Sådant händer inte i
Sverige

Redan den dag Bush skulle komma hände det.

Jag rusade själv till skolan när jag fått veta vad som hade hänt. Jag skulle se med egna ögon, jag skulle veta och dokumentera.

Poliser till häst, containrar och mängder av skällande hundar, samtidigt som helikoptrarna surrade över mitt huvud.

I luften låg en stämning som talade om krig. Polisen längst fram var stridsberedd.

- Det kan komma en attack när som helst och det är vi som får ta första smällen. Då är det bara ner med visiret och rakt framåt.

Mannen som var runt 40 år såg ut att trivas i sin position som härförare, där han satt på sin höga häst.

När jag ser tillbaka på det som hände för ett halvår sedan kan jag se mig själv utanför skolan. Livrädd för polisen, men tveksam inför aktivisterna som kastade sten. Fullständigt förvirrad och utan tolkningsramar för det jag såg och upplevde. För det som hände var inte begripligt. Inte för mig. För sådant händer inte i Sverige, sådant händer inte i Göteborg.

Jag reflekterade inte särskilt mycket över dem som var instängda på skolan. Jag tänkte att det nog visserligen inte var så trevligt för dem, men det var ju inte så att polisen kunde storma skolan och misshandla folk därinne. För vi var ju ändå i Göteborg, i Sverige. Visst var det allvarligt och korkat att stänga in så mycket folk, men det var på något sätt inte så upprörande att man skulle behöva kasta gatsten. Vi lever ju trots allt i en demokrati. Det var så jag tänkte.

Det var nog tron på den svenska demokratin som var vänsterns dilemma den där dagen. För torsdagen den 14 juni valde demonstrationsledningen och flera tusen demonstranter att protestera mot Bush. I stället för att bara gå rakt till Hvitfeldtska. Jag var en av de tusentals som demonstrerade mot Bush och jag skäms i efterhand. Hur kunde vi? Hur hade vi mage? Sverige hade samma dag fått flera hundratals politiska fångar och vi gick från dem för att protestera på en annan plats och för att delta i en demonstration mot Bush.

Några försökte få demonstrationen att tåga upp till Hvitfeldtska i stället, men demonstrationsledningen avstyrde det hela. I stället bröt sig ett fåtal ur demonstrationen och gick upp mot skolan igen, för att konfrontera polisen och kanske kunna hjälpa några instängda kamrater att fly. Varför var det bara ett fåtal konfrontationsinriktade autonoma som vände och gick tillbaka?

Mitt under mötet på Götaplatsen pågick kravaller utanför Hvitfeldtska. Alla talare protesterade högt mot att polisen hade omringat skolan. Men varför stod vi på Götaplatsen, när de inspärrade fanns bara några hundra meter därifrån?

I mina radiolurar hörde jag reportern säga att några kastade sten bara ett hundratal meter från där jag satt. Det var första gången jag knöt min näve och kände det där hatet. Det skulle återkomma under hela min tid i Göteborg.

Efter mötet skrek någon att demonstrationen skulle gå upp till Hvitfeldtska. Och ett tusental människor gick dit. Men de flesta var skeptiska, de flesta ville undvika bråk. Och demonstrationsledningen försökte avstyra det hela. För att det inte skulle bli några mer kravaller.

(Själv gjorde jag något så overkligt som att gå och fika med en polare. För det som hade hänt rörde på något vis inte mig. Jag kunde visserligen förstå dem som kastade gatsten, och jag hade själv springande flytt från platsen med polisen hack i häl. Men ändå - det var som om det inte rörde mig. Om man bara gick från platsen slapp man se och tvingas inse.)

När jag tittar i backspegeln i dag ser jag att det inte var något annat än blindhet. De flesta av oss trodde att vi levde i en demokrati. Vi såg inte vad flera hundratals människor i en skola omringad av containrar och gigantiska poliskedjor betydde.

Det var väl knappast en slump att det var autonoma som protesterade mest. De har ju under flera år fått lära sig vad polismakten varit kapabel till. Har de inte själva blivit nedslagna har de sett sina kompisar bli det. De har sett polisens och vuxensamhällets undfallenhet mot nazisterna, de har gång på gång sett polisövergrepp efter polisövergrepp Och har vi som inte själva fått stryk av polisen rätt att uttala oss om vad som är självförsvar eller inte? Och vad är ett hot mot det demokratiska samhället?

Folk som påstår sig vara vuxna försöker att förstå sig på dessa frustrerade ungdomar. De är oroliga för hur demokratin raseras. Man vill lära dem hur det ska vara. Man ser det som att ungdomarna ska växa upp och avstå från våld.

Jag hade samma inställning i Göteborg. Samma dröm om dialog. Och en vetskap om att Sverige snart skulle ha terrorister på riktigt om vi inte började lyssna på de stenkastande ungdomarna. Så jag gick samma kväll fram till en polis och vädjade "Tänk på att de bara är barn under huvorna". Jag hade precis rätt inställning, med dialogen som metod och pacifismen som ledstjärna. Våldet skulle undvikas till varje pris. Så talade jag med polis efter polis.

Därför insåg jag inte vad flera hundratals människor inspärrade i en skola betydde. Jag var ju en välartad pacifistisk demonstrant som ville se en annan värld och bekämpa världens orättvisor. Så gärna att jag blundade för det som var mitt framför mina ögon.