi har varit och är samarbete). Detta scenario bör inte vara allt för kontroversiellt med tanke på hur partiets politik ändrades under högervågen som ledde Ny demokrati till parlamentet.

Priset för taktiken är emellertid högt. Det kostar i förlorad trovärdighet för grundlagen. Om demokratin inte ens står pall för satir, hur ska den då kunna möta reella hot mot landets säkerhet utan att tillgripa samma missbruk av lagar som under andra världskriget? Det riktigt tråkiga vore ifall priset på taktiken är en upprepning av IB-affären. I Brands fall är det svårt att se att upprepningen av denna gamla malör är värt priset. IB var ändå något att dölja, men nog måste den svenska demokratin och det socialdemokratiska partiet stå pall för en satir.

Journalisten Jan Guillou får avsluta:

"Nu är det allvar. Uppvigling till ohörsamhet mot staten och angrepp mot den statliga ordningsmakten är inte kattskit. Sådana åtal var vanliga under förra hälften av nittonhundratalet och riktade sig huvudsakligen mot arbetarrörelsens publikationer."