Till de demonstranter som
glömts bort

Jag kommer in i rättsalen försenad och ett vittne förhörs av Leif Silbersky som blir störd av min ankomst. Han fortsätter i alla fall inte att prata tills jag satt mig ner. Vittnet är en polis som, med gråten i halsen, berättar om knytnävsslaget. Han berättar om den upptrissade stämningen som rådde - om våldsamma demonstranter. Det berättas om det motstånd som demonstranterna gjorde mot poliserna, att det tydligen inte var rätt att försvara sig mot polisens våld. För polisen har rätt att utöva våld i en trängd situation. Fast just slaget var tydligen rent reflexmässigt. Polisen minns inte själv slaget, fast när han fick se det på film så kommer minnet tillbaka. Då berättar polisen att han gjorde rätt.

Leif Silbersky argumenterade för en tuff poliskår.

- Vad är det för polis vi vill ha i dagens Sverige? Vill vi ha en polis som skyddar våra medborgare? Eller vill vi ha en feg polis som drar sig tillbaka? Om tingsrätten dömer denna polisman så skickar ni ut en signal till alla Sveriges poliser att man inte får skydda sig själv, att man som polis i Sverige i dag inte får använda våld.

När jag hör detta så sitter jag och funderar, småskrattar till och med. För jag är chockerad, detta är ett av de få fall där polisen blivit åtalade för sitt betende. Demonstranter döms dock illa kvickt till långa straff. Poliserna ser på och signalen till dem är tydlig: du får behandla demonstranter hur som helst utan att riskera att bli fälld. Utanför rättsalen möts våra blickar, polisen som står åtalad och jag. Han ger mig en blick som verkar rädd, han söker efter sympati hos mig.

Klart det är synd om dig herr polis, som inte minns om du slog eller ej.

Det är absolut inte synd om de unga demonstranter som befann sig på plats den 21 april. De som blev misshandlade och fick utstå skällsord från polisen.

Detta fick de utstå eftersom situtation var upptrissad, de var våldsamma. Det fanns ingen chans att polisen var delaktig i att demonstranterna blev våldsamma. Det är helt okej att en polis slår, fast man som demonstrant förlorar sin rätt att försvara sig själv.

Efter den 21 april har jag mött människor som berättat historier om hur polisen betedde sig, hur de fick utstå spott och misshandel. Deras historier försvann i rätten och togs inte på allvar. Historier som nu har försvunnit eftersom det var några svartklädda huliganer som förstörde i Göteborg.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om rättegången mot polisen. Det känns som ett spel för medierna eftersom rikspolisstyrelsen nyligen beslutade att polisen inte kommer förlora sitt jobb även om han blir dömd. Att en polis som begår tjänstefel och erkänner inte förlorar sitt jobb är konstigt. Vad är det för signaler som polisledningen skickar ut?

Domen mot polisen faller den 27 mars.