Tisdag 05 mars 2002
Många unga människor i Afghanistan och Irak drömmer också om att resa till Australien. Deras skäl är annorlunda. De vill komma undan krig, förföljelse, hot om fängelsestraff på grund av politisk aktivitet, svälten och torkan, döden. De drömmer nog inte om att luffa runt med en ryggsäck utan mer om att äntligen få lite lugn och ro, kunna bo på en och samma plats utan rädsla och utan att hela tiden behöva planera nästa flykt. De vill studera, arbeta, bilda familj, försörja sina barn, se sina barn växa upp i ett demokratiskt samhälle.
Du har säkert träffat någon ur den första gruppen unga. De kommer tillbaka brun- eller rödbrända, berättar om spännande äventyr: kängurur, sandstränder, vänstertrafik och kanske har de sett aboriginer. Bortsett från ett eller annat mindre missöde har det gått bra för dem i Australien.
De unga ur den andra gruppen går det åt helvete för. Kanske läste du om flyktingarna som när den båt de befann sig på förliste, räddades av besättningen på det norska fartyget Tampa utanför Australien kust slutet av sommaren. Det stod om dem i tidningarna och de var med på tv också. Australiens regering vägrade ta emot dem trots påtryckningar från det internationella samfundet, flyktingarna fraktades till sist till Papua Nya Guinea och den norska kaptenen ombord på Tampa hyllades som en hjälte. Slut på historien. Eller? Nej, tyvärr var det varken början eller slutet på historien. Det var bara ett litet nedslag i Australiens rasistiska politik som fick stor uppmärksamhet under några veckor.
Australiens grymma rasistiska historia började för länge sedan, när européerna kom dit för drygt tvåhundra år sedan och nära på utrotade ursprungsbefolkningen. I början av nittonhundratalet infördes restriktioner som innebar att endast vita människor fick invandra. Mycket bättre har det inte blivit. Sedan mitten av sjuttiotalet har flyktingar från Mellanöstern och Asien kommit med båtar till Australien. 1989 började man fängsla alla som ansågs komma illegalt.
Sedan 1994 låses alla asylsökande in på förvar oavsett hur de kommit och hur de ansökt om asyl. Australien är det enda så kallade västland som där alla asylsökande fängslas. Förvar finns i många länder och används i olika utsträckning men de som fängslas brukar vara de som ska avvisas, inte de som ansöker. I Australien hålls flyktingarna inlåsta under hela processen och även under den tid det tar för myndigheterna att behandla deras överklaganden. Flyktingarna och deras barn bor ofta på förvaren i åratal.
De förvar som finns i Australien ligger långt ute i bushen. Fjärran från städer, sjukhus och offentlig insyn. Förvaren sköts av Australian Correctional Management, ett USA-ägt fängelseföretag. Förhållandena på förvaren är omänskliga. Omringade av höga stängsel med taggtråd och övervakade dygnet runt lever där tusentals människor, ensamstående, par och hela familjer. I slutet av förra året utbröt våldsamma protester på flera av förvaren. På förvaret Woomera i södra Australien hungerstrejkade en grupp på flera hundra afghaner. Ett femtiotal människor sydde igen sina munnar som en del av hungerstrejken. Ett femtiotal försökte ta livet av sig på andra sätt, bland annat genom att svälja schampo och rengöringsmedel.
Att flyktingpolitiken plötsligt fick stor internationell uppmärksamhet var nog inget som den australiensiska konservativa regeringen önskat sig. Men samtidigt var det ingen slump. Afghanerna som räddades ombord på Tampa hamnade mitt i valkampanjen inför valet i november. Länge såg det ut som om oppositionen Labour skulle vinna valet. Det konservativa partiet har länge fört en restriktiv flyktingpolitik, men inte tillräckligt restriktiv enligt somliga.
I valet 1998 fick det invandrarfientliga partiet One Nation en miljon röster, majoriteten av väljarna var landsortsbefolkning. Dessa röster ville nu det konservativa partiet vinna tillbaka bland annat genom att inte ge upp inför kritiken av den restriktiva flyktingpolitiken. Det konservativa partiet vann också valen i november i fjol och John Howard är fortfarande premiärminister. Under vintern har avslöjanden om regeringens falska ryktesspridning om flyktingar under valkampanjen avslöjats. Rykten, som bland andra Howard framförde, om att flyktingarna kastat sina barn över bord när deras båtar inte tilläts landa, om flyktingar i förvaren som sytt ihop munnarna på sina barn, har visat sig grundlösa. De var en del av valkampanjen, ett försök att demonisera flyktingarna.
Numera släpps inga asylsökande över huvudtaget in i Australien. Afghanerna ombord på Tampa var inte de första som fördes till Papua Nya Guinea. Australisk flyktingpolitik fungerar så numera, trots internationella och inhemska protester mot att flyktingar förnekas den mänskliga rättigheten att över huvud taget ansöka om asyl. I enlighet med den så kallade Pacific Solution skickas flyktingarna vidare till små fattiga nationer utanför Australien. Den 7 februari i år publicerade tidningen The Independent ett reportage om förvaret på en av Manuöarna, en isolerad ögrupp som tillhör Papua Nya Guinea. I oktober förra året fraktades 216 flyktingar, mest irakier, dit. Förvaret omgärdas av taggtrådsstängsel och flyktingarna övervakas av beväpnade soldater. Ett ögonvittne, Popai David, befann sig utanför förvaret på natten när flyktingarna kom dit. Han intervjuades senare och sa då att "Vi såg hur de försökte ta sig ut. De skrek att de inte ville vara där, att de hade blivit lovade att få komma till Australien. De försökte klättra över stängslet men blev helt söndertrasade. De var alldeles blodiga".
Australiska regeringen har på olika sätt försökt förbjuda press och advokater tillträde till de öar dit flyktingarna skickas. Som tur är har Australien inte kunnat föra denna hårda flyktingpolitik utan omfattande protester. Frivilligorganisationer, advokater, oppositionen inom parlamentet - Labour, liberaler och de gröna - kyrkor och fackföreningar har protesterat och arrangerat stora demonstrationer. Aboriginernas så kallade tältambassad har erbjudit flyktingar asyl i Australien. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har protesterat.
Värre är att regeringen inte verkar bry sig om protesterna. När Mary Robinon, FN:s flyktingkommissarie, framförde kritik till Australiens utrikesminister Downer sa han att politiken hade stort stöd bland befolkningen. "Mänskliga rättigheter handlar inte om att vara populär eller inte", var Robinsons något torra svar.
Australien tar emot 12 000 flyktingar per år varav hälften är kvotflyktingar. Samtidigt rekryterar Australien arbetskraft. Kvoten för invandring var förra året 85 000 personer. En del av de är familjeåterförening andra direkt arbetskraftsinvandring. Australien är ett rikt land. Det behövs arbetskraft och landet är knappast överbefolkat. Deras behandling av flyktingar och deras totala nonchalans av mänskliga rättigheter är obegriplig. Jag hade trott att jag skulle förstå genom att sätta mig in i sakfrågorna. Men jag fattar bara mindre och mindre. Och kan inte sluta tänka på dem som bor bakom taggtrådsstängsel ute i den heta bushen i flera år.
Läs mer:
Australien: Upplopp bland inlåsta asylsökanden